Stig Larsson, geniet

Haha, det är inga problem. Man behöver bara säga Tjenare, så sköter han resten av snacket.
Har träffat honom en gång, för fem-sex år sedan, och det var rätt knasigt men jag hade kostligt roligt. Cool försöker han inte ens vara. Han är väldigt avslappnad och lättpratad.

Jag föreslår "Stig Larsson, författaren, poeten och dramatikern".

Han har även varit verksam som regissör för teater och film. Samt kritiker.

Övriga epitet passar bättre för trådar i andra delforum.

Glömde du inte "film och teaterregissör" och "kritiker" nu?

Mitt förslag blir "Stig Larsson, författaren, poeten, dramatikern, film- och teaterregissören och kritikern".

Nej, det stod i inlägget. Räcker kanske så för litteraturforum.

Ber om ursäkt för att jag läste slarvigt där. Visst står det med!
Men varför inte gå all out och ta med det i rubriken också?

Varför inte ta med hela CV:et? ;-)

Kanske skulle det föra för långt, men ett faktum till borde vara med, Lilla Essingeninvånare.

Eller Stig Larsson, Kulturmannen kort och gott.

Tycker om Stig och har läst några av hans gamla böcker, läste dock hans nyare "När det känns att det håller på att ta slut" och instämmer med många andra här på forumet om bokens litterära kvalité. Tyckte dock inte att den var helt skit utan att det fanns segment som var intressanta. Fann skildringen av hans och, vad hon nu hette, förhållande stimulerande och tyckte att känslan var äkta även om sanningshalten i minnena går att ifrågasätta. Det kändes tydligt att det var något han haft mycket ångest över och att det där med att upprätthålla kärleksrelationer har varit ett genomgående problem hela livet. Som kanske legat undertryckt av prestationspress och alla höga förväntningar om "det litterära geniet" nästkommande projekt. Det vore endimensionellt att inte ha i åtanke hur mycket framgång påverkar ens sinnesuppfattning. När jag tänker på Stig, speciellt hans utseende på äldre dar, ser jag inget annat än en pojke i en gammal mans kropp. Som varit känslig från start men forcerat all sin energi på att hålla upp bilden av sig själv som fristående och oåtkomlig. Den mediala bilden av "Stig Larsson" steg honom över huvudet och fick honom att falla fritt under många år, den här intervjun är ingenting annat än jävligt genant.

https://youtu.be/a4RaTVBO5vc

Nu de senaste åren verkar det som att han börjat släppa alla de tidiga idéerna om att upprätthålla den gamla stig och börjat lyssna mer till sitt inre och känsligare jag. Som alltid funnits där i bakgrunden. Det märks i hans nyare skrivsätt som är mer undergivet och skört. Han vässar inte längre sin mentala förmåga och det verkar inte heller som att han lägger ner lika mycket tid på den litterära kvalitén. Fokuset är inte längre att vara banbrytande eller nyskapande, den vitaliteten är sen länge borta, nu handlar det mer om att anteckna känslotillstånd som nödvändigtvis inte har någon betydelse. Jag vet inte om han själv förstår det eller om det är någonting att luta sig emot. Skrivandet har varit ett sån central del av hans liv och när rastlösheten och avsaknaden av närhet gör sig påmind blir hans enda flykt att trycka på tangenter och nostalgitrippa till bokstävernas förmåga att måla upp en värld som i alla fall går att ta på.

Eller så kan man sammanfatta det hela med att han har skrivit påtänd på amfetamin under hela sin karriär (microdosering) men insåg för ett par år sedan att hjärtat inte pallade mer och att om han vill fortsätta vara författare så måste han skriva "naken" – oavsett om resultatet blir sämre/annorlunda.

Är den bättre än "När det känns att det håller på ta slut"?

Vet inte riktigt om man kan sammanfatta det så med tanke på att hans amfetaminbruk med microdosering tog fart i samband med att han skrev Komedin I (1989), innan dess hade han skrivit tre framgångsrika romaner och efter Komedin kom inget annat än dikter. Så huruvida hans påtändning skulle ha påverkat den litterära kvalitén är jag skeptisk till. Finns en dokumentär på youtube under namnet "När det känns att det håller på att ta slut" som släpptes i samband med boken och där både Stig och Horace intervjuas och blickar tillbaka. Horace menar att amfetaminet var onödigt utifrån perspektivet att Stigs nya texter skulle vara "så mycket bättre", att dikterna han skrev innan och efter inte går att skiljas åt i nån slags kvalitétsgradering. Har själv inte läst så mycket dikter av Stig men det kanske är dags att bilda sin egna uppfattning och återkomma.

Vill man vara elak kan man säga att han, likt de flesta gamla fyllon, blivit sentimental och upprepningsförtjust.
Det märks extra tydligt i de sporadiska bokrecensioner han skriver för Expressen nuförtiden.
Tjatig och gråtmild.