Citat:
Ursprungligen postat av ingenio
Om en sådan som mig har det sagts:
- Vad är det som går och går men aldrig kommer till dörren?
- En överutbildad sjuttiotalist.
Vi (tidiga) sjuttiotalister, tillhörande den s.k. krisgenerationen, blev på 90-talet offer för politikersvinens systematiska försök att dölja arbetslösheten genom att lura så många som möjligt att skaffa sig "högre" utbildning. Det skulle inte spela någon roll vilka konstiga kombinationer av fristående kurser man än hade i sin examen, från religion till klinisk sexologi. Eftersom vi sades leva i "kunskapssamhället" där det talades om "renässansmänniskans återkomst" så skulle det fixa sig självt. "Informationen" var det viktiga.
Okej, så vi blev alltså blåsta, rövknullade...och arbetslösa. Vad som dock förvånar mig är hur det FORTFARANDE ÄN IDAG kan finnas en massa människor som sitter på kaféer och läser humanistiska ämnen. Jag gick så sent som häromdagen förbi universitetsbiblioteket i min stad och lyssnade till en grupp halvt svartrockiga studenters prat: "Nästa termin skall jag plugga en kurs i hinduismens filosofi."
O.s.v. Så lät det.
Med anledning av detta en enkel fråga till er som är runt 20 år idag: Hur kan man TÄNKA så här - ÄN IDAG!? Har ni inte följt med vad som har hänt de senaste 15 åren? Det är om möjligt ännu jävligare på arbetsmarknaden än vad det var "på min tid". Ändå verkar många av er inte ta någon som helst lärdom av oss äldre, som det gick åt helvete för. Detta märks inte minst här på FB. Trots att ni har KY-utbildningar som faktiskt kan leda till jobb, vilket inte vi hade på 90-talet, så går många av er fortfarande och tror att man kan leva ett jävla "Big Lebowski"-liv och bli vuxen nästa år, eller kanske nästa därpå...
Alltså: Jag vill omgående rota i era hjärnor. Hur FUNKAR ni egentligen!?
**** Gästinlägg från broder Maniks konto ****
Om en sådan som mig sägs "att han är överutbildad, en utbildning som han inte kommer ha minsta nytta av". Länge skrattade jag åt det och menade självsäkert att det inte var mig det var fel på, utan på dem som inte visade minsta intresse för varför det är som det är (här spelar det ingen roll varför det som är, är som det är och vad det är).
Jag vill ta mig friheten och hävda att du blandar ihop olika saker ovan. För det första har sjuttiotalisterna gjort sig kända, inte så mycket som ett gäng karriärister, utan framförallt en grupp visionärer som hade ambitionen - och skulle jag vilja hävda det faktiska kunnandet i form av avancerade teorier - att förändra den dåvarande världen. Det var alltså inte utbildning i sig de var ute efter, utan framförallt en faktiskt vilja att bilda sig. Världen skulle förstås och kunde förstås. Sätt ur det perspektivet följde dem upplysningstraditionen.
De "politikersvin" som du talar om är ingen abstrakt enhet som inte kan förstås. Det var konkreta politiska åtaganden för att genomdriva en viss politisk vision. Det blir alltså svårt att förklara något om man buntar ihop en konkret sammanhang och ger det en godtycklig beteckning. Då kan vi lika gärna också tala om de "politikersvin" som på trettiotalet drev igenom frågor som numera gjort sig kända som välfärdsstaten. Här spelar det alltså ingen roll om man är för den ena eller andra riktningen. Det väsentliga är att det är viktigt att göra skillnad mellan dessa båda grupper och inte blanda ihop de. Det är bara en cynisk, lat och bitter hjärna, en hjärna som inte längre vill anstränga sig, som gör den typen av generaliseringar.
Den cynism som jag ovan menar du förmedlar och som jag tror bygger på dina konkreta erfarenheter, är du inte ensam om. Om det på sjuttiotalet var fult att vara cynisk, är det idag lika fult att vara optimist. Orsaken till den utbreda cynismen är många; en av dem är det som du talar om. Det viktiga i sammanhanget är att det är samhälleliga fenomen och det är bara på en samhällelig nivå som de kan förstås. Det finns naturligtvis olika svar på varför det blivit som det blivit. Ett av de, som jag tycker är rimligt, om än otillräckligt, är det som pekar på de politisk-ekonomiska förändringar som blev följden av den ekonomiska krisen. Den riktningens stora brist har varit att den inte ger tillräckligt bra argument på hur dessa förändringar blev möjliga. Finns det motiv för förändringar, finns också idéer om motiven och idéerna måste vara övertygande för att motiven ska kunna drivas igenom.
Av den anledningen kan man inte underskatta idéernas makt. Det är en idé bakom att många blev "Rövknullade", lika väl som det är en idé bakom att man ska skita i att läsa humanistiska ämnen osv. Men då ska man också komma ihåg att det är en idé bland många och att det ständigt pågår en kamp om idéers utbredning. Idéer kommer och går, lika mycket som konkreta tider och handlingar.
Den dörr som du talar om kommer den som nyfiket söker aldrig komma fram till, och det är en av förutsättningarna för sökandet överhuvudtaget.
