Descartes - Jag tänker, alltså finns jag - Cogito, ergo sum - samlingstråd

Jag bara vet att jag existerar. Ingen kan säga till mig "Du existerar inte" och få mig att tveka. Det är liksom odiskutabelt. Det finns ingen anledning för mig att bevisa för mig själv att jag existerar p.g.a att det är så odiskutabelt. Existensen i sig är beviset för existensen så att säga. Därför anser jag att "Jag tänker, därför är jag" är ett helt onödigt uttalande.

När du segar ner en film så kan du se att det finns ingen verklig rörelse i filmen, det finns bara bilder som är separerade från varandra med tid. Det finns ingen koppling mellan bilderna, så ingenting kan hända i en film. Och ingenting kan hända i verkligheten eller i drömmar för att det finns ingen koppling mellan tankarna. Om du segar ner verkligheten genom att meditera så kan du se tomrummet mellan tankarna, och i det tomrummet kan det inte finnas några tankar eller något ego.

Descartes menade dock att om man hyser tvivel om huruvida man existerar eller ej, så är man.
Ändå tycker jag det är märkligt att han framlade "Deus-deceptor"-argumentet, om han nu trodde att hans filosofiska princip stod orubbad - han känns rätt motsägande då han anser att satsen ska vara en av filosofins grundsatser. Eller är det jag som missförstått någonting nu månne?

Jag är inte bekant med "Deus-deceptor". Du får gärna förklara om du vill.

Cogito leder ingenstans. Resten av systembygget är beroende på gudsbevis.

Men det är en fundamentism.


Demon-argumentet är obefogat i min mening. Att det något är logiskt möjligt innebär inte att det är fallet.

Om man tror att man tänker,
tänker man inte då? Svårt att se slutet på det argumentet.


Hänger inte med alls här, förklara gärna lite mer



Fast "Cogito, ergo sum" förutsätter väl inte att det måste vara en koppling mellan agerande och tänkande.

Om man använder sig av samma tankelek som Descartes går det väl minst lika bra att komma fram till att tänkandet kan vara lögn i sig? Det kan ju varit den elake demonen som lurat stackars Descartes och fått honom tänka allt möjligt, b.la. att han finns därför att han tänker. För även om det går att påverka sitt tänkande så väljer man ju inte helt själv att tänka. Det som tänks är väl för det mesta sånt som "kommer upp". Om jag väljer att kommande timme ska jag enbart tänka på fåglar lär jag misslyckas redan inom en minut. Jag väljer ju inte vad som tänks helt själv, jag låter mig tänkas eller mitt sinne tänker åt mig blir det väl då, jag i min tur bara betraktar det som kommer upp och fortsätter mer eller mindre medvetet spinna vidare på olika tankar.

Så då blir det ju snarare, "Eftersom jag inte tänker, kan min existens inte vara en lögn" eller kanske "Min existens är en lögn, eftersom jag tänker."
Men då kommer det svåra att släppa sina tankar..

Jag gillar inte riktigt ordvalet, "tänker"
Det är medvetandet/förnimmandet som finns till.
tänkandet är ju bara en aspekt av det medvetna förnimmandet som jag aldrig kan betvivla existensen av.
en bättre formulering skulle väl vara "jag förnimmer, alltså finns jag till"
Fast det är ändå lite flummigt.
Det är medvetandet/förnimmandet som finns till, inte "jag" i någon annan betydelse än just
förnimmandet. Det innebär inte automatiskt att den förnimmande entiteten existerar i sig oberoende
av förnimmandet.
Inte heller att det som förnimms existerar i sig oberoende av förnimmelsen.
Alltså yttervärlden, universum.

Men mitt förnimmande i sig existerar helt oberoende av all erfarenhet och tänkande.
Det kan jag inte betvivla.
Och det finns ju flera delar av detta förnimmande. Jag förnimmer:
direkta sinnesintryck
tankeprocesser
känslor
minnen
lidande/njutning
och jag har någon form av självmedvetenhet, jag förnimmer mitt eget förnimmande eller jag är medveten om mitt eget medvetande

Men jag kan bara vara säker på mitt medvetande just i nuet.
Jag vet inte om jag är medveten när jag sover och inte drömmer eller ligger medvetslös.
Jag vet bara att hjärnan inte lagrar några minnen då som jag kan förnimma senare.
Om mitt medvetande plötsligt skulle hoppa över till en annan människa så skulle jag inte
märka något. I samma ögonblick som det skedde skulle ju mina förnimmelser i nuet och minnen
och tankar bli helt samstämmiga och jag skulle tro att jag alltid varit den personen dvs. mitt medvetande alltid varit knutet till den kroppen. En ganska fascinerande (eller obehaglig) tanke.

Det faktum att min biologiska hjärna har kunskap om mitt medvetande är väldigt viktigt, tycker jag.
Jag kan minnas att jag vid flera tillfällen tidigare funderat kring mitt eget medvetande och
att alltså min hjärna då haft kunskap om ett sådant medvetandes existens, men det betyder ju
inte att det är "mitt" medvetande. Att medvetandet är ett och samma konsekvent över tid.

Jag är bara medveten om sånt som når in i hjärnan hos en viss biologisk varelse. Mitt medvetande
är (eller åtminstone tycks vara) fullständigt sammankopplat med min hjärna.
Men knappast frambringat av densamma. Jag menar, om man tror att materia i sig inte är medveten,
att t.ex en sten inte har något medvetande så kan man ju knappast tro att denna döda, omedvetna
materia på något vis kan frambringa ett medvetande bara genom att vara ordnad på ett visst sätt
(det är ju samma materia i hjärnan och stenen). Av materia kan man bara bygga materiella ting.
Ändå läste jag i illustrerad vetenskap att majoriteten av hjärnforskare tror något sånt.
Alltså att medvetandet frambringas av hjärnan. Obegripligt, tycker jag.

Om man tänker sig hjärnan som en deterministisk maskin (som en biologisk dator) blir det väldigt
svårt att förklara inte bara vad medvetandet alls har där att göra utan framför allt hur denna
hjärna kan bearbeta information om just detta medvetande. Det betyder ju att den får input från
det och inte bara från nervsystemet, sinnesorganen, lagrade minnen, medfödda instinkter etc.

Det centrala i allt medvetet förnimmande måste ju vara lidande/njutning.
Det är ju grunden eller kärnan i all mening.

Man kan ju säga "Jag lider, alltså finns jag till"
Det är väl mer väsentligt än mitt medvetna förnimmande av tankeprocesser?

Om vi utgår ifrån att det som verkar finnas utanför medvetandet, det medvetandet är medvetet om, att detta faktiskt finns oberoende av oss, så ser vi snabbt att materia visst kan organiseras till att frambringa väldigt komplexa fenomen. Stenen är just ett exempel på detta. Andra exempel är galaxer, stjärnor och planeter som cirkulerar runt stjärnor, vilka liv (och slutligen medvetande) kan uppstå på. Hela universum är fyllt av fenomen beståendes av materia i helt fantastiska organisationer, så... varför skulle inte medvetandet vara ännu ett sådant fenomen?

Fast då missar man lite poängen till varför Descartes valde just tänkandet i sitt argument, nämligen av den anledning att alla som betvivlar sin existens gör det genom tanken och motsäger därför sig själva. Visst, om du lider så är ju lidandet också ett bevis för din existens. Men alla människor lider inte, således hindrar inte detta argument alla för stunden lyckliga människor från att betvivla sin existens på samma vis som tanken gör.

Lidande är en känsla/upplevelse som kan komma och gå, och behöver inte infinna sig vid just det tillfälle då du funderar över din existens. Men tanken (som även den kan tyckas komma och gå) måste med nödvändighet infinna sig precis då du funderar på din existens.

Kort gästspel tillbaka i forumet.

Det bästa motargumentet står Bertrand Russell för:"Jag tänker, alltså finns det tankar". Du har alltså inget bevis för att "jag" står för samma entitet i de två leden.

Det var f.ö. också Russells motiv för att förkasta skepticismen. Det är i längden svårt att vara skeptisk på den nivå som krävs för att vara konsekvent.

Om jag inte tänker, finns jag inte då? Jag kan tänka mig en hel rad hjärnskador som omöjliggör formuleringar som "jag tänker alltså finns jag"; trots att människan i allra högsta grad finns.

Vad är det förresten för skillnad på att säga "jag spelar datorspel - alltså finns jag" och "jag tänker - alltså finns jag" ?