Hur blir man en vanlig människa

Ja och vilja vet jag inte hur jag får. Jag har ingen aning om hur man ska gilla saker.

Genom att göra dom, inte säga att det inte är roligt.

Vet inte hur man ska få viljan

Jag har ju det. Har försökt hela mitt liv att bli normal som dom allra flesta med NPF har försökt. Och jag hade inte kul, blivit utsatt flertal gånger. Hur ska jag ha kul?

Då kan jag lika gärna bo hemma istället för en lägenhet där jag kommer ha det miserabelt.

En diss skulle jag inte kalla det. Det var ju inte som om hon sa ”nej” när jag frågade om en dejt. Det var ju något helt different.

Ja men du ville ju göra en kickflip. Jag *vill* inte.

Jag tror inte att du har försökt lära dig att hålla en konversation och faktiskt övat på det.

Du vill inte förstå vad du behöver göra, för att uppnå ditt mål - en partner - heller. Du vill inte förstå att det finns inte en kvinna i världen som vill ha en man som inte vill nånting alls.

Genom egen erfarenhet under min egen uppväxt, genom erfarenhet och intresse för andras uppväxt och liv.
Du får nog ta en rejäl crasch course om du ska komma ikapp någorlunda.

Men, det vill du ju uppenbarligen inte. Du är ju 23 och vet allt.

Och du tror du är den förste och ende som upplevt något liknande?

Du saknar inte vilja. Det du saknar är mod.
Annars hade du aldrig startat den här tråden. Du begriper det bara inte ännu. Eller kanske aldrig kommer göra.
Men nu är jag snäll och berättar för dig så slipper du dividera om det mer

Jag känner igen mig väldigt mycket i det du skriver. Jag har själv ADD och autism och har brottats med mycket av det du beskriver. Framför allt känslan av att stå utanför ett sammanhang som alla andra verkar ha en självklar plats i. Att inte kunna relatera till människors samtalsämnen, erfarenheter eller intressen, och att sociala sammanhang därför blir något ansträngande snarare än givande.

Jag tror att det finns en viktig skillnad mellan att sakna sociala färdigheter och att sakna ett sammanhang där man faktiskt känner samhörighet. Man kan ha ett stort behov av närhet, kärlek och gemenskap men samtidigt ha oerhört svårt att hitta det genom de sociala miljöer som står till buds. Det är inte nödvändigtvis fler aktiviteter eller fler bekantskaper man behöver.

För min egen del har jag börjat fundera mycket över vad som faktiskt ger livet mening. Jag har kommit fram till att det inte handlar särskilt mycket om underhållning eller att fylla kalendern med aktiviteter. Det handlar snarare om att ha något att leva för och något att förvalta. Att kunna bygga ett hem, bilda familj, ha en livskamrat, leva efter sina övertygelser, arbeta med konkreta saker och känna att man har en uppgift och ett ansvar i tillvaron.

En annan sak jag har försökt närma mig är ett mer stoiskt förhållningssätt till livet. Jag tror att man ibland måste försöka se sig själv som ett vittne till sin egen tillvaro. Med det menar jag inte att man ska bli passiv eller acceptera allting som det är, utan att man måste lära sig skilja mellan det man kan påverka och det man inte kan påverka.

Man kan inte tvinga fram kärlek, bestämma hur andra människor ska behandla en eller kontrollera vilka förutsättningar livet ger en. Man kan inte heller resonera sig fram till att bli en annan person. Men man kan försöka förvalta det lilla handlingsutrymme man faktiskt har. Göra det man kan, ta hand om sin kropp, utveckla sina färdigheter, arbeta mot något man värdesätter och försöka handla i enlighet med sina principer. Själv är jag kristen och det är därifrån mina principer utgår från, jag står upp för dem oavsett vad och det är något jag finner styrka i, gud är mitt vittne och ingen kan ta det ifrån mig. Om folk utanför min familj hånar mig utmanar jag dem att slåss så får vi se vad de egentligen tycker är viktigt. I de flesta fall backar dem som de kackerlackorna de är.

Ibland kanske det inte handlar om att åstadkomma särskilt mycket en viss dag. Det kanske räcker att göra det lilla man förmår utan att för den skull betrakta dagen som bortkastad. Att inte låta varje motgång bli en dom över hela ens framtid.

Jag tror också att det är viktigt att inte förväxla acceptans med uppgivenhet. Att acceptera sin nuvarande situation innebär inte att man måste acceptera den som sin framtid. Man kan fortfarande hoppas på en livskamrat, en familj och ett sammanhang, utan att göra sin egen förmåga att uthärda dagen beroende av att allt detta måste infinna sig omedelbart.

Det är åtminstone ett förhållningssätt jag själv försöker utveckla. Jag har inte hittat någon universallösning och jag tänker inte låtsas att det gör ensamheten mindre verklig. Men jag tror att det finns ett värde i att försöka leva efter sina övertygelser även när omständigheterna inte motsvarar det liv man önskar sig.

Däremot tycker jag att det du skriver om självmord och att skada andra är väldigt allvarligt. Jag hoppas verkligen att du söker hjälp och inte försöker bära de tankarna ensam, varför inte gå till kyrkan? Att psykiatrin tidigare har sagt att de inte kan hjälpa dig innebär inte att du saknar rätt till fortsatt hjälp heller.

”Det är inte för att saker och ting är svåra som vi inte vågar. Det är för att vi inte vågar som de är svåra.”

— Seneca, Brev till Lucilius.

"Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron."

— 2 Timotheosbrevet 4:7