Dina erfarenheter av medicinering av depression

Hej. Jag är nyfiken på hur antidepressiva fungerat för er. Hur mådde ni innan, vad blev ni medicinerande med och hur märktes effekten? Hur länge medicinerades ni, vad hände när ni trappade ner, bieffekter med mera. Jag skulle uppskatta några utfördiga journaler..

Jag har alltid sett piller som att sopa problemen under mattan. Vid medicinering måste man agera hårt och försöka lösa problemen med hjälp av den lilla boosten medicinen ger, am i right?

Jag har alltid varit imot det, men jag känner att det börjar bli dags faktiskt. Jag skulle behöva må bra en period och skaffa lite mer vänner för att få en grund att stå på. En öl ordnar biffen för mig. Jag blir jätteglad. Likadant med ett litet smutt CB. Jag tänker mig att man bör kunna få en liknande effekt av någon svag medicinering?

Jag vet egentligen inte vad depression innebär, men jag börjar tro att jag dragits med en i över tio år nu. Det är inte bra, det blir inte bättre och jag längtar bara till framtiden.

Tacksam för svar

Finns det ingen här med erfarenhet?

Du har rätt inställning, piller är att sopa problemet udner mattan, varför du är deprimerad det kan aldrig piller lösa, det får du ta och snacka med en psykolog eller gå igenom rehab för att lösa.

Du skriver:
...piller som att sopa problemen under mattan.

Min kommentar:
Medicin hjälper många människor till ett bra liv.

En diabetiker behöver insulin.
Jag står på Voxra plus mirtazapin.

Voxra ger mig energi.
Mirtazapin hjälper mig att sova.

Stövel-Anders

http://www.sprword.com/videos/drugging/
http://www.sprword.com/videos/makingakilling/

Jag märker inte av piller över huvud taget av någon anledning. Överskatta dem inte.

Medicinering funkar olika bra för olika människor vid depression. Vissa kanske inte behöver det utan enbart terapi, andra kanske bara behöver det en kort period och vissa kan behöva det i hela sina liv. Vissa som får medicin hittar rätt medicin direkt, andra får pröva ett antal innan de hittar en eller flera som funkar okej för dem.

Själv kan jag inte säga att jag har nebart positiva, eller enbart negativa erfarenheter av det. Har väl hamnat mitt emellan. När jag gick på Cipralex så hjälpte den okej. Den medicinen slutade jag att ta för att jag inte ville vara trött hela tiden och för att jag trodde att jag mådde bra nog att inte behöva medicinen. Två år senare har jag gått på både Valdoxan, och för nuvarande Venlafaxin. Varvid ingen har gett mig någon mirakellycka. Men jag får lite extra styrka att klara dagen. Lite extra hjälp att helt enkelt orka fortsätta andas. Med bieffekten att min sömn inte är så bra. Men det blir ju lite en avvägning där. Och lite av ett frågetecken om man ska fortsätta med Venlafaxin och antingen höja dosen, eller byta till en annan medicin.

Kan ju säga så här - jag vill inte behöva ta medicin. Och jag avskyr karusellen av att vänta och se om medicinen gör situationen värre eller bättre.

Nej TS jag tror inte du har dragits med en depression så länge. Jag tror du är uttråkad, desillusionerad eller möjligtvis har för många valmöjligheter i ditt liv.
Tror inte att piller är något för dig.
För en del lindrar piller på det sätt att de kan överskugga problem så att man får tillbaka motivationen och den kognitiva förmågan förbättras, men vanliga antidepp tror jag inte skulle vara något för dig.

Medicin är en kortsiktig lösning, något man kan ta till i svåra fall för att komma upp ur gropen.
På längre sikt så botar inte medicinen din depression eftersom grundorsaken till varför du blivit deprimerad inte är åtgärdad.

Någon i tråden jämförde med insulin för diabetiker men typ 2 diabetiker kan bli friska med rätt kost och motion utan medicin också. http://www.kostdoktorn.se/diabetes

Förutom de eventuella biverkningarna du kan få av mediciner så har de också mer eller mindre skadeverkan på olika organ i kroppen.
Många upplever att de blir känslokalla av medicinen vilket går ut över relationerna med vänner och familj.
Äter du medicin får du vara mycket försiktig med alkohol annars kan du få minnesluckor mm.
Slutar du tvärt med den får du utsättningsbesvär i form av yrsel, illamående, ångest mm.

Jag vet en läkare som sa till sin patient att du kommer aldrig kunna sluta med medicin pga brist på serotonin.
Patienten som ätit efexor, seroxat, aurorix mm i över 10 år blev ledsen och frågade om det inte fanns något annat som fungerade typ motion eller liknande men det fanns det inte enligt läkaren.
Denna läkare var professor G**** I***sson
Patienten gick hem och sökte information och började äta bättre, motionera, skapa fasta sovrutiner och ta tag i gamla konflikter. Slutade med mediciner och mår fortfarande 5 år senare strålande.

Forskning visar att rätt kost, motion och sömn har mycket bra effekt på depression
Läs gärna boken Fri från depression med kost, motion och sömn http://www.bokia.se/bok/978918522599...elena-kubicek/

Lycka till!

Exakt detta försöker jag förklara för min doktor och min familj. Men doktorn säger som du också skrev "att det bara är medicinen som hjälper".
Trots att jag vet att det finns andra alternativ.
Kognitiv beteendeterapi är ju en grej man kan använda sig av. När jag nämnde detta för doktorn sa han att man skulle kombinera båda, medicin och terapi.
Men när jag svarade honom med att det endast görs i extrema fall menade han att jag inte mådde bra och undvek att svara på frågan.

Är det egentligen inte så att doktorn faktiskt inte kan göra mer än att säga "ät medicin".
När det handlar om psykiska sjukdomar.

Jag har påbörjat behandling av Citalopram CNSpharma 10mg.
Jag har endast ätit i två dagar, och då bara en halv tablett.
Men jag har aldrig mått så dåligt. Jag ska avsluta det direkt.

Då doktorn inte har något bra argument till varför just jag ska äta dom och endast kringgår mina frågor när det gäller tabletterna. Han pratar värre än vad politikerna gör när de ska svara på en jobbig fråga.
Han verkar helt enkelt inte veta vad han gör. Han vet inte min bakgrund han vet ingenting och ändå tycker doktorn att jag ska äta dem.

Biverkningarna jag har just nu är fruktansvärd darrning i hela kroppen, även när jag pratar. Kräks, gråter.
Jag var vaken dygnet runt då jag tog första tabletten då jag inte kunde sova, andra dagen alltså natten till idag sov jag 2 timmar och vaknade 6 på morgonen utan att kunna somna om, då hade jag varit vaken ett dygn tidigare. Det är inte normalt att kroppen gör på det viset (utan medicin alltså). Och då de inte kan bevisa att jag saknar serotonin i min hjärna tänker jag absolut inte ta dem.
Även en biverkning är minskad sexlust och förmågan att få orgasm försvinner. Denna biverkningen kan ibland fortsätta även när du slutat med att äta pillerna.
Vem blir lycklig av att inte ha sex?

Då jag anser att min depression inte är av den allvarligaste graden, eftersom jag hallucinerar inte, gråter inte utan anledning, jag hatar inte mig själv utan känner mig endast ensam. Jag har ingen psykisk sjukdom förutom att jag helt enkelt inte är lycklig. Men hur många är det?

Så jag kan inte förstå hur doktorn menar att jag ska påbörja en tablett som kan förändra hela min personlighet och få mig att må skit. När naturen faktiskt har sin egen gång, och det mesta går att läka utan deras kemikalier.

För att må bättre i en depression och att kunna förändra en situation
så ger ju Medicin en lite boost, hela svenska folket värkar äta dessa.
Sen fungerar inte alla Mediciner på alla, så hoppas på att Dr tar rätt i Godis skålen.

EXAKT.
Bara sjukligt deprimerade människor behöver piller. Alla småfittor t ex, som rusar in på psykakuten efter att pojkvännen gjort slut blir inte bättre av medicin. De behöver lobotomeras.