Varför finns det någonting snarare än ingenting

Jag tolkar "avbild" som att hjärnan och medvetandet är ett mikrokosmos. Medvetandet/själen är kopplad till den stora universiella själen dvs ett universum/dimension av högre frekvenser.
Om jag får flumspåna lite skulle man kunna jämföra medvetandet med kvantfluktuationer.
Dvs "ingenting" där nästan all energi i universum kommer ifrån kontinuerligt. Obs att kvantfluktuationer inte är något new-age flum utan högst verkligt (för er som inte känner till fenomenet). I mina öron låter det ganska logiskt. Om det bevisligen finns ett energisystem som pumpar in energi (mellan kvarkarna) från ingenting eller från en annan dimension, så borde det också vara rimligt att anta att det kan kommunicera annan typ energi, som tex medvetet liv.

Skön grej med interdimensionella tillverkningsföretag av universum
Faktum är att det påminner lite om gnosismens teroi om demiugien.
Enligt Platon, nyplatonisterna och sedemera gnostisimen (och de flesta andra religioner och esoteriska läror) så finns det en högre värld. Platon kallade den idé/form-världen. Där är allt perfekt på alla sätt. Vi lever i en misslyckat försök till formvärlden. Människan är bara halvperfekt. Hälften människa hälften ängel.
Tex så existerar bara perfekta cirklar i tanken. Inte i naturen. Vi kan tänka en perfekt cirkel men inte rita en för hand.

Demiurgien är en "halvgud" som skapade universum. Men det blev inte perfekt. De menar att materia är en smutsig form av energi. Det stämmer lite med din Universum AB tanke.
Jag tror att demiurgien var den som störde Big Bangs första ögonblick så det skapades "slagg" dvs materia.
Om alla partiklar vid BB kom samtidigt skulle all energi i universum komma samtidigt. Dvs alla galaxer och allt annat skulle vara jämt utspritt och ligga på samma nivå helma tiden. Men det är det inte eftersom de växelverkade med varandra. Mao universum är en maskin. Vem som skapade demiurgien dvs den absoluta guden(eller orsaken) övergår vårt förstånd. Det behövs fler sinnen än fem för att ens komma i närheten

Ska kolla nu. Verkar kul

Varför finns det någonting snarare än ingenting?

För att vi har definierat verkligheten på det viset. Vi måste ha en gemensam grund att utgå från för att kunna kommunicera på ett vettigt sätt.

Precis, verkligheten är som en 1'a som uppstår ur en 0'a.

0 -> 1

Där 0 är "ingenting" eller fri "potential".

Verkligheten, som uppenbarligen består av tankar och iaktagelser, är 1'an.

Svaret på TS fråga är att verkligheten är självförklarande och självorsakande.

Tautologisk. Allt som existerar är orsak till dess egen existens.

1 = 1 och på så vis definierar verkligheten kontinuerligt sig själv ur "intet".

Och intet behöver vi aldrig greppa. Som Kent sjöng: "ingenting är inget inget inget inget", eller hur? Inget är friheten. Verkligheten är bunden och därmed ofri, men den "hämtar sig" ur ingenting.

Varför hämtar den sig?

Bra fråga. Men det är inte obestridligen att vare sig någonting eller ingenting nödvändigtvis ens behöver en essentiell, rationell eller religiös orsak till existens. Ett skitliv utan mening? Det är vad jag tror i alla fall, och försöker leva efter, om någon kände sig sådär jätteintresserad..

Det korta svaret på den frågan är den som jag redan angav: allt som existerar är en tautologisk orsak till dess egen existens. Det är ju en orsak du är ute efter, när du frågar varför det finns saker eller varför saker "hämtar sig".

Vi måste kunna svara på TS fråga i formen: det finns saker pga X.

Kan denna orsak, detta X, finnas utanför verkligheten? Nej, självklart inte. För så fort vi definierar X, skulle det inkluderas som en del av verkligheten. Det finns inget "utanför" verkligheten.

Därmed måste orsaken till själva den här verklighetens existens finnas inbakat i själva verkligheten.

Allting du erfar just nu, t.ex. färgen svart, innehåller allt (bland annat visuell information) som krävs för att upprätthålla sin egen existens, och därmed lyckas den orsaka sig själv.

Verkligheten förändras dock kontinuerligt, så en följdfråga blir hur vi kan förklara all den här friheten som verkligheten verkar "skapa sig själv" ifrån, utan att beskriva den som något "utanför". Och svaret på den frågan är att vi beskriver den som en nolla, total frihet eller "noll verklighet". Det blir inte bara slutet på vårt tänkande, utan vi sträcker oss bortom slutet. Nollan finns inte som annat än som den förverkligade potential som du erfar just nu. Men det är inte lätt att tänka på det här sättet, om man inte är van vid det.

Det är lite som ideen med TAO. Man måste släppa "loss" verkligheten för att fatta.

Jag är helt med dig. Betraktar allt som en helhet. Men det är ju inte alla som gör det. Vetenskapen skiljer hårt på det vi kan observera och mäta och det vi inte kan mäta. Dvs antingen är det materia eller så finns det inte. Det här världsbilden att "allt är ett" förutsätter icke-mätbara energier.
Vetenskapen anser därför att det inte finns någon anledning att anta att det finns en gud eller annan högre makt eller andra energiformer.
Det är lustigt att de ändå måste tampas med det faktum att universum bygger på kvantfluktuationer, dvs energi som kommer från "ingenting"

Måste de? Är det orimligt att anta att energin kommer från något vi inte förstår ännu?

Nej självklart inte.
Grejen är att om det är rimligt att tro att det finns andra energier som vi inte känner till kan det inte vara orimligt att anta att det finns en själ, en värld av högre energier, etc etc.
Det vore heller inte orimligt att tro att "allt kommunicerar med allt" vilket är en gammal buddistisk tanke.

" ingenting " finns inte, det har alltid funnits någonting, eller?.

Och hur får du att summan är 0?

Kanske inte orimligt, men rätt mycket mindre sannolikt? :P