Trippelmordet i Härnösand (2010-05-10)

Han heter Ragnar...

Ragnar Nilsson har erkänt sig skyldig till morden. Eventuella diskussioner om en gärningsman vid namn Roland hör därför inte hemma i den här tråden och kommer följaktlingen raderas då det är OT.

// Mod

Hacka inte på Lerchos! Visa respekt för skribenters olika uttryckssätt - Lerchos redovisar ju npf för egen del. H*n menar som många andra som yttrar sig om fallet (poliser, advokat, kriminolog, psykiater) att Ragnar har autism.
Lerchos påpekar att Ragnar troligtvis inte är högfungerande (Asperger) utan kan lida av lågfungerande autism. En insiktsfull iakttagelse.

Instämmer.

Vad jag har hört var det flera som ville att R skulle utredas när han var liten, men föräldrarna vägrade konsekvent. De ville inte att han skulle "stämplas" med en diagnos.. Har man AS behöver man speciell skola med socialiseringsträning där det finns kompetent personal.

Nu är det försent eftersom konsekvensen blev oerhörd.

Varför är det så många föräldrar som inte vill se att sitt barn har ett handikapp? Bara för att det inte syns utåt ska de försöka anpassa sig i vanliga klasser, där ingen tar hänsyn till de behov som finns. Det är ju så att har man en diagnos har man rätt till stöd, vilket man kanske inte får trots behovet, i en "vanlig" klass. Han kanske hade behövt viss medicinering?

Visst är det lätt att vara efterklok, men jag anser att föräldrarna skulle ha låtit honom få en utredning.

Viktigt att tänka på i denna diskussion är att lider du av en så kallad personlighetsstörning så kan du aldrig medicinera bort den, du får istället lära dig att leva med den och försöka hantera livet kring dig så gott det går. Är du däremot i en så kallad psykos; då fungerar medicin för att "plocka" tillbaks personen till "vår" verklighet.
Detta är ingen tro - utan verklighet inom psykiatri. Lider R av någon slags personlighetsstörning (som jag tror att han gör) - då blir det direkt i finkan. Så enkelt e det. Skulle det komma fram att R var inne i en psykos då han dödade; ja, då kanske han hamnar under vård..... men chansen är liten.

Ang. familjerealtioner och de som hakat upp sig på RN`s mammas "många" män...
Visste att jag hade läst det någonstans och äntligen hittade jag det:
http://user.tninet.se/~fxg297r/persp_familjen.htm

Ett NP-forum där man i ovanstående länk pratar inte bara om den funktionshindrade utan också om Familjepåverkan i stort. Bl.a kan man läsa:"Barnets beteende tär på föräldrarna som tvingas leva med en ständig oro för hur det skall gå för barnen. Skilsmässofrekvensen är hög i familjer där dessa funktionshinder finns."

RN kan ju faktiskt ha varit anledningen till både skilsmässan från hans biopappa och MB.

Intressant läsning om hur hela familjen drabbas hur som helst.

Jäkligt intressant länk där. Det som står att läsa får en verkligen att se en hur en hel familj kan lida med den diagnostiserade, samt att skola o lärare ibland kan förvärra situationen för de drabbade barnen ifall de inte är tillräckligt förstående/proffsiga/pedagogiska ..... svårt läge där.
Tror att hjälpen dessa drabbade barn bör få är ramar, struktur - och en massa kärlek..... de måste få känna sig älskade trots att de är så jäkla jobbiga.....
Sen om R lider av någon diagnos/bokstavsdiagnos eller liknande..... jag vet inte..... men troligen.
Jag tycker jäkligt synd om denna kille - samhället har kanske inte lyckats förhindra det inträffade - och samtidigt måste han ta ansvar för sina handlingar..... Jag tror nästan att han kommer få bättre i fängelset, där det är ramar och regler, och han vet vad som väntar.... detta sänker säkerligen hans ångestnivå..... Fängelset får ge det samhället inte kunde ge. Hans föräldrar har nog gjort så gott de kunnat, efter deras bästa förmåga.

Tack för den länken. Hoppas många i tråden tar sig tid att läsa texten.

Världen hade varit så enkel och begriplig om man i alla lägen kunde samla all skuld och dumpa den på ett ställe, och sedan peka finger åt den eller de som "ställt till med allt elände". En del människor låtsas att det är precis så det är, så behöver de inte anstränga sina hjärnor och drabbas av huvudvärk när de inser hur komplex tillvaron egentligen är.

Visa mig en enda förälder som önskar att hans/hennes barn ska bli mördare, missbrukare, personlighetsstörd, bokstavsbarn, schizofren eller suicidbenägen, och som aktivt jobbar för att sabotera sitt barns liv. Och ge mig exempel på ett enda fall där man genom att identifiera "den skyldige" lyckats bota "patienten".

Om jag blir personlig istället för att referera till mina yrkeserfarenheter, som inte verkar ha särskilt stor giltighet på FB, har jag på nära håll både ett bokstavsbarn och ett barn med medfödda sjukdomar, och har under flera år sett hur hårt de och deras familjer får slita för att närma sig något som liknar en normal tillvaro. I RN:s familj fanns en udda storebror, med eller utan diagnos, och en lillebror med somatisk belastning. Kan inte ha varit lätt för någon inblandad.

Men det ger fortfarande inte svar på frågan varför Ragnar blev trippelmördare.

Det intressanta med så här anonyma diskussioner är väl att argumenten ska bära i sig - man ska inte behöva "slå andra i huvudet" med titlar eller cv eller annat.
Personligen så tycker jag att man ganska snart känner igen sina höns på gången.
(För den som har svårt för språkliga figurer: det betyder att man känner igen vederhäftighet när man ser den, särskilt om man själv har lite mer än hum om saken).
Tänk dig att vägen är målet!
I detta fall vägen mot förståelse ...
Här har trots allt sagts en del nyttiga saker om saken, och du är en av dem som har bidragit väl
IMHO

Om det är rätt som du säger, att föräldrarna konsekvent har förvägrat honom en diagnos och därmed rätt till hjälp så är det förjävligt! Men det är definitivt inget nytt under solen. Jag arbetade tidigare i skolans värld och det var likadant där. Lärarna såg det, försökte tala med föräldrarna men i många, många, fall vägrade föräldrarna inse faktum och därmed förvägrade de sitt barn en bättre framtid. Det fanns alltid någon sorts förklaring till detta. Allt ifrån någorlunda genomtänkta strategier till fullständig idioti. Om folk inte får upp ögonen kommer dessa tragedier att upprepas igen- gång efter gång.

Jag har ingen större förhoppning att det blir någon bättring. Föräldrar har en förmåga att stoppa huvudet i sanden och låtsas som det regnar. Vad gäller diagnosen AS så har oftast ingen av förädrarna fått den själv eftersom den är ganska ny som diagnos. Det är nu när barnet får diagnosen som man närmare börjar titta på föräldrarna. AS är ju synnerligen ärftlig. Vill man kanske inte själv bli synad?

Juha och Ragnar har väl haft ihjäl lika många vad jag vet, eller menar du att Marita ska ha dödat ett av de tre offren i Åmsele?

Sedan kan jag inte låta bli att klia mig lite i huvudet över formuleringen "Sveriges just nu värsta massmördare genom tiderna". För övrigt är tre döda personer minst en man (eller kvinna) för lite för att få den högst tveksamma äran att bli kallad massmördare.

Ingen förälder vill att det ska vara fel på deras barn. Att acceptera att man har ett barn med ett livslångt handikapp är en ganska lång process för de flesta föräldrar, och de lämnas ofta ensamma i den. Så långt som möjligt vill de flesta föräldrar tro att barnet ska "växa till sig" eller att man på olika sätt själv ska kunna anpassa tillvaron så att allt blir bra.

Visst finns det föräldrar som beter sig som om de var både döva och blinda och vägrar inse att deras barn har problem, men det finns också ungar som trots sina problem faktiskt funkar rätt bra i hemmet och med folk de känner, men som definitivt inte klarar av dagens stökiga skola med hög ljudnivå, spring och brist på struktur, förutsägbarhet och vuxet ledarskap. När läraren påtalar problemen för föräldrarna och de inte känner igen dem brukar de flesta föräldrar (med viss rätt) anse att skolan äger problemet. Där stannar diskussionen i många fall. Alla suckar och tar sig för pannan och tycker någon annan ska ta itu med bråkiga Kalle och konstige Olle.

I en bättre värld skulle en NPF- eller övrig psykiatrisk diagnos automatiskt öppna portarna till hjälp och stöd för barnet och familjen, men så är det inte. Utvecklingsstörning, AS och autism i olika grader berättigar till hjälp enligt LSS; däremot inte ADD, ADHD, CD, dystymi, depression m fl tillstånd. I en del lägen är det till fördel både för barn och föräldrar att få ställt en diagnos, i andra lägen gör det ingen praktisk skillnad överhuvudtaget.

För att spinna vidare på tråden i mitt förra inlägg så är det ingen som anklagat hjärtbarnet Pelles föräldrar för att han har hjärtfel, astma och ett antal andra somatiska problem. Bokstavsbarnet Nisses föräldrar betraktas dock med stor skepsis i många sammanhang och har blivit hjärtligt impopulära på Nisses skola för att de ställt krav på att Nisse ska ha en assistent och en lugnare inlärningsmiljö. Pelles föräldrar välkomnades hem av släkt, vänner och grannar när Pelle överlevt sin första operation. När Nisse och hans familj kom hem efter att ha varit inlagda för utredning genom BUP kom de hem till ett tomt hus.

Go figure.