Fråga till er som är unga idag

För alla är inte det ultimata livet att ha ett "bra jobb" vilket för många betyder att man ska vara ingenjör, tjäna 35 tusen i månaden, hålla käften och titta på Idol som alla andra. Nuvarande generation tror jag både är den mest fritänkande och den mest indoktrinerade, polariseringen är stor mellan de som följer hjärndött med strömmen och blir ingenjörer och de som skiter i allt och gör vad fan som faller dem in.

Jag för min del ska plugga litteraturvetenskap för att det är vad jag är intresserad av. Jag kanske inte läser mer än 30 hp, beroende på hur det ser ut om ett halvår, jag kanske läser ännu mera och doktorerar eller så kanske jag läser något helt annat. Vad jag vet är att jag vägrar sitta i fem år och plugga till något som jag inte är intresserad av för att jag är övertygad att utan ett intresse så kommer man ändå vara så dålig på det man gör att man får skitjobb ändå.

Man får väl se det som att dem som ser den ultimata lyckan i att plugga arslet av sig och bli läkare, ingenjör eller ekonom för att sedan jobba och gå hem och sova har det enkelt för sig.

Ambivalens är nog fan mitt mellannamn.

Pengar ger ett visst mått av rörelsefrihet dessutom är välbetalda jobb i allmänhet bättre än lågbetalda jobb om man tittar på arbetsmiljön och arbetets innehåll.
Utan att ha tillgång till några siffror vågar jag ändå påstå att det inte är tillräckligt många som läser ingenjörsutbildningar för att man skall kunna prata om att följa strömmen och att det är betydligt fler som "gör vad som faller dem in".

Även om ett ämne känns tråkigt i början så blir det oftast intressant när man börjar lära sig lite mer och får djupare kunskap. Många saknar tyvärr den nyfikenhet och öppenhet som behövs för att göra något tillsynes ointressant till något intressant och med en negativ grundinställning brukar resultaten utebli.

Jag tror att det oftast beror på att folk känner sig korkade när de inte klarar av något och ingen vill känna sig korkad så därför utvecklar många en negativ attityd för att försvara sin egen dumhet istället för att faktiskt försöka göra något åt grundproblemet och lära sig.

Man kan också se det som att de som är lite kreativa vill ha ett kreativt jobb och är bredda att "plugga arslet" av sig några år för att slippa tillbringa resten av sitt liv på ett själsdödande jobb.

Jag läser endast sånt som jag tycker verkar intressant och roligt, fristående kurser... Vilket har lett till ett extrajobb inom IT (inte support) och ett annat jobb som utvecklare som jag tackade nej till pga tidsbrist.

Måste ha väldans tur att tycka sånt här är intressant, och inte "CSI på riktigt" eller liknande kurser.

Tycker ändå att man ska läsa det man finner intressant, då man ändå inte kan jobba med något man tycker är tråkigt.

ESS-Lund, elex:
Klart man ska trivas med sitt jobb. "Tråkigt" var kanske ett dåligt ordval. Menar väl mer monotont, stabilt. För mig personligen alltså.

För ifall jag skulle satsa på vad jag verkligen brinner för skulle det bli någonting jävligt kreativt och personligt, och tror inte jag skulle palla med att tjäna mitt levebröd på det. Då blir det liksom som att jag som person och vad jag gör konstant måste bli bedömt, och jag är väl av en alldeles för känslig och egensinnig natur för att orka med det. Och misantropisk lagd. Tänker att det då är bättre att lägga sina CSN-lån på sånt som ger garanterad inkomst och därigenom finansiera det man lägger ner hela sin själ i (på sidan om). Och jag tycker inte ekonomi är det tråkigaste som finns, tvärtom, ursäkta än en gång för ordvalet.

Allt jag försöker säga är att idéerna kring att göra precis vad man känner för/hitta den perfekta karriären som uppfyller alla ens drömmar, är fånig. Allting måste inte alltid vara mega-skoj. Det kan istället vara någonting man växer in i, lär sig tycka är kul, istället för att allt ska kännas rätt med en gång.

Jag tror det är väldigt få som läser fem år civ ing eller läkare, utan att hitta finna det intressant. Man kan ju även specialisera sig på det som man tycker är roligast

Jag tror jag förstår din tankegång och det är nog många (kanske till och med en majoritet med tanke på vad för sorts jobb som folk har) som tänker som du. Personligen är jag dock så lyckligt lottad att jag kan välja och vraka bland de olika sysselsättningar som finns tillgängliga här i världen och då väljer jag att göra något som är mega-skoj både som hobby och som yrke i mitt tycke.

Att du inte hade velat arbeta med det du tycker är roligast pga att du då hade bedömts hela tiden är väl ett tecken på att det inte är något som du tycker är mega-skoj att ha som arbete egentligen och det förstår jag. Jag tycker det är roligt att titta på ett par dokumentärer dagligen, ta en öl och snacka skit med bekanta, lyssna på house och springa i skogen, men jag hade inte velat ha det som jobb. Som tur är har jag andra hobbys som jag både kan ha som hobby och tjäna pengar på utan att känna att det roliga förtas. Konkurrensen på marknaden gör väl tyvärr att alla inte har den förmånen.

Hela frågeställningen liknar närmast en AIK:are som undrar hur någon kan hålla på bajen.

Detta citat tycker jag är lite talande:
Här förutsätts alltså i princip att allt som inte direkt leder till fast anställning i akademikeryrke innan 30 års ålder är slöseri. Men man kan lika gärna se det precis tvärtom. Vi har bara ett liv och vi har alla våra olika sätt att få ut mesta möjliga innan vi blir gamla och sjuka. Att vara Anders Borgs mönstermedborgare ger dig inte per automatik större lycka.

Kort sagt, vad är problemet?

Om man vill hårddra det är problemet att vi andra får betala din välfärd.

Jo, fast det där är ju inte sant. Om jag jobbar ett halvår på ICA och sen reser till asien ett halvår - så förtjänar jag ingen skit för det, jag snyltar inte på någon, jag bidrar jag till farbror staten precis som alla andra.

Om jag pluggar praktisk filosofi och spelar gitarr på kvällarna, så är det knappast särskilt många skattepengar jag lever för - den det i slutändan "drabbar" är mig själv, ingen annan.

Såvitt jag vet lever vi fortfarande i ett fritt land, där man får göra precis vad helst man vill så länge man håller sig till lagen och kan försörja sig själv.

Som sagt, jag förstår fortfarande inte problemet. Ett samhälle där alla blir civilingengörer vid 28 års ålder är av många orsaker knappast önskvärt, lika lite som ett där alla läser wittgenstein och drömmer om att bli författare. Ett lyckat samhälle behöver både flummare och strebrar.

Problemet som jag ser det i mångt och mycket finns en bild av en orealistisk drömfabrik i Sverige. Du ska kunna plugga precis vad du vill, allt ska vara roligt och lätt, du ska kunna festa fyra gånger per vecka osv in i absurdum.

Ingen tjänar på att man sockrar verkligheten hos ungdomarna, för verkligheten kommer att fara brakandes in genom taket till slut. Visst kan du köra konstgjord andning ett tag genom att plugga flumkurser och få CSN men vad händer när CSN är slut?

Livet är inte lätt, roligt och underbart precis hela tiden. Allt jag begär är en paus för kontemplation där man tvingar folk att fråga sig realistiskt var de tror att de kommer befinna sig om fem år.

För att sammanfatta; Livet är inte bara mjukglass, det innehåller även bitar av bajs.

Jag förstår vad du menar, och man bör väl försöka hitta ett mellanting. Jag själv brukar faktiskt säga att lönen och chans till arbete skall vara två viktiga punkter när man väljer utbildning men även måttlig del av intresse, tex antingen är man intresserad av teknik och då troligen inte sjukvård så lite riktad skall man vara.