Varför finns det någonting snarare än ingenting

Givetvis. Men vad får dig att överväga det?

(notera att jag har skitit i tidigare kommentarer, men hänvisa mig gärna vid händelse)

Om det inte existerar någonting, snarare än ingenting: ty då försvinner hela konceptet om den fria existensens egen viljekraft. Med frågor kommer man ut till havet, med åror kommer man över. En fri fågel utan vingar är någonting, en fågel i fångenskap med vingar är ingenting. Unga fåglar öppnar alltid näbben; även för den, som kommer för att döda dem. Att försöka utan att lyckas är inte slöhet.

Ja det är ju det som är frågan.
Vad gäller teorin om högre frekvenser etc, så är det en urgammal teori. Den är genomgående i många filosofiläror och religionen. Den har dessutom visat sig stämma bra med strängteorin.
Det verkar som den världsbilden likar något medfött. Som apriori i människans huvud.
Jag anser att det är det mest logiska. Det vore konstigt om det inte var så. Det finns ingen trovärdig alternativ teori. Det är isf bara "ingenting". En död mekanisk världsbild som rimmar rätt illa med kvantfysiken mer dynamiska karaktär.
Lite luddigt, men hoppas du fattar vad jag menar med "högre energier" etc

Låter mer som Daoism än Buddhism.

Och jag tror inte att det är värt något att värdera olika plan av existerande. Det finns egentligen ingen objektiv gräns mellan form och ide.

Form och idé är samma sak enligt Platon

(min fetstilsmarkering)

Detta är min rekonstruktion av ett gängse "skapelsemytkomplex" kring ingenting och någonting, ett skapelsemytkomplex som verkar finnas i bakgrunden vid diskussioner av frågan, i akademiska sammanhang eller annorstädes.

Frågan "varför finns det någonting istället för ingenting" verkar väcka en känsla av brist på symmetri, en brist på symmetri mellan motsatserna någonting och ingenting. Och ett svar som tillfredsställer längtan efter symmetri är helt enkelt att det finns någonting här därför att ingenting finns någon annanstans.

Vart finns då detta ingenting någonstans? Är det månne i någon väldigt avlägsen avkrok av universum (tänk "antimateria"). Nja, den myt som intresserar mig här placerar istället ingenting på en mycket närbelägnare plats, åtminstone kan det tyckas som en närbelägen plats för oss som lever i den "moderna" tidsåldern; ingenting ska nämligen placeras i bortre orienten (Indien och Kina). Tanken går väl som så, att den filosofiska jorden är rund (en symmetrisk och estetiskt tilltalande form) och har två poler: Öst (där buddhisterna håller i nollan (som uppfanns i Indien, för övrigt)) och Väst (där den judeokristna tron på en enda allsmäktig Gud håller i ettan). Så Östs filosofer upplever det (enligt denna myt/teori) som att ingenting finns, och ställer kanske frågan på andra hållet (?): Varför finns det ingenting istället för någonting?

Och eftersom det allmänna tänkandet bland folk i allmänhet är någon sorts återsken av "stora" filosofers idévärld, så följer tänkandet i dessa världsdelar bland folk i allmänhet samma mönster, och det skulle då bara vara i Väst som vi vanliga dödliga förundras över att någonting finns istället för ingenting.

På detta vis upprätthålls idévärldens två polers överbyggnad av en kulturgeografisk bas. Och en filosof som Heidegger, som gav sig i kast med frågan, fick gå tillbaks i tiden till "Västs ursprung," de gamla grekerna, för att försöka svara på frågan (Han var övertygad om att "Varat" har en historia, och att denna historia är ett rent västerländskt filosofiskt-världshistoriskt fenomen).

Med noll och ett som talbas kan man bilda alla tal på tallinjen. Jag har för mig att Spengler försökte sig på att hitta geografiska/tidsmässiga hemvister för fler siffror i talsystemet.

Makes det här sense? Det beror väl på om man tilltalas av den "högre logik" som används i resonemanget. Men faktum är att det är svårt att tänka totalt originellt i frågan, och helt frigöra sig från detta tankemönster.

"Ingenting" är bara ett ord som beskriver hur ett "någonting" är. Precis som gul eller kort. Frågan är egentligen konstig.

"Ingenting" känns mer som ett ord som beskriver det som är kvar efter att man tagit bort allt som är "någonting"?

Om det vore exakt samma sak så skulle det inte finnas två olika ord för det. Idévärlden är den "äkta" världen, av vilka formerna bara är en reflektion.

Det är en idé som många dualister borde gilla antar jag, eftersom sinnet värderas högre än kroppen. Men jag tycker det låter lite som att man fått kausalitetskedjan bakåfram, eller kanske till och med blandat ihop kausalitet med korrelation.

Från ett mer pragmaticistiskt perspektiv känns det som att idévärlden är den "falska", eftersom vi lever i den värld där det inte finns perfekta trianglar. Men här kan man tala om buddhism, som något av en opposition, eftersom sinnet kommer före upplevelsen.

Jag tror inte man måste ha både-och, men människor verkar absolut måsta tänka i termer av binära oppositioner. Det är väl därför subjekt-objekt delningen är så populär. Fast det är "bara" i vår sociala verklighet, i en möjlig objektiv verklighet finns ingen sådan uppdelning. Ett och inget, något och ingenting, dom finns inte egentligen eftersom gränserna mellan kategorierna är godtyckliga.

Det "perfekta" leder energi bättre. Allt strävar efter att bil fullkomligt. Tex en vattenvirvel. Ju mer exakt den är ju mer vatten leder den.
Idé/formvärlden är ren matematik. DEn kan beskrivas med "rena" tal. Ju fler avvikelser ju längre blir beskrivningen. Den exakta beskrivningen av vår värld skulle bli lika stor som världen. En ren värld kan beskrivas med färre tal.
Jämför kosmos och kaos

väldigt väldigt svårt att skriva svaret på en nyckel till era problem men en del verkar vara när svaret. om jag då menar när den generara den känslan som buddha beskrev. språket är de som är väldigt svårt att utryka sig på eftersom man hittar svaret själv men med hjälp att diskutera det med andras tankesätt andras världar så man kan med hjälp av de drar paraleller i någon annans defination utav ett ord som i språket orsak handling konsekvensen i vilka ord som jag kan förstå å därpå känna empati dela en annans uppfattning helt ut vilket är viktigt angående denna fråga eftersom jaget kan bli väldigt ensamt och då kan det börja tvivla. Men gåtan om livet är det nog mer eftersom vi fortfaradande söker ett svar på massa frågor. tänk om vi kunde vända på det till en fråga och massa svar.
det är den känslan tror jag buddha och jesus och andra upplysta personer har känt.
men kravet man ställer hela tiden är att alla ska kunna förstå just med en mening vad som är, vad som inte är. tron beskrivs som vägen dit tror jag men tro är inte vägt inte förkastat den är kvar tron inte medvetandet men tron på det tron på dig själv. tron går mitt igenom den förkastar allting. men tron är ett ord. tvivlet är kvar även om en del kanske tror att de inte behöver tvivla längre som många religösa eller jag vill döma något jag inte vet. men man ska väll försöka svara på hur allting hänger ihop av den enkla andledingen att de folk vill veta motsatsen ja men sig så då att sluta räta å fela tron.

Idévärlden är matematik, formerna är inte matematik. Den rena idévärlden är ett ideal, inte en verklighet. Därför också en illusion. Formerna är verkliga, man kan ta på dom. Tyvärr måste dom ju också tolkas i våra sinnen, och utsätts därmed för dom falska "rena" talen.