Varför finns det någonting snarare än ingenting

Idéerna är talen och geometrin, formerna är det som idéerna reflekterar i verkligheten. En pyramid är en form i verkligheten, reflekterad av idén om perfekta trianglar. Idéerna finns enbart i det rationella tänkandet, i sinnet, till skillnad från formerna som finns i verkligheten. Men så är idévärlden mer sann än formvärlden.

Resonemanget är ju helgalet. Men dom gamla grekernas begrepp om form och idé är inte detsamma som vi är vana vid. Det är inte konstigt att jag hellre skulle vända på kausaliteten.

Ok. Ursäkta att jag inte riktigt förstår dig. Det låter intressant.

Grekerna menar med "sinnesvärlden" det vi registerer med våra sinnen.
Våra tankar består delvis av rena tankar "episteme" som är rent förnuft/kunskap, som är oberoende av yttre intryck från våra sinnen. Sinnena är bedrägliga. Vad vi ser, hör, känner etc är inget exakt. Det finns utrymme för tolkning av det vi upplever. Därför kan man bara lita på den oförstörda tanken.

Idévärlden är inte våra tankar. Vi kan inte förstå Idévärlden. Formerna finns i idévärlden. Som tex en cirkel. Vi kan förnimma idéen om cirkeln i tanken men den finns inte i sinnesvärlden.

Även om man tar bort allt så finns det kvar ett tomrum, och tomrummet är ju någonting. Alltså är vår uppfattning att någonting helt utesluter ingenting felaktig.

Jag själv väljer att inte tro det ena eller det andra i just den frågan. Bara för att man inte motbevisat Guds icke-existens så betyder det inte att Han finns, lika lite som att Gud inte finns bara för att man inte bevisat Hans existens. Det är lite deduktionens problem över det hela. Man utgår inom vetenskapen ofta ifrån att om man uteslutit alla andra förklaringar, så måste den man har kvar vara sann, oavsett hur otrolig den låter. Men då har man kanske missat ett oändligt antal förklaringar som man inte kunnat testa eller ens kunnat tänka på.
På det sättet blir sanningen inte mer än en konstruktion, en överenskommelse. Och kanske kan den inte bli mer än så heller, men man borde iaf försöka sträva efter Sanningen med stort S. Ett produktivt ouppnåeligt ideal är bättre än en destruktiv norm.

Huruvida vi tolkar omvärlden är relativt irrelevant för frågan om det existerar perfekta cirklar eller ej. Eller nja, man kan ju iofs uppleva perfekta cirklar, genom att stycka upp det man upplever i olika geometriska mönster. Så att man kommer åt "sanningen", utan tolkningar.

Men det i sig är ju en tolkning. Som när man säger sig se fraktalmönster i naturen. Mönstren är i sinnet, inte i naturen. Så vad är sanningen egentligen, det "någonting" man tror sig veta att man ser, eller det "ingenting" som man tror sig veta att man inte ser...

Plus att man kan inte leva enbart i sinnet,
då faller man ned i ett hål när man har tankarna på himlen.

Nja... Ingenting skulle inte ens vara ett tomrum. Det skulle inte vara någonting. Låter det omöjligt? Ja, då tror du väl på oändligheten!

Någonting ses som någonting för att det har en ontologisk sida till sig. En fotbollsplan utan ontologi skulle inte vara en fotbollsplan, på sin höjd skulle det vara som vilken gräsmatta som helst. Det är med andra ord inte ingenting som är avsaknaden av någonting, det är någonting som inte är avsaknaden av ingenting. Vad som konstituerar någonting, att något finns, är något vi lägger på verkligheten, och då också indirekt skapas en gräns mellan någonting och ingenting. Men gränsen fanns inte där till en börja med, utan det var när vi såg någonting som vi också skapade ingenting. För vem säger att tomrummet har kvaliteter eller egenskaper som gör det till någonting istället för ingenting. Idén om tomrummet kanske, men tomrummet-i-sig?

Om vi säger såhär:

Det vi ser är reflekterat ljus som når våra ögon. (Du behöver inte hålla med, men se det som en absolut definition just nu för argumentationens skull).

Om vi stänger in oss i ett rum och hindrar allt ljus från att komma in, då ser vi ingenting. Det utesluter däremot inte att någonting (kosmisk strålning, damm eller vad det nu kan vara) når våra ögon.

Eller såhär:

Eftersom ordet ingenting faktiskt finns, så är det någonting. Det bevisar ganska tydligt att någonting inte utesluter ingenting. (Om vi inte anser att paradoxer är något som faktiskt kan existera utan att universum upplöses i ett moln av logik. )

Jo, detta beror ju givetvis på vilket sätt man väljer att ta problemställningen. Är det rent definitionsmässigt som du beskriver så har du givetvis helt rätt. Jag pratade i sådana fall om något annat. Det går ju inte att prata eller tänka om detta ingenting utan att vi på så sätt skänkt det någon form av existens (även om det bara existerar i tanken blir det ju en existens).

Frågeställningen om universum är oändligt eller har ett slut illustrerar detta bäst eftersom om inte universum är oändligt så måste det finnas en plats där det inte finns något alls (det finns inte ens ingenting om du så vill). För om det fanns något även på platsen efter slutet så vore det inte ett slut.

Nu har så många andra redan kommit med intelligenta svar och jag orkade faktiskt inte läsa igenom allt (det var lite tungrott ), men här kommer i alla fall mitt bidrag. Nu kanske jag bara upprepar det någon annan skrivit, men då får det väl vara hänt.

För det första så är det kanske svårt att veta vad ordet ingenting egentligen står för. Det enda rimliga är nog att det representerar motsvarigheten till siffran 0 inom matematiken. Det är alltså tillstånd 0. Det här tillstånd 0 kan vi använda när vi räknar med något. Det är alltså frånvaron av något; detta något är dock olika beroende på vad vi pratar om. Det kan exempelvis vara mat. Ifall det inte finns mat i frysen, så kan vi säga att det fanns ingenting i frysen. Men när vi pratar om ingenting, inte i förhållande till något specifikt, utan i förhållande till allt som är känt, så blir det hela odefinierat.

Den bästa övergången här är nog att se ingenting som det som är okänt eftersom det är motsatsen till det som är känt. Att vi kan räkna luft som ingenting är ju just pga att det inte känns av våra sinnen. Det är alltså okänt för våra sinnen. Vi kan dock känna det om vi anstränger oss, men det är så subtilt så vi ofta glömmer bort att det existerar. Så när vi använder ordet ingenting i motsats till allt som är, så talar vi alltså bara om det som är okänt. Vi kan ju omöjligt känna till allt som är, så när vi säger ingenting så kan det mycket väl vara något; bara att det är något vi för närvarande inte räknat in.

Så om vi tar oss an mysteriet med Big Bang och tolkar det som att ingenting är detsamma som det som är okänt, så blir det ju mycket mer fattbart. Innan Big Bang så fanns det något som är okänt. Detta okända kanske går att beskriva på något sätt för någon som har kunskapen, men frågan kommer alltid att ställas: vad fanns innan. Om vi tar oss till den absoluta början så kommer vi att finna det ultimata okända. Det här tillståndet får man inte ställa några krav på; det finns inga begränsningar; allt är möjligt och otyglat. Det är en enda kreativ sörja med oändlig potential. Här existerar allt på samma gång. Det finns ingen början och inget slut. Det här är rent kaos.

Därför skulle man kanske kunna säga att det verkliga ingenting är kaos och det som är något är ordning; det är när kaos antagit ett värde och blivit något. Men för att detta något ska ses som något, så måste ordningen kunna se sig själv. Ordningen är alltså medveten; det är en organism. Ordning är ett mönster som spontant uppstod ur kaos. Det är en struktur som växer som en fraktal ut i oändligheten. Men tid som vi upplever den finns inte, så fraktalen var nog alltid där. Allt har redan hänt. Hur den här processen av ordning sen organiserar sig är en annan historia, men det hela följer nog i grunden ganska enkla principer. Eftersom ordning inte kan skapas utan regler som beskriver vad ordningen ska gå ut på, så måste Ordning själv skapa dessa regler. Det görs genom artificiellt skapade dualiteter av olika slag. Dessa dualiteter får spelas ut mot varandra och interaktionen producerar svar som skapar mer ordning.

Om man vill prata i religiösa termer så är vår äldsta förfader Kaos. Kaos födde sen Ordning som är den första tänkande guden. Ordning är allsmäktig, men har ingen mening med sin existens. Därför begränsar sig Ordning med regler och börjar genomföra tester. När Ordning begränsar sig och följer en specifik väg, så kan man se det som en avknoppning. Det är ett barn av Ordning som fortfarande är en del av honom, men som har mindre makt, dock större syfte. Det här fortsätter, och vi hamnar tillslut i en väldigt statisk och av lagar kontrollerad värld, där gudens barn har väldigt lite makt, men känner starkt vad de behöver göra. De måste ta många svåra beslut för att uppnå målet, och i den processen så inhämtas ny kunskap. Det här är vi.

Om jag ska sammanfatta mina tankegångar så menar jag att tillstånd 0 är lika med kaos. Det är det mest basala tillståndet. Något är när tillstånd 0 interagerar med tillstånd 0. Och för att någon ska inse att det är något, så måste något ha blivit någon, dvs ett medvetande som kan känna sig självt. Allt det här gör också att vi kan säga att allt egentligen är ingenting. Men när ingenting ser ingenting så ser den det som någonting.

Hoppas att ni fick ut något begripligt av mina tankegångar. Min hjärna börjar i alla fall bli överhettad.

Jag håller med om det du skriver, men jämförelsen till tecknet 0 inom matematiken håller inte helt och hållet. 0 är inte bara en representation av "ingenting". Det finns en historia bakom tecknets uppkomst, och sättet man använder det på är mer än bara ingenting. - http://www-gap.dcs.st-and.ac.uk/~history/HistTopics/Zero.html

Kanske är begreppet Mu bättre, om man nu måste ha en speciell term för det. Men det finns associationer till det begreppet också, så det är nog lika bra att skriva Ingenting eller "ingenting". - http://en.wikipedia.org/wiki/Mu_(negative)

Ingenting är också någon(ting).

Du har rätt i att det inte direkt kan jämföras med talet 0. Talet 0 används ju i vårt positionsbaserade talsystem och där har det ju en liten speciell betydelse. Men även där står det ju för en tom mängd för det antal av den storhet som positionen representerar. Siffran 0 i talet 101 står ju för 0x10; vi ser alltså inte till några små tior. Det borde vara samma sak som att vi inte ser till några hästar i hagen.

Men i mitt inlägg så talar jag ju om ingenting, tillstånd 0, det okända och kaos. Alla dessa är ju inte helt ekvivalenta, utan de har olika betydelse beroende på kontext. Men alla flyter in i varandra och här rör vi ju oss utanför vårt vanliga mänskliga kontext, så det är inte konstigt att saker inte alltid är direkt överförbara.

Jag tror huvudpoängen med det här med tillstånd 0 var den tomma mängden. Det är på något sätt den här tomma mängden som vi utgår från när vi ser på verkligheten. Det är 0 på värdeaxeln. Vi ser oss själva som något, så då måste ingenting - eller 0 på värdeaxeln - vara det där tomma som vi inte kan se. Vi tror att vakuum är den här nollan och sen när vi ser en elektron så ger vi den laddningen -1 på axeln över elektrisk laddning. Men borde det inte kunna vara elektronen som var noll på värdeaxeln och vakuum som var +1? Tillstånd 0 kan nog anta olika värden bara vi undersöker vad det är genom att relatera till det. Men det hela är beroende av vår utgångspunkt och de två tillstånden definierar varandra.

Men sen är det ju många som säger att vakuum inte alls är tomt, utan istället fullt med energi som inte används och där kaos verkar finnas. Vi har ju rumsdimensioner och deras blotta existens borde ju betyda att det finns något som skiljer två saker belägna på olika positioner från varandra. Detta är ju i allra högsta grad något. Det är ett fält som går att kvantifiera och som har energi.

Vi kan nog aldrig hitta tillstånd 0 eftersom det hela tiden ändras beroende på vår utgångspunkt. Absolut vila och tomhet finns inte. Dock så finns det saker som till synes inte kan interagera med varandra. Våra ögon kan inte interagera med vissa saker och därför är de i olika kontext ingenting för oss. Det finns nog vissa partiklar som inte kan interagera med vissa andra partiklar och i det fallet är de naturligtvis ingenting för varandra. En tredje part kan dock kanske se båda. Den ena partikeln finns alltså för den tredje parten, men inte för den andra partikeln. Fast det finns en väg genom hela härligheten om man bara följer en indirekt väg. Så allt är nog relaterat på ett eller annat sätt.

Det är just den här relativa, och med osäkerhet fyllda soppan, som är vår verklighet. Allt är proppfullt med saker, men vissa saker verkar till synes inte påverka varandra och därigenom uppkommer konceptet om ingenting. Men det är en illusion om man ser det ur ett objektivt perspektiv. Sann objektivitet är dock också en illusion, vilket gör att ingenting alltid kommer att finnas, hur mycket information vi än inhämtar.

Mu är kanske en bättre direkt representant för det hela. Det representerar tydligen något som är odefinierat och utan mening. Odefinierat, "utan mening", okänt och kaos är ju begrepp som har ett släktskap; de är alla saker vi inte kan eller vill greppa.