Jaha, dags för att tjafsa av sig lite Bond igen...
Senast så jagade jag ju folks medelmåttiga 007-rulle, den som mest lyser mest "mjaa... , och bara just OK!" (
Mellanmjölks-filmen.)
(Fick en mycket bra motivering av DoktorNo (OHMSS), en av trådens bästa s k medarbetare till att hålla glöd i en död. ..filmserie.)
Valde själv DAF, kanske främst för Connery´s lite trötta final på "sin" Bond.
(Oräknad här - naturligtvis - är moderniseringen av
Åskbollen från 1983, NSNA.)
Att plocka isär det lite mer, och t ex hitta Roger M:s måttliga, så blir det för mig hans debut Live and Let Die.
(Valet i detta fall slumpmässigt direkt efter S.C:s "måttliga" 1971...)
Har under åren aldrig blivit klok på varför jag tycker den är så små-sunkig, (dåligt foto t ex) och lite billig och oputsad i kant överlag.
Ser ut som en episod i en någon samtida snut-serie emellanåt! (Nej,
INTE just p g a J.W Pepper/Clifton James...)
Men, dock:
*Krut har lagts på titel-melodi; självaste ex-Beatlen P. McCartney (med prod G. Martin) trollar fram en
klassiker, som G n R odödliggör med sin cover på 90-talet.
*Rolig första hemma-hos scen för Roger/Bond, där han meckar ihop en kopp (espresso?) till sin chef M
med en då säkerligen hypermodern Kaffe-maskin. ("Is that all it does?!").
*Överlag hygglig action. Båt-jakten slår där Buss-turen med hästlängder, men sekvensen på
flygplatsen är däremot rätt fånig i mina ögon. (Skjutsen till NYC, med giftpilen likaså.)
Klassikern för mig är - faktiskt - "alligator-flykten", rushen i land.
(Kostade Moore hans svindyra Italienska loafers, som Ross Kananga sumpade i ett försök att hålla
styr på benen som stand-in för R.M.)
Visst, lite budget-tänk fanns ju i o m en oviss nystart - med debutant - och så, men jag har alltid upplevt
efterkommande film (...Golden Gun) som så mycket fräschare i allt, egentligen.