Djup filosofi runt Död och icke existens

Fast han skulle lika gärna kunna säga "jag upplever världen, därför är jag", eller hur? "Jag upplever, därför är jag." Men oavsett om man upplever något eller ej, så är man. När man är i djupsömn t.ex så upplever man inget alls, men man är fortfarande. Därför är världen inte ett bevis på att man är. Att man är, är det enda beviset på att man är.

Det är inte riktigt samma sak faktiskt, för du behöver inte ha någon upplevelse av världen för att kunna ifrågasätta din existens. Däremot måste du förstås tänka för att ifrågasätta din existens. Om du upplever världen så funkar dock det argumentet lika bra ja. Men Descartes argument är allmängiltigt och fungerar oavsett om du upplever världen eller ej.

Och om vi tar djupsömn som exempel så tänker man ju inte där. De flesta av oss skulle förstås fortfarande tro att man existerar även om man sover. Men det är ju svårt att bevisa sin existens medan man sover. Den som sover kan ju inte veta att han/hon existerar. Om du däremot funderar på din egen existens (alltså tänker) - då kan du veta att du existerar.

Det geniala med just Descartes formulering är ju att du kan koppla bort allting mänskligt och ifrågasätta din existens, men det som alltid med nödvändighet måste bestå är just tanken, för det är med dennas hjälp som du ifrågasätter existensen.

"Att man är, är det enda beviset på att man är" säger egentligen ingenting. Det är som att säga "1+1 är 2 eftersom det är 2".

Det ter mig helt absurt att man ö.h.t kan ifrågasätta sin existens. Ens egen existens går helt enkelt inte att förneka.

Att den som sover inte kan veta att denne existerar är dessutom felaktigt. Jag vet att jag existerar varje natt när jag sover.

Varför är 1 + 1 = 2 då?

Javisst, men det var ju just detta som tråden handlade om, och då jag anser att Descartes argument tydligast visar hur paradoxalt det är att ifrågasätta sin egen existens så är det väl ändå högst relevant. Faktum är ju faktiskt att filosofi handlar mycket om ifrågasättande, människor har genom alla tider ifrågasatt saker, däribland sin egen existens. Jag tycker inte att det är så konstigt, men om man tänker efter lite så håller jag absolut med dig om att resonemanget blir absurt.

Om du sover och befinner dig i djupsömn så är du väl inte medvetande? I så fall är det ju ganska svårt att reflektera över existentiella frågor kan man tycka. Men du kanske är en ovanligt produktiv nattsovare .

Varför 1 + 1 är 2 känns lite off topic men jag hoppas du förstod vad jag menade. Oavsett varför 1 + 1 är 2 så är det ju inget vidare argument att hävda att det blir 2 eftersom det blir 2. Det var bara det jag ville få fram . Men om man ska börja diskutera varför det blir 2 så hänvisar man väl till logiken antar jag. Vi kan särskilja olika objekt och med språkets hjälp har gör vi distinktionen att "detta är ETT objekt". Har vi ännu ett objekt, ja då kallar vi det för att man har två objekt. Alltså, ett objekt plus ännu ett objekt blir två sammanlagda sådana.

Kommer och tänka på det man sa när man liten när man satte "varför" efter varje mening och personen man frågade blev skit sur

OT: Meningen med livet tror jag är att ta reda på vem du är ?

tex. Om du drömmer att du dödar någon och vaknar upp och tänker: det skulle jag aldrig göra i verkligheten. hur vet du det? du gjorde det ju i drömmen.

Hur kan du ens gå ner på en sån barnslig nivå att du använder stenar och stolar?

Ett: Du kan faktiskt inte bevisa att varken en stol eller en sten inte kan tänka eller hur?

Två: Jag har aldrig påstått att nånting måste vara unikt för att existera.(Men jag har pekat ut att alla människor är unika vilket är sant.)

Tre: Tänk om våran värld bara är en persons tanke?

Men egentligen, tycker inte jag, att Decartes argument fortfarande inte bevisar något. Jag menar, bevisa för någon annan att du tänker. Det går inte. Och kom nu inte med att "man kan mäta elektriska signaler i hjärnan", för det är inte tillräckliga bevis om du frågar mig.


Jag är alltid medvetande. När jag befinner mig i djupsömn är jag den renaste formen av det. Untainted conscioussness. Existensiella frågor uppkommer inte, nej. Reflektion behövs knappast för att veta att man är, vilket jag gör i djupsömn. I djupsömn är jag i det stadie indiska mystiker kallar för Satchitananda, Existence Conscioussness Bliss.

Okej, ursäkta mig om du tolkar min nivå som barnslig, jag försöker bara vara tydlig... Att jag skrev vad jag gjorde var pga att du skrev
Jag vet inte hur jag ska tolka det där om inte som att endast tänkande saker kan existera, och att det beror på att tänkandet gör dig unik. Men om du menade något annat så missuppfattade jag och du får gärna förklara hur du menade.

Athmos:
Man kan inte slutgiltigt bevisa att någon annan människa tänker (även om vi förstås kan ha goda skäl att göra det) men det har ingenting med Descartes argument att göra. Han hävdar inte att du kan vara säker på någonting förutom just din egen existens. Det är möjligt att resten av världen är en illusion, detta kan vi aldrig vara 100% säkra på. Vad vi dock kan vara 100% säkra på är vår EGEN existens. Detta är vad hans argument går ut på.

Jag tror att vi menar olika saker när vi talar om t.ex. djupsömnen och vad den innebär. Det känns inte riktigt som att vi har två tydliga motpoler i den diskussionen utan snarare att vi pratar om olika saker . Jag utgick helt ifrån Descartes argument och då är det alltså tanken som bevisar din existens, och därav höll jag inte med när du nämnde djupsömn. Men om du har en annan åsikt på vad som krävs för att veta att man existerar så kanske inte djupsömnen är något problem då .

Tankar har vi ständigt utom vid djupsömnen och under djup meditation.

Yes. Helt korrekt. Bara det att jag hävdar att vi inte ens kan vara säkra på att våra egna tankar existerar, då dessa också är en del av den manifesterade världen. Till slut måste man även släppa tanken "Jag är" för att bli fri. "Jag är" är det första som uppstår. Först uppstår "Jag är", sen uppstår världen. Efter man släppt detta har man helt och hållet släppt illusionen.


Eftersom du utgår från att tanken är det som gör att du vet att du existerar, så betyder det att du slutar existera så fort du går ner i djupsömn. Eftersom jag helt säkert vet att för den tanken uppstår existerar, betyder det att jag existerar hela tiden. Jag är ett oföränderligt "någonting" (egentligen "inget ting") som bara är och som världen uppstår ur.
Jag vet att det för de flesta låter flummigt, men den som grundligt undersöker saken kommer komma till samma slutsats.

Froggeh: En fråga bara... Även ifall vi alla har nästan en konstant stöm av tankar hela tiden, så är det trots allt ett lite avbrott mellan varje tanke. Betyder det att vi inte vet att vi existerar i dessa avbrott?

Jag känner mig ju övertygad om min existens av många anledningar men jag anser att det främsta argumentet är det som Descartes lade fram eftersom det inte finns något motargument som inte i sig själv blir paradoxalt/motsägande.

Poängen med argumentet är ju att när vi tänker så vet vi att vi existerar. Det betyder inte att jag slutar existera när jag ligger i djupsömn, men jag kan inte just då veta att jag existerar just då. När jag vaknar och börjar tänka på min existens, då vet jag att jag existerar.

Om det existerar perioder då jag inte tänker så betyder det alltså inte att jag på nåt sätt slutar existera, det betyder bara att under dessa perioder så tänker jag inte över huvud taget på frågan om min existens. Och för att veta att jag existerar så måste jag ju förstås börja med att reflektera över frågan, alltså tänka på den. För mig blir det väldigt underligt om man säger att man vet saker utan att ens ha ägnat dem en tanke.