ADHD vs. lathet

Ja, absolut eller så utgår jag från personlig erfarenhet av NPF baserade team i tre olika städer i sverige, fler årig attention erfarenhet, tonvis med egna berättelser från personer som har denna problematik, specifika artiklar som tar upp just detta, och högar med forskningsmaterial.

Japp, jag har läst mig till allt, inklusive dom finmotoriska svårigheterna som jag haft sedan jag var liten, därför man började rödflagga mig redan på dagis.

Tycker du borde läsa den där tråden btw som du anser dig vara för överlägsen som person för att läsa, så skulle du finna tonvis mer stöd för dom punkter jag tar upp, än vad du skulle finna för dina egna påståenden.

"KAOS" saken tex är något du kommer finna vi alla har gemensamt, du är den enda jag varit med om som påstår att du ej tillhör detta, men å andra sidan var du också 34år när du fick din diagnos och anser dig ej vara behov av arbetsterapi.....dvs helt fel jävla person att sitta och ge andra råd om hur viktigt det är att ta sin problematik på allvar.

Du låter din "diagnos" agera ursäkt för dina egna begränsningar således får du något jävligt bekvämt att skylla dessa på.

Jag ansåg mig inte vara för överlägsen för den tråden, utan jag tyckte bara att ditt extremt barnsliga sätt att ta kritik i den tråden inte var det minsta intressannt att läsa. Men det tror jag du själv håller med om va?
Har dock varit inne och läst i den nu och jag förstår inte vad som skiljer våra åsikter åt. Ett par av de punkter jag tar upp i mina tidigare inlägg i den här tråden är ju samma punkter du och andra tagit upp i den tråden. Du menar alltså att du på något sätt skulle ha ensamrätten på ADHD och därmed ha rätt i precis allting du säger och alla andras erfarenheter av ett liv med ADHD är mindre värt? Jag förstår inte ditt sätt att resonera, men du kanske känner dig lite mer än alla oss andra eftersom du läst så mycket "internetforskning"?

Jag ser helt enkelt inte skillnaden i de saker jag nämnt här i tråden med samma saker du och andra nämnt i den andra. Kan du förklara varför det är en sådan skillnad, trots att det är samma saker vi säger?

Nej nu misstolkar du det jag skriver igen! Jag vet inte varför du gör det, antingen har du svårt att uppfatta saker i text (kanske därför du har en sådan skev bild av den forskning du säger att du läser), eller så gör du det av någon annan underlig orsak jag inte kan förstå. Jag är inte ensam om att ha svårt att hantera kaos. Långt ifrån. Bara för att du tillhör de som kan hantera den biten, betyder inte att alla med ADHD gör det. Mitt problem med kaos är att jag tappar fokus och detta resulterar i utbrott. Det är tillexempel skillnad på kaos i lagsport och kaos i det vardagliga livet. Men uppenbarligen slår du ihop de båda till en och samma sak. Kaos i lagsport är något jag klarar av riktigt bra. Men i det vardagliga livet gör jag inte det. Du som är så påläst borde vara medveten om att det är ett ganska vanligt problem, men återigen verkar du bara ta till dig de saker du letar efter. Skit i det du har läst och börja utgå från hur ditt eget liv ser ut. Det väger väl hundra gånger tyngre?

Det är ju för guds skull det vardagliga kaoset som är det största problemet för mig och många andra. Det är ju just det som gör att jag inte klarar av normala saker i vardagen!
Du påstår alltså att det är just det vi klarar av galant?


Varför skulle jag vara i behov av arbetsterapi? Tycker du att det är något alla med ADHD ska vara, för att kunna säga att de har diagnosen? Jag förstår verkligen inte ditt sätt att tänka. Om jag inte känner att jag är i behov av arbetsterapi så är det bara så. Är jag en sämre person att ge råd till andra menar du? Då kan jag tala om för dig att det är säkerligen fler människor ute i samhället med diagnosen, som inte går i arbetsterapi än vad det är de som gör det. Jag känner inte en enda med ADHD som gått i arbetsterapi. Det är ju nästan skrattretande hur du resonerar.


Och du låter din egen dumhet agera ursäkt för dina åsikter.

Om du vill fortsätta gråta ut om det här så ta det via PM i fortsättningen. Jag hoppas du uppfattar det rätt i alla fall och inte fortsätter här i tråden.

Att ta kritik?, personangreppen riktade sig mot en person som systematiskt gått in i trådar som härrör till ADHD och avrått personer från att utreda.

Jag talar inte om kaos i vardagslivet, jag pratar om panik situationer där vanliga personer drabbas av panik så blir vi istället helt lugna (jag skrev för guds skull tom KATASTROF arbete), och varför jag frågat om dina kunskaper gällande problematiken ställt i relation till hurvida personer har/ej fått diagnoser samt när i livet dom fått dom är för att outredd adhd problematik gör att man utvecklar egna dumma icke fungerande beteenden för att klara av livet, tex hur vi reagerar i olika situationer (reflexmässigt) som man senare inser var helt snett men likt förbannat upprepar det nästa gång en liknande situation uppstår.

Innan vi ens skriver en bokstav till varandra så vill jag ställa två frågor till dig, äter du medicin för din ADHD samt varför du ej anser dig vara behov av arbetsterapi?, när det är just den typen av terapi du kan lära dig hantera kaoset i vardagen.

Det jag försöker förklara för dig är att en väldigt stor del av dina "problem" har du skapat själv pga att du fått gå hela din uppväxt utan diagnos, anledningen man går arbetsterapi eller andra terapi former är för att få dom verktyg man behöver för att kunna systematiskt arbeta bort dessa invanda dumma beteenden därav att "medicinering" enbart möjliggör skulle verklig förändring sker så krävs hårt arbete ,jag vet dock av alla attention möten jag varit på och forum jag läst, samt andra källor att det är fullt möjligt att arbeta bort alla dessa dumma beteenden.

Jag förstår heller inte varför du helt vägrar se dom positiva egenskaper denna problematik faktiskt medför?

Frågan är i så fall vad du menar med "vanliga personer". Du verkar ha en tendens att dela upp allting (som du anklagar mig för att göra) i svart och vitt. Enligt dig finns det inget mellanläge, du delar upp oss i vi och dom, vilket är det vanligaste felet hobbyexperter brukar göra när det gäller våra diagnoser.

Jag vet som sagt inte vad du menar med "vanliga personer" men du måste vara medveten om att inom varje arbete som handlar om akut hjälp arbetar det en övervägande majoritet människor som saknar diagnos. Har dessa människor problem med panik? Jag skulle snarare säga att jag har lättare till att drabbas av panik än vad mina ickediagnostiserade vänner har. Gör det mig till feldiagnostiserad enligt dig? Kanske mina "normala" vänner har ADHD utan att de vet om det, och jag tillhör den där stackars skaran som bara kan kliva in på psyk och få en diagnos och gå hem?

Nej, du måste vara medveten om att ha diagnosen ADHD inte på något sätt gör att vi alla lever efter en och samma mall. Diagnosen i sig är individuell på så många olika plan att man, som du, inte bara kan sitta och höfta in alla i en och samma bekväma mall.

Mina kunskaper om problematiken är precis som många andra individuell. Jag lever inte efter någon mall du verkar tro att vi alla gör. Visst finns det grundläggande gemensamma egenskaper hos de med diagnosen, men vad spelar det för roll menar du? Det är väl en självklar sak att vara medveten om de problem jag har i min vardag? Tycker du att det är någonting jag måste sitta och förklara för dig? Jag förstår inte meningen med det. Vi vet båda två hur många olika kännetecken det finns för människor med vår diagnos.


Ja, jag äter medicin för min ADHD. Jag anser mig inte vara i behov av någon arbetsterapi eftersom jag tycker att jag lärt mig hantera det mesta av mitt kaos på egen väg idag. Återigen är diagnosen så individuell att många klarar av lära sig den biten själva. Jag säger däremot inte att arbetsterapi är något dåligt. Det var däremot du som kallade mig för "...och anser dig ej vara behov av arbetsterapi...dvs helt fel jävla person att sitta och ge andra råd om hur viktigt det är att ta sin problematik på allvar"

Jag har väl knappast mindre kunskap om problematiken i mitt liv än andra bara för att jag väljer att inte gå i arbetsterapi? Jag tycker jag har tillräckligt med goda kunskaper att dela med mig av över hur jag själv gör för att klara av en del problem i mitt liv. Men enligt dig ska jag bara hålla tyst så tillvida jag inte vill gå i arbetsterapi. Ett resonemang som är så galet att jag har svårt att förstå det.

Jag har inte vägrat att se några positiva egenskaper min diagnos för med sig. Jag svarade bara på trådskaparens inlägg om problematiken han tog upp verkligen handlade om lathet eller diagnosen i sig.

Det finns massor av positiva egenskaper, tycker jag personligen. Jag ser bara inte varför jag ska rada upp dom när trådskaparen inte var ute efter det.

Intressant diskussion ni för må jag säga.Nej, jag är väl inte direkt ute efter de positiva egenskaperna i just denna tråden, därmed inte sagt att de inte finns.

Vad jag är ute efter är helt enkelt vad som gör en person lat och vari skillnaden ligger till en person med ADHD.

Den skillnaden är nu så här i efterhand ganska enkel att tyda. Viljan i sig, kort och gott. Vad man vill göra och hur hjärnan processar denna information. Mitt personliga mål i livet har alltid varit att bli arbetsnarkoman. Kanske låter konstigt, men lite så tänker jag.

Gene Simmons sade; "I wanted to physically fuck myself to death. I wanted to take that piece of flesh God gave me and burn it all out, until there's nothing left. So, when I die, there will not be an ounce of energy left to burn."

Lite så. Och så har jag alltid tänkt. Jag har större mål och större visioner än de flesta i min närhet, och jag har en längtan och vilja efter livet som är ganska exceptionell. Men får jag nåt gjort? Icke. Jag ville bara klargöra för mig själv att jag inte är lat. Och det har jag gjort tror jag.

Snare biologisk variation. "defekt" är din tolkning.

I dagens samhälle är det en defekt ja, det går inte att komma ifrån.

Men visst, förändrar vi det till att alla får springa omkring nakna på gatan och ropa heil hitler var de vill så hade det vart en annan femma, då vore det kanske t.o.m. en fördel att vara dampunge. Göra lite vad man vill utan konsekvenser för sitt handlande.

Jag läste nånstans att en person med ADD/ADHD... Om du tänker dig hans eller hennes receptor i hjärnan för välbefinnande. Om du tänker mottagaren av välbefinnande endorfiner eller vad man ska säga, som ett glas, så fylls inte det glaset lika högt för honom för motsvarande saker som för en vanlig människa.

En vanlig människa storstädar och känner välbehag, en person med ADHD/ADD får inte samma välbehag av samma sak. Ja nåt sånt.

Det är väl därför ADHD/ADD personer ofta är sexmissbrukare äventyrare etc.

ADHD kommer från USA och är en skröna.

Det tyder bara på att föräldrarna har gjort ett dåligt job och klarar inte av sin son som har tonårs problem som alla andra tonåringar har och tror då att deras barn är fucked up.

Vad du än gör, fixa inte fram din diagnos, för då kommer många företag, jobb, etc att inte anställa dig.

OT och antagligen ganska drygt, men himmelen är inte blå på grund av vattnet; det är vattnet som är blått för att det speglar himmelen.

Så jag som inte hade en aning om att jag hade ADHD innan jag var 30 då? Mina föräldrar hade ingen aning. Mina föräldrar hade inget större problem med mig. Visst var jag kanske lite värre än de andra ungarna på en del sätt, men inte mer än att man fick en hurring av morsan och så rättade man sig i ledet. Men vet du vad? Det hade ingen effekt på koncentrationssvårigheterna, heller ingen effekt på att jag tar in synintryck och auditiva intryck 3, 4 gånger så snabbt som en neurotypisk person. Min associationsförmåga är betydligt bättre än de flestas. Min skalle är helt enkelt snabbare.

Men mitt arbetsminne, att hålla många saker i huvudet samtidigt är fortfarande bara lika bra som ditt. Alltså ganska mediokert. Så jag tappar saker på vägen.

Det finns inget mina föräldrar kunde gjort åt det.

Jag har ett toppjobb, min arbetsgivare vet om att jag har ADHD för jag har VALT att berätta det. De uppskattar min ADHD och hjälper mig att kanalisera min energi på det jag är bra på. Då är jag en mycket bättre anställd än vad t.ex du skulle kunna vara. Helt enkelt för att jag är kvickare. Gå ALDRIG på skitsnacket att en arbetsgivare skulle rata dig för att du har ADHD. Diagnoser är ypperligen sekretessklassade i vårt samhälle. Det är t.ex bara institutioner som SÄK ( Säkerhetspolisen, SÄPO ) som får kolla upp dina diagnoser, och de får ENDAST göra det efter att du skrivit på ett papper och gett dem deligationsrättigheter.

Så tillbaka till skolbänken med dig din slyngel och sluta prata goja. Du framstår som ointelligent, intolerant och allmänt efterbliven! Jag använde många, för dig, svåra ord i detta inlägg, men jag hoppas att poängen gick fram.

Var på en föreläsning om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar för ett tag sen. Hon som höll i föreläsningen sa att man inte delar in det i ADD eller ADHD längre utan kallar allt för ADHD. Men att hyperaktiviteten (so h:et står för) kan vara riktat "inåt" istället. Jag, som fick diagnosen ADD för snart tio årsen, kände igen mig direkt. Folk säger att jag verkar så lugn men det känns som jag har en torktumlare i skallen som går dygnet runt.

Jaja, kanske lite off topic...