Är det okej att säga till andras barn?

Hm haha finns ju olika sätt att säga till folk på.

De barnen du talar om hade gått över gränsen och du sa att även Pappan försökte säga ifrån.
Hade jag varit han hade jag tackat dig för hjälpen.

Visst finns det många som skulle ta illa upp. Men, låter de ungarna härja fritt så får de fan ta att folk blir less och säger till själva.

Ja han tackade för hjälpen också Och min huvudvärk släppte haha.



Ja så kände jag också, det fick vara nog och vi satt på akuten och det finns allt för mycket människor som inte orkar med högljudda barn.

Jag tycker att TS gjorde rätt och på rätt sätt. Jag har själv barn och om någon på ett korrekt sätt agerade om inte jag gjorde det (det kommer iofs aldrig att hända, men ) är det helt okej med mig. Jag har inget problem med att agera när andras barn inte sköter sig, men man ska vara noga med att göra det lugnt och sakligt.

Det har hänt fler gånger än jag har fingrar (ja, jag har 10 som alla andra) att barn varit så jobbiga att man velat ge dem en käftsmäll...

Klart man ska säga till!

Om föräldrarna misslyckas med sin uppfostran är det väl bättre att någon annan får försöka?

Helt rätt att säga ifrån. Varför ska man som vuxen inte få säga ifrån när andras barn beter sig illa? Finns det någon helig regel som säger att den enda som har något att säga till om när det gäller mina barns uppfostran är jag och min fru?

Självklart ligger uppfostringsansvaret hos barnets föräldrar men om de inte kan få fason på ungen på en offentlig plats så är det upp till var och en att ta tag i problemet och kan inte föräldrarna acceptera det är de dåliga föräldrar. Det borde anses som tämligen självklart att en person som beter sig illa ska kunna räkna med en åthutning av i stort sett vem som helst utanför familjekretsen.

Vi hyllar ofta folk som har civilkurage nog att sätta ned foten när idioter vandaliserar eller trackasserar folk omkring dem. Varför ska det då vara så tabu att säga till eller t.o.m skälla ut andras ungar?

Jag fick iaf lära mig av mina föräldrar att om jag betedde mig illa offentligt när de inte fanns i närheten så uppskattade de ifall någon annan sa till mig på skarpen, skällde ut mig efter noter eller tog kontakt med dem.

Varför kan du som förälder inte acceptera att andra säger ifrån när du inte har stake eller ork nog att göra det?

För nåt år sen satt jag på tuben. Trött efter en lång jävlig arbetsdag. Tunnelbanevagnen var i stort sett tom sånär som på några lika trötta resenärer. Det fanns m.a.o hur många lediga platser som helst.

Plötsligt kliver en ensam mamma på med sin lilla unge. De sätter sig förstås mitt emot mig och börjar föra oväsen. Det var uppenbart även för en blind, hårt svagbegåvad att jag var trött eftersom jag satt och lutade mig mot väggen, blundandes. Ingen hänsyn visades. Barnet började föra ett jäkla liv (inget gråt eller så) och mamman uppmuntrade det utan en tanke på att det satt en trött människa som försökte vila mitt emot henne. Jag öppnade således ögonen, tittade lite irriterat på henne och sa nåt i stil med (minns inte ordagrant)
- ska jag behöva lyssna på det här? Det finns hur många platser som helst att sitta på. Måste ni sätta er här och föra sånt liv?
Morsan blev förstås skitförbannad och sa att jag kunde sätta mig någon annanstans ifall det inte passade. Jag surnade förstås till och sa
- ska JAG flytta mig? Jag satt här först, lugnt och fredligt och vilade medan ni kliver på, sätter er bredvid mig när det finns massor av platser i hela vagnen, och börjar föra oväsen. Vet du vad respekt är? varpå hon svarade
- lät du aldrig som barn?
- Jo men förde jag oväsen på offentlig plats sa mina föräldrar till mig.
- Det finns visst en massa psykiskt sjuka människor sa spektaklet varpå jag replikerade med
- ja och vissa av dem skaffar tydligen barn också varpå hon packade ihop sina pinaler och slog sig ned längre bort i vagnen.

Jag hade inte dåligt samvete för det.

Varför skulle du ha det? Jag skulle snarare har varit väldigt stolt över mig själv.

Hade jag varit pappan hade jag tackat dig.
"Vuxenvärleden", "den sociala kontrollen" och andra begrepp har ju minskat mycket i betydelse och "individen" blivit Gud. JAg tycker att det är ok, att på ett sjysst sätt, säga ifrån till andras barn. Och det funkade ju. En förälder som reagerar negativt på det har själv problem.

Det där ska jag fan börja köra på!

Dock är jag också säkrare på svenska, så jag säger ibland till 12-åriga ungar som sitter och skriker för att de åker tunnelbana utan mamma för första gången att de ska dämpa sig lite.
Annars vore ju drömmen att med dånande stämma säga "DO YOU MIND?!" till tjattrande fjortisar.

Haha jag hade velat vara där och sett allt
Men jag som förälder förstår inte hur man kan låta sina barn göra som dom vill, springa runt och skrika så fort dom inte får någonting.
Vet en gång när min son började lägga sig på golvet inne i en affär och skrika för att han inte fick det han ville ha.

Jag tittade runt omkring i affären la ner korgen på golvet och la mig sen ner och gjorde exakt samma sak som min son.
Haha stackarn slutade med en gång och började putta på mig och sa att sluta mamma dom tittar.
Sen efter det gjorde han aldrig om det.
Fine om att folk måste tro att jag är skvatt galen men det fungerade haha.