Jag har lärt mig mycket i denna nyttiga tråd, tänkte bidra med att citera ett loppisfynd.
Den ger en ärlig reseskildring av Afrika från en svunnen tid, innan PK-ism, HIV och negrerna hade ak47or, då världen helt enkelt var bättre. Man kan dra många paralleller till dagens negrer och Afrika, 100 år senare, inte minst i amerikansk hiphopkultur (överflöd av smycken/ ”bling”) och även negrers fascination vid hallikar (månggifte, att ha ett harem av hoes). Även negrernas oförstånd i att ha empati, framförhållnig osv.
Citat:
Den vite mannen sedd med ”färgade glasögon”.
Européen är numera ej den lille gud eller åtminstone den utomordentligt högt stående varelse, han i forna dagar var bland Central-Afrikas infödingar. Som en erinring om alla de under, som infödingen förr tänkte sig förknippade med den vite mannen, står kanske det namn, med vilket han benämnes av alla stammar: musun´gu, pl. asun´gu. Det är ett suahiliord och ursprungligen väl detsamma som ett annat ord i suahili, musungu = ett sällsamt, besynnerligt föremål, vilket dock bildar sin plural med annat prefix.
När de första vita männen för över 400 år sedan visade sig utanför Ostafrikas kuster, måste de förvisso ha företett en underlig anblick för kustlandets stammar.
Numera, om man också måste erkänna den vites överlägsenhet i allt, är man ej alltid benägen att därför betrakta honom med vördnad, ja, många anse honom till och med vara en narr. Och för den som något känner negerns sätt att se tingen, är detta ej så underligt. Uppför sig kanske ej musungu som en narr? Han har makten i landet men brukar den ej. Vore han klok, toge han all infödingarnas boskap. Boskapen är ju dessa stammars förnämsta ägodel, det bästa, de veta. Den som har makten, men ej brukar den att rikta sig på sina medmänniskors bekostnad, måste ju vara åtskilligt dåraktig!
För mången svarting består europeens förnämsta uppgift i att ge sina vänner infödingarna rupier, filtar och andra vackra saker. Musungu, tro de, kan få så många rupier, han vill, det är ju han, som gör dem. Han har blott att skriva ett brev till Nairobi för att få så mycket pengar, han vill ha (från banken där).
En inföding tigger högst sällan bland sina stamfränder, däremot anses det ej för skam, ej ens för en hövding, att dag efter dag gå till nybyggaren att tigga något. Jag vet ett fall, då en rik hövding i åratal kommit till en farmare och blivit förplägad utan att någonsin ge en geskänk åt sin vite vän. Artigheten bland dem själva fordrar annars, att en gåva betalas med något av ungefär samma värde. Slutligen tröttnade ovannämnde farmare på att så exploateras och sade hövdingen sin mening:>> Du har nu i åratal kommit till mig och fått te och andra goda saker (infödingarna äro särdeles förtjusta i te). Om du sätter värde på att behålla min vänskap, är det ej för mycket, om du bringar mig ett får. I annat fall vill jag ej ha mera med dig att göra.>> Nå, hövdingen kom verkligen nästa gång med ett får. Om de någon gång ge ge gåvor till musungu, är det för det mesta av pur beräkning, och de vänta då vanligen i gengäld en present av större värde.
Hertig Adolf Friedrich av Mecklenburg berättar, huru under hans expedition från Mombasa till Kongos mynning de större sultanerna väster om Victoriasjön skänkte honom väldiga hjordar av boskap, vilka presenters gäldande gjorde betänkliga luckor i hans för annat avsedda förråd av bytesvaror. Själv har jag under mina vandringar fått pröva på detsamma, fast naturligtvis under vida anspråkslösare former.
När den i européens tjänst stående infödingen vänder åter till sin by, har han märkliga ting att förtälja, som tydligen visa, att den vite mannen är en dåre. När denne ätit, skall tallriken stoppas i vatten och så onödigt nötas. Har han då haft något orent i tallriken? Nej, blott mat, några timmar senare går han att lägga ny mat på den. Är då mat något orent? Och vidare. När masungu dricker vatten ur ett glas, måste detta doppas i vatten, innan en annan musungu kan dricka ur det, och denne dricker dock ej annat än vatten. De hemmavarande lyssna med spänd uppmärksamhet, och de kunna ej tro annat, än att musun´gu har en >>skruv lös>>.
Berättaren fortsätter. Vidare har den vite mannen en otroligt massa kläder, ja så många, att han lägger dem på marken för att trampa på samt hänger dem på väggarna (mattor, gardiner o.d.) vansinne att ödsla med sina rupier på det sättet. Vad skall man med så mycket kläder, då en filt i sänder är alldeles nog. Om musun´gu åtminstone slösade sina pengar på örhängen, armband, halsringar och dylika vackra saker, vore intet att säga. Men på kläder, aj, aj!
Slutligen nedlägger den vite mycken möda på att kring sina hus plantera en massa växter, som absolut icke duga att äta (berättaren syftar på blommor och andra prydnadsväxter.) Vad har man för glädje av sådana? Bättre vore det förvisso, att så majs, bönor eller andra nyttiga växter.
Något annat, som kommer infödingen att, åtminstone i hemlighet, se ned på oss européer, är vårt engifte. Ju flera hustrur en neger kan köpa sig, desto rikare måste han ju vara, och desto större är följaktligen hans anseende. I de av euorpéer bebyggda trakterna vet ju infödingen, att de vita aldrig hava mer en hustru, men i avlägsna nejder brukade jag, för att stärka mitt anseende, på tillfrågan om mina hustrurs antal svara, att jag hade tio stycken hemma i Ulaya (Europa.) förarga dig dig ej över detta, käre läsare, mer än en gång har jag haft nytta av denna lilla nödlögn.
Européens uppgift i länder som dessa är att med faderlig omsorg sörja för de svartas väl samt gradvis söka lyfta dem till ett bättre tillstånd. Häri lämna de engelska tjänstemännen ett gott föredöme. Om det möjligen var si eller så med en del av det gamla Kompaniets funktionärer, äro de nuvarande officials alla väl kvalificerade män. Den gamla åsikten, att >>vem som helst är god nog för Afrika>>, håller ej streck inom engelskt kolonialområde och ej heller inom tyskt. England sänder ut många av sina bästa söner att leda de färgade folk, som lyda under dess spira, män med god uppfostran och av god familj, handlingskraftiga män med vilja och muskler av stål, just sådana som situationsmiljön kräver.
Deras uppgift är bl.a. att hindra infödingarna att mörda och bestjäla varandra samt förekomma spridande av den förhärjande boskapspesten, då denna bryter ut på en plats. Däremot lämna de gärna de inföddas seder och bruk i fred, såvida dessa ej kräva människoliv eller på annat sätt hindra folkets utveckling och lyftande till högre nivå.
Det vore emellertid för mycket att begära, att de svarta till fullo skola förstå den vites arbetande för deras väl. För dem är han alltjämt en objuden inkräktare, som hindrar dem att föra krig och röva boskap. Med orätt tillskriva de honom införande av boskapspesten och jiggers, sandlopporna, och liksom ännu män leva, som lära förutspåttde vitas ankomst till ostafrikanska höglandet, så går det en profetia, att snart skola alla asangu åter lämna landet och låta det gamla rövarlivet börja på nytt. Man förstår ej att uppskatta det nuvarande tillståndet. I stora delar av protektoratet kan infödingen valla sina hjordar utan att befara överfall av byteslystna grannar, han kan färdas lugnt genom landet utan att behöva frukta annat än de vilda djuren. I Ukamba t.ex. tycks man ha glömt, huru för tjugu år sedan folket av fruktan för massajerna knappt tordes lämna sina skyddande bergshöjder. De unga männen lyssna med längtan i blicken till gubbarnas berättelser om forna plundringståg. Min egen boy och trotjänare, Kioko, som i flera år varit askari i regeringens tjänst, var van att fatta vit mans tankegång och sålunda borde haft bättre uppfattning, klagade ofta över, huru han var nära trettio år gammal och dock ej ännu dödat en av sin stams arvfiender, en massaj. Han nästan föraktade sig själv.
Även den tanken att med våld driva asun´gu ut ur landet är ej främmande för infödingarna. Så t.ex. finns det uppe i Kikuyu-landet en ofantlig grotta i bergssluttningen. En ung man visade en dag denna för en bekant till mig, en missionär, och det var nära, att han fått prygel av de äldre härför. Under striderna med massajerna brukades grottan som förvaringsplats för traktens boskap. Om nu asun´gu hade kännedom om platsen, skulle de, menade man, i händelse av krig mellan dem och akikuyu, gå till grottan taga de senares boskap. Ett litet men talande drag ur mångas tankesätt.
Åtskilligt mera kunde nämnas i detta ämne, men det sagda må vara nog. Det tjänar åtminstone att belysa några sidor av förhållandet mellan vit och svart man därute, åtminstone såsom läget var vid tiden för mitt första besök därute, för 15 år sedan. (1911?)
