Har käkat i två veckor nu, fick tag i en hundraburk 10mg från apoteket igår. Behöver minst 50mg för ångestdämpning, snacka om att toleransen skjuter i höjden. Men man älskar ju skiten så mycket, stiger upp 06.00 varje morgon med ett leende på läpparna och går på en promenad. Gör klart en månads arbete på fyra dagar p.ga den ökade koncentrationsförmågan som min GAD fuckar upp vanligtvis.
Men nu står man i valet och kvalet. Det finns ingen hållbar kemisk lösning på ett själsligt problem.
Skall man leva ett lyckligt liv med hjälp av stestolid eller ett liv som fungerar men utan någon som helst lycka?
Jag vet inte vad som är bäst?