Ingen dag utan Jamaicabananer

Nu har jag storlek 33 i midjan och ca 35 runt låren, bälten är bra att ha.

Nej, om jag ska stå och spänna pecsen i takt med Swedish house mafia för att lågbegåvade kvinnor ska dregla över mig så gör jag nog helt fel. Vilket jag trivs med . Min grundtanke är att engagera så stora muskelgrupper som möjligt för största möjliga hormonpåslag = växt- och styrkeökning. Sen är det ju fördelaktigt att ha en stabil grundfysik.

Framtiden får utvisa ifall jag gör rätt eller fel.

En personlig smaksak såklart. Däremot vågar jag lova att du skulle få stor lön för förhållandevis liten möda om du började curla lite osv.

Man kan inte peka mot poolen med låret.

Redan gjort, dubblat mängden biceps-, triceps-, rygg- och magträning. Till våren skall armarna vara 41-42 opumpade och spända, så de matchar vaderna så jag kan börja träna den skiten någon jävla gång.

Jamaicabananer don't swim for pleasure.

Lycka till att simma med dom där jävla köttklossarna till ben. Du lär ju sjunka som en sten med alla de där musklerna.

Det verkar vara ett skämt, men tack(?).

Nu kör vi. Sassa brassa mandelmassa. Perkele.

Hade jag haft dina ben så hade jag gått i ljumskkorta, blanka adidasbyxor för jämnan.

Vissa likheter med Anja Pärsons lår måste jag säga, och hon kan knäcka en valnöt med fittan, frågan är var du lägger den?

Du har lagt ner eller??? Går runt och flashar dina jätteben??

Nått tresiffrigt i bänken än???

MVH

Nejdå! För fan. Liten motiationsdipp. Tycker det är mer hardcore med långa promenader i terräng och greppträning, så det har blivit sådant. Inget tresiffrigt, men det är ju inte december än, singlar på 90 tills jag går hem från gymmet.

http://www.youtube.com/watch?v=hN-rEeKzxrY&feature=artist

Fortsätter på den oerhörda homoerotiska stämning som gäller här och säger att jag saknar dig och din journal

Långa promenader ( med hund) har jag tagit många i mitt liv och någon jättebiff blir man inte av det

Alltid trevligt att vara saknad. Men journaliserande kräver en aktivitet jag inte är beredd att hålla igång i nuläget. Att säga att det inte finns tid vore en lögn, men tiden är lagd på annat för närvarande. Dessutom tycker jag att den största delen i journalskrivandet är att orka engagera sig i andras journaler, utan det så blir det ingen direkt samvaro eller ömsesidigt intresse. Som det är nu skulle jag kunna hålla igång en journal, men skita i alla andras, och då kan jag lika gärna hålla det på ett excelark. Men tiderna förändras, snart kanske jag är en heltidsjobbande familjefader som behöver flashback för att smita undan snoriga fruar och gnälliga ungar för en stund . Då jävlar i helvetet skall det bli engagemang.

Jag tror mycket på monotonin i vandrandet. Jag är smått besatt av mönster och repetition. Människan är väl anpassad för att gå och som människa är det bra att lära sig att uppskatta det man är anpassad för.

Tidigare avfärdade jag omgivningens påverkan på tillståndet, allt fanns inom mig, i sinnet och hur jag väljer att förhålla mig till det som är omkring mig. Men nu är det dags för yttre stimuli, och en disig höstdags solnedgång över en mossbeklädd skogsdunge känns helt rätt.

Har jag missat något, eller har du lyckats avla fram avkomma? Eller det är på väg?