Descartes - Jag tänker, alltså finns jag - Cogito, ergo sum - samlingstråd

Jag menar exakt vad det betyder. Inget mer och inget mindre. Subjekt är den som utför verbet i en mening. Allt det här ligger långt innan. Du verkar prata om "jaget" som något som är kopplat till en individ. Testa det som René gjorde. Tvivla på allt, och se vad du kommer fram till. Se om det finns något du inte kan tvivla på. Du krånglar till det i onödan. Egentligen skulle jag vilja byta ut ordet "jag" mot "något". Problemet är att det inte riktigt fungerar, eftersom det här är ett personligt axiom eller vad man ska säga. Man kan på detta sätt bara bevisa sin egen existens och inte någon annans. Att jämföra med att du skiter är inte riktigt jämförbart, eftersom alla upplevelser som är kopplade till vetskapen om att man bajsar är sinnliga, och sinnen kan man inte lita på.

Språket bör rimligtvis anpassas efter verkligheten, och inte tvärtom.

Jag menar att det inte finns något vi inte kan tvivla på. Varje tanke, eller upplevelse, är som sådan en process, och en process förutsätter en tid. Ett tidsintervall kan inte påvisas i en punkt som faller under intervallet, och alltså kan inte tanke med säkerhet sägas existera.

Men även om vi förutsätter att tiden, och med denna någon form av tanke, upplevelse, eller i Descartes fall tvivel, finns, så påvisar detta inte existensen av en existens annan än just tanken. Du kan givetvis likställa jaget med tvivlet och hävda att det därmed finns ett jag, men det du i så fall säger är "P alltså P", vilket, förutsatt att vi i detta fall beaktar tankelagarna, är en informationslös utsaga.

Ja, vi kan byta ut "jag" mot "något", där "något" är just tanken. Däri ligger hela poängen. I påvisandet av en tanke så är det just tanken vi funnit, inte jaget.

Tänkte komplettera lite. Du kan mycket väl säga att OM du skiter (låter btw som om du har läst lite Herman Hedning ) så finns du. Detta stämmer. Däremot är det lite svårt att veta att du skiter.

Om en sten ligger och tynger ner ett grässtrå så finns stenen. Om en sten kastas så finns stenen. Om en sten skuggar sin omgivning så finns stenen. Allt som gör något existerar av den enkla anledningen att existens är en förutsättning för handlande. Dock kommer ju stenen aldrig bli medveten om detta.

Det är inte så att "tanken", "tvivlet", "upplevelsen" eller "medvetandet" är extremt intimt sammankopplat med existens. Vilken handling som helst är ett bevis på existens. Problemet är att för att inse vår egen existens måste vi välja en handling som inte går att tvivla på. Därmed försvinner alla handlingar som har med våra sinnen att göra. Dock så VET du ju att du faktiskt tänker.

"Jag utför en handling, därför finns jag."

Du förutsätter i dina premisser det du vill bevisa.

Det är helt riktigt att om en sten skuggar sin omgivning, så finns stenen. Det är också riktigt att om jag tänker, så finns jag. Problemet ligger inte i slutledningen A->B, utan i antagandet A. Om omgivningen är skuggad, så säger inte detta av nödvändighet att det finns en sten. Givetvis är det intuitivt orimligt att tänka sig en skugga utan något som ger upphov till denna, men om vi nu ska tvivla på allt så... På samma sätt så påvisar inte en tanke ett jag. Det Descartes först påstår sig veta är att det finns en tanke, eller ett tvivel, men av detta följer inte direkt att det finns en tänkare eller tvivlare. Det är en oändlig skillnad.

Du får tänka på att det vi faktiskt gör är att leta efter axiom. Om vi ska vara riktigt petiga så kan vi ju inte säkert säga att existens är en förutsättning för handlande.

Så hur kunde René veta att det finns en tanke? För att han sitter och tänker på just det?

Som sagt så letar vi axiom, och därmed kan vi inte komma fram till dem med logiska resonemang.

Det är skillnad mellan medvetenhet om en tanke, och att det är ett jag (är nog det du menar med René där) som är medvetet om tanken. Medvetenhet om en tanke förutsätter inte ett jag, ett ego, en agent, en tänkare eller vad man nu ska säga, som tänker tanken.

Den pågående upplevelsen i nuet kan man väll inte tvivla på? Om man tänker ihop mentala koncept om vad dessa upplevelser är så kan man ju tvivla på dessa, men upplevelsen i sig i nuet kan man väll inte tvivla om? T.ex. om jag är irriterad så kan jag konstatera "upplevelsen av tvivel existerar", utan någon som helst möjlighet för att kunna tvivla på detta.

Antar att du menar upplevelsen av "irritation".

Hursom.

Vem konstaterar?

Så klart.

Ingen nödvändigtvis.

Du sa ju nyss att DU konstaterade det. Dessutom gjorde du detta konstaterande pga att DU upplevde irritationen.

Bara för att språk användes.

Omskrivet:

T.ex. om sensationen av irritation existerar så kan konstaterandet av denna sensation finnas utan någon som helst möjlighet för en existens av ett berättigat tvivel om detta konstaterande av sensationen eller sensationen som erkänns.

Så du menar att det för dig finns tvivel om huruvida det var du som konstaterade eller inte?