Varför finns det någonting snarare än ingenting

En annan sak i den här diskussionen är ju det faktumet att vårt universum genom en process, eller utveckling. Om 100 miljarder år bildas inga stjärnor längre eftersom all gas redan är konsumerad för att bilda stjärnor. Och om 200 miljarder år är garanterat "släckt" på stjärnor. Det finns inga stjärnor som lyser.
Sen kommer expansionen av universumet - som accelerar förstöra all tänkbar materia så att bara fotoner finns kvar och möjligtvis svarta hål, och det är antagligen slutstationen vad det nu betyder.
Alltså universum genomgår en process och vi har redan kommit en bit på vägen - till slutet.
Jag får intrycket att vårt universum har en början och ett slut, eller en födelse och en död, precis som allt annat, även oss själva. Det är ju lite märkligt, att allt verkligen föds och dör. Även vårt universum. Det finns ingen väg tillbaka, det är enkelriktat.
Men vad vårt universum föds från och dör till verkar omöjligt att veta. Men något måste det rimligen vara. Eller? Eller inte?
För att få svar på detta, kanske vi måste kanske tänka något som vi inte kan tänka. Eller om vi nu kunde tänka det, så kan vi ändå inte tänka ut det eftersom vi inte kan nå kunskapen (datat) som behövs för att tänka ut svaret. Vi kan inte gå in i ett svart hål och komma tillbaka med observationer. Det finns inget data. Likadant med big bang. Vi kan inte räkna tillbaka till t=0, eftersom all matematik kollapsar i och nära den punkten. Så det verkar omöjligt att få reda på hur det såg ut när big bang skedde, alltså inget data, och ännu mer omöjligt att räkna fram vad som "föregick" eller skapade big bang.
Så det blir dubbelt misslyckande på dubbla randpunkter (big bang och svarta hål)

1) inga data vare sig från t=0 (big bang), eller innifrån ett svart hål
2) de fysiska lagarna kollapsar både vid t=0 och i svarta hål

Tillsammans så bildar detta kompakta "väggar" som förefaller helt omöjliga att penetrera.
Egentligen så finns det antagligen en vägg till. Om man studerar realitetens innersta väsen, så stavas det kvantfysik, det lilla lilla. Finns det någon öppning där till eller ur det som innesluter oss?
Som jag kan förstå, så finns det "gränsytor" som kan vara till något annat i någon mening, men det är hopplöst svårt att se och tolka dessa saker. Sen har vi osäkerhetsrelationen och relativistiska effekter på allt som rör sig i mikrokosmos. Mycket tyder på mikrokosmos också är en kompakt "vägg" omöjlig att se bakom.

Men universums "död" då? Dvs då universum har accelerat sönder sig självt och allt är bara strålning utan något rum eftersom det inte finns någon materia. Vad är det?
Ja det kan ju vara den fjärde och sista openetrerbara väggen.
För vi kan ju inte resa en trillion år fram i tiden då det inte finns någon materia, rum eller tid.
När allt är fotoner finns nämligen ingen tid heller...

Ett ytterligare trist faktum är att universums expansionshastighet nu är betydligt snabbare än ljuset. Det betyder att det observerbara universumet krymper för varje dag och inom runt 15-20 miljarder år är det omöjligt att se utanför vår egna galax och sen fortsätter det att krympa mer och mer... Vi kan aldrig se utanför denna horisont, än mindre färdas förbi.
Så vårt universum förändras hela tiden. Att det är oändligt verkar bara vara en falsk illusion, verkligheten tyder snarare att det är tydligt inkapslat i något annat som är unknowable.

En tanke som just slog mig är att de som eventuellt lever på den tiden när universum har expanderat, de kan inte se det universum vi ser alls, För dem kommer det aldrig att ha funnits.
Bakgrundsstrålningen vi ser från BB och allt annat är borta. De har inget att bilda sig en världsbild av. Allt är typ svart. Även om de har de fetaste teleskop. För dem finns inte bilden av ett universum fullt av liv. Milliarders av galaxer etc. Undrar hur det påverkar deras bild av livet. Vi kan ju ändå tänka oss att vi är en del av något större som ser var vi kommer från. Universum är en enda stor livsorganism. Men inte för dem. Känns kusligt och sorgligt.
Man kan då undra om det sett ut annorlunda för andra tidigare, eller om det inte funkade så bra att leva då. Kanske lever vi bara för att vi är på peaken av universums gyllene år. Eller så har det varit ännu mer levande, när allt var tightare

Men å andra sidan är ju vintergatan nästan självt ett universum med sin 200-400 miljarder stjärnor. Det har dock bara ett supermassivt hål - exakt i mitten av galaxen. Det måste ju starkt påverka bildandet isåfall av deras världsbild - när det i själva verket är ett relativt fenomen.

Ingen vet hur mycket vi själva idag har blivit utsatta för denna nedskalning av vad som är fysiskt möjligt att observera, och därmed tänka och känna om...

när det handlar om någonting och ingenting:

Ingenting måste finnas för att Någonting ska finnas. Men ingenting kan inte vara mer än ingenting.
Är det inte kallt, så kan man inte definiera varmt.

Det finns ingenting som är "kallt". "Kallt" är bara avsaknaden av varmt. Det finns en gräns för hur "kallt" det kan bli, men det finns ingen övre gräns för hur varmt någonting kan bli. Rent vetenskapligt så är kyla bara mer eller mindre avsaknaden av energikvantum.

Hmm Jag såg det mer som ett exempel. Yin and yang" Det ena måste finnas för att det andra ska finnas! Torrt/vått "Varm/kallt" hårt/mjukt osv.. Har man bara de ena så går det inte att jämföra med något.

Allt detta är ändå bara motsatsord som vi människor har satt upp.