Varför finns det någonting snarare än ingenting

Om man använder ingenting i meningen att det beskriver något som är helt skilt från allt, så blir ju ordet meningslöst. Det är alltså inte ett fysikaliskt tillstånd, utan har ingen relation till något. Men vad ska du då använda ordet det till? Det blir ett icke-ord. Det är ju något som inte existerar i vår värld. Det är som att vi skulle använda ett ord för en produkt skapat på en fjärran planet: vi vet inte vad det är, vad det används till, vad planeten heter eller ens om planeten eller produkten finns, men vi använder ordet ändå. Då är frågan: varför?

Jag menar på att vi försöker pinna ner ett tillstånd som inte finns. Eftersom tillståndet inte finns, så är det ju svårt att säga att det likaväl skulle kunna vara så. Jag vill istället att det ska tolkas som det okända och odefinierade - det som inte har någon mening för oss. Men vi tolkar det nog inte så, utan tänker oss istället att det är ett tillstånd av absolut vila (vad jag kallar tillstånd 0), men det är en felaktig tankekonstruktion från vår sida.

Sen är svaret på din fråga att det inte kunde vara på detta sätt av ingenting alls. När du definierar upp vad det där ingenting alls är, så utgår du från din egen verklighetsuppfattning och kunskap, och försöker desperat ta bort allt för att inget ska bli kvar. Men vad exakt är det du försöker ta bort och enligt vilka kriterier? Du kan aldrig ange dessa kriterier på ett väldefinierat sätt och du missar alltid det du inte har kunskap om. Och oavsett om du kan det eller inte så är det du som försöker införa regler. Men vem är du att bestämma vilka regler det är som gäller? Att ta bort allt för att ingenting ska bli kvar, innebär det absolut hårdaste regelverk som någonsin funnits. Det är oändligt hårt och strikt. Det blir en regelbok som är oändligt tjock. Men om det inte finns något, så finns det heller ingen som kan sätta några regler. Vi kan inte vara där och sopa bort allt för att göra det fritt från det vi känner till.

Så eftersom ingen finns som kan sätta några regler, så måste det mest basala tillståndet vara helt otyglat och utan regler. Eftersom det inte finns några regler så är det rent kaos. Det här är vad ingenting i den ultimata förlängningen är. Allt är mycket troligare än ingenting. Ingenting är som att balansera på en oändligt vass svärdsegg. Det är det mest osannolika tillståndet och det behöver någon för att definiera sig. När någon sen använder ordet ingenting så menar han egentligen det som ligger utanför hans kunskap och fattningsförmåga - dvs det okända. Ingenting är så osannolikt och svårgreppbart, att det inte ens går att definiera klart vad det är. Allt blir cirkelresonemang som utgår från det subjektiva. Om vi säger att ingenting är när det inte finns några fysiska lagar, så måste det finnas fysiska lagar för att ingenting ska existera. Och om det finns fysiska lagar, så finns det ju något.

Ja, ingenting vet ju liksom inte om att det är ingenting....

Men farbor forskarna säger väl att universum mest är ingenting, mest bara mellanrum mellan nånting

och förresten: utanför universum finns väl ingenting? Förstå vad STORT det måste va som lyckas omkapsla hela evigheten

men om det är ett mellanrum mellan någonting då är de ju ändå någonting nämligen ett mellanrum??

Svarade tidigare i tråden om "ingenting". Det är ju inte så svårt att förstå "ingenting" tycker jag. (enligt relativitetsteoring plus simpel logik)

Det svåra är väl att försöka förstå att någonting övht finns?
Det känns ju inte logiskt. Det logiska borde väl vara att ingenting existerar.
Men nu existerar ju någonting bevisligen, typ vi själva.

Varför? Kommer vi någonsin få ett rationellt svar på det?

Kanske är det här en hopplös trådstart...

Känns som att du frågade meningen med livet fast i en annan tappning. Svaret är nej, vi kommer aldrig få ett svar på det. Inte ett stort som kommer upplysa hela vår generation. Varje individ får skapa sig sin egen mening.

Jag tänker därför finns jag.

Alla trådstarter i Filosofiforumet är egentligen hopplösa, men samtidigt relativt (oftast) intressanta.

Jag tror nog att allt uppstått av en slump. Allting efter big bang är helt enkelt en slump - vad som hände innan har jag ännu inte listat ut

Kommer vi någonsin att få ett rationellt svar på det - Hm, nej, inte från vetenskapen, det tror jag faktiskt inte. Men filosofi är ju egentligen ingen vetenskap, utan frågor som besvaras genom tänkande, inte genom vetenskapliga tester. Och svaret tror jag är ganska individuellt, eftersom alla filosofiska frågor är i praktiken omöjliga att förklara.

Men jag tror det är helt omöjligt att få svar på denna frågan genom att grubbla alldeles för mycket, jag tror att simplicitet är nyckeln till allt - särskilt inom filosofi. Jag tror nog svaret är ganska enkelt, men vad är svaret?

Nu svamlar jag på ganska friskt, men imorgon ska jag absolut sätta mig ner och tänka på detta.

Nej, det gjorde jag inte. Det finns ingen anledning att tro att det är samma sak, rent logiskt.

Hur kan du säga det?
Det går inte att utesluta. Det finns inga logiska skäl till det.

Klart man kan finna lösningen, någon smart jäkel lär ju upplysa oss andra - i framtiden.
Var det inte någon gång under 1800-talet man sa "nehepp, så här långt kan vi inte komma i utveckligen, nu har vi kommit till maxgränsen!". Man blir desperat att hitta nya lösningar snabbt att man tänker att det inte finns nåt mer att komma med. Men väntar man och har tålamod så finns det massor med svar. Kanske är svaret inte den vi letar efter, utan den vi finner?

Du tänker ologiskt.

Jag har gett ett rationellt svar till det många gånger redan, och det finns andra innan mig som har tusentals år vetat svaret till det, och även många andra mysterier som folk idag fortfarande undrar över. Universum har alltid funnits, därför har alla svaren också redan hittats, även om folk förstås hela tiden glömmer dom, så att de kan hitta dom igen...

Vänliga hälsningar,
Jesus Kristus

Det här svaret var ju värdelöst.

Kan du bevisa att verkligheten är något annat än matematik?

Det enda vi kan vara helt säkra på är att vi är medvetna och att matematiska lagar existerar. Medvetenheten bygger ju på ordnat data, så de matematiska lagarna måste existera. Men om medvetandet bara är ordning som ordnar sig själv, så kanske medvetandet också bara är matematik?

Är universum kanske bara ett enormt komplext itererande matematiskt uttryck?

Kan du bevisa att så inte är fallet? Du kanske tar fram pennan och försöker skriva ner varför i form av matematiska ekvationer, men då har du ju gått i fällan.

Ifall verkligheten bara är matematik så "existerar" även alla andra matematiska koncept. Alla möjliga konfigurationer existerar ”någonstans”. Är konceptet tänkbart så finns det.

Matematik har ju egentligen inget innehåll. Det beskriver "bara" universiella principer. Och är egentligen värdelös på att förklara det konkreta, det faktiska, detta upplevda universumet just exakt nu. Matematiken kan heller till synes inte beskriva hur universumet föddes den första avgörande tiden, dvs de första ögonblicken. Matematiken fungerar inte, den är i ett kollapsat tillstånd, först senare efter de viktiga ögonblicken börja den kunna användas.