Är det okej att säga till andras barn?

Ja jag kan inte annat än hålla med dig där, många av föräldrarna kan inte hålla ordning på sina barn.
Jag kan till och med njuta när jag ser vissa föräldrar försöker säga till sina barn och så funkar det och tänker för mig själv att så är inte min son.
Men vi får se hur länge det håller, snart är han tonåring och då kommer den värsta tiden

Nu skrev du väl ändå lite fel?

Anywho, om mitt barn vägrade lyssna på mig så hade det inte gjort någonting om någon sa åt.
Beroende på situation och tonfall från den andra männsikan såklart men det är inte alltid barnen lyssnar på föräldrarna, finns ju trotsåldrar där de ska testa gränser hela jäkla tiden.
Men såklart finns det många barn som är van vid att mamma/pappa ger med sig snabbt och att man inte behöver lyssna på dem speciellt mycket.

Som sagt, jag tycker du gjorde rätt. Speciellt på ställen som akuten känns det väldigt olämpligt med en massa skrik o bråk, så pappan borde verkligen itne gett upp utan sagt till på skarpen.

Läste även om dagens barnuppfostran och att den är lite sisådär.. Håller med! Va f*n är d med folk?! =/ Skulle aldrig tillåta att mina barn uppförde sig illa vare sig mot någon i familjen eller någon annanstans.
Usch o blä för snorungar med dålig attityd och som inte fått lära sig vad respekt är.

hur många av er som svarat i tråden har barn? det är så himla lätt att kritisera och tycka saker när man själv inte har några barn.

pappan var alldeles säkert trött, orolig och irriterad över att barnen inte skötte sig. det är inte så jävla lätt alltid. har själv en treåring som ibland bara total ignorerar vad man säger åt honom.

tycker det är kanonbra att du sa ifrån, jag hade nog gjort samma sak. dock hade jag skämts ögonen ur mig om någon sagt åt min son på samma vis, just för att jag inte själv hade kunnat få tyst på honom. beter min son sig för jävligt så går vi iväg och lugnar ner honom, men det är nog så svårt i ett akutrum och allrahelst om man har två att se efter.

Jag tyckte att du gjorde helt rätt. Jag gör på det sättet också, i situationer det behövs. Egna eller andras ungar spelar ingen roll, tycker jag. "Alla barn är allas barn" såtillvida att om min unge uppför sej illa så vore jag tacksam om nån sa till om jag inte är i närheten. I ditt fall så var pappan i närheten men han var flat, då behövdes det också. Just på en sån plats som en akutmottagning ska man inte behöva stå ut med bråk och stök, även om man kanske är tvungen att stå ut med små sjuka ungar som gråter, tex öroninflammationer på barn under fem, eller så.

(I det läget var det en surkärring som sa till mej när jag satt på akuten med min förstfödda som var jättesjuk i just dubbelsidig öroninflammation samt halsont/superförkyld när hon var 18 månader och grät av smärta. Då bara bad jag henne hoppa och fara, faktiskt.)

I andra situationer är jag mer tolerant mot stim, men blir jag störd så säger jag ifrån, tex om två ungar springer och jagar varandra i en affär och knuffar mej eller min kundvagn fler än en gång, om nån unge sitter och sparkar på min stol på buss eller liknande. Eller om ungar ute gör jävelskap, åverkan på saker eller bara allmänt förstör.

Våga vara vuxen, liksom.

Haha ja tänk vad ett litet ord kan göra skillnad men ja du förstod ju ändå vad jag menade som tur var
Nej man ställer sig inte och skriker på barnen direkt, ett lugnt och bestämt tonfall brukar vara det som är bäst.


Jag undrar vad det beror på, är det för att fler och fler försöker para ihop karriär med familjeliv?
Att man är så trött när man väl hämtar barnen på dagis att man låter dom komma undan med nästan vad som helst bara för att man inte orkar med bråk?
Vad det än är så tycker jag att det är barnen som kommer i kläm.


Jag har en son på sju år så ja jag vet hur det är ibland.
Visst han var säkert jätte orolig över sin fru som hade blivit opererad och var lite flat pga det, så jag kände att en hjälpande hand kunde vara på sin plats, han sa faktiskt tack sen innan han gick hem med sina barn.
Jag skulle inte skämmas utan säga tack.

Bra att du sa till! Jag retar mig också något enormt på ouppfostrade barn och ohyfsade föräldrar. Brukar aldrig säga till själv, men gjorde ett undantag nyligen. Jag var på ett museum där det fanns ett litet föreläsningsrum i vilket en guide höll anföranden två gånger dagligen. Folk hade slagit sig ner och lystnade intresserade på guiden som inte hade någon mikrofon. Då plötsligt dyker det upp en mamma med två horungar som sätter sig precis bakom mig och börjar tjattra. Jag vet inte vem som förde mest oväsen, om det var horungarna eller mamman, men efter en rad "scch" från övriga i publiken så fick jag till slut nog vänder mig om. Först fräser jag till "håll käften" till barnen och sen sätter jag upp ett pekfinger 10cm från mammans ansikte och säger "nu håller du käften för helvete!".

Det var en enormt befriande och behaglig känsla att se kärringen och horungarna bli knäpptysta. Och så förblev de också de resterande 10 minuterna.

Moralen här är att om barnen brås på sina föräldrar så måste man ibland tukta dessa.

om det går över gränsen kan man säga till fast jag tycker ändå man inte borde göra på .

Hur ska barn kunna lära sig sociala koder om omgivningen tiger och lider och låtsas som om de inte finns?
Självklart säger jag till om något barn angriper min eller någon annans sociala skyddszon på ett respektlöst sätt.
I ett väntrum på ett sjukhus sitter sjuka människor och där ska man visa respekt och hänsyn.
Tyckte det var bra att du markerade det och du märkte ju att det gav effekt. Barnet förväntade sig inte att det gjorde fel inför någon annan än "tjatig pappa".

Sen finns det så klart gnällkärringar och gubbar som inte klarar barns närvaro någonstans, dessa överreagerande människor accepterar jag inte som förälder att de angriper mina barn när det inte är befogat.

Du gjorde helt rätt!
En del föräldrar tycker inte om att man lägger sig i, men i detta fall så tror jag att det uppskattades!
Barn lyssnar inte alltid på sina föräldrar, men om en annan vuxen som de inte känner säger åt en så blir man ju som så blyg av sig så att man skärper sig.
Så länge man säger det på rätt sätt. Hade du börjat skrika åt barnen och ställt till med en scen så hade pappan nog blivit arg. För då hade det nog uppfattats som hotfullt!

Samhället ska hjälpas åt att uppfostra barnen lite tycker jag =)
I viss mån!

"It takes a village to raise a child"
finns mycket tänkvärt i det än att samhället kommer in först efter 15-årsålder med soc och ungdomsvårdsanstalter, då är det oftast åt helvete försent.
Inte så sällan har de barnen föräldrar vars uppfattning varit att samhälle och skola inte ska lägga sig i.

Jag tycker att man bör kräva en viss ordning på offentlig plats och misslyckas man som förälder att hålla sina barn lugna är det inte mer än rätt att kliva in och säga till! Du gjorde helt rätt - önskar att det fanns fler som vågade.
Själv stör jag min enormt på ouppfostrade ungar överallt, menar inte att mina barn är änglar men de vet hur man uppför sig bland folk!