Hur blir man en vanlig människa

Jag tror du har svaret där. Låter som du behöver ett eget place där du kan göra vad du känner för. Du hade ju jobb. är svårt att komma över nå eget där du bor?

Det är ju framförallt svindyrt. Jag har inte den inkomsten att ta lån på 2 miljoner.

Okej nej det är lite saftigt om man har det skrallt i kassan. Men duger inte en hyres så länge då?
Jag bodde i en hyres fram till jag hade råd till något eget. Det ka ske inte är det flashigaste. Men det har sina fördelar även det.

Jag förstår vad du menar med päronen du skrev. De vill inge illa men de vill inte heller ditt bästa. De vill ofast man ska ta det säkra kortet hela tiden. Gör man så kommer man ingen vart. Man lär kunna ta lite risker ibland för att kunna ta sig dit man vill.

Vanlig är exakt vad du är, sett till din ålder idag. Inbilla dig inget annat.

Din diagnos är ditt minsta problem, det har var och varannan ung människa idag.

Ditt problem är att du är en totalt söndercurlad snöflinga, en produkt av dina räddhågsna föräldrars brist på att sätta gränser och ställa krav i sin barnuppfostran. Föräldrar som aldrig gett dig ett "nej".

Resultatet är att du bryter ihop fullständigt vid en diss från någon av motsatt kön, och än värre, inte kan släppa tanken på det.
Totalt livsoduglig.
Livrädd för livet.

Fast hans diagnoser ställer definitivt till det för honom. Det är till exempel hans autism som gör att han tar minsta lilla motgång som ett gigantiskt personligt nederlag och det är hans ADHD som gör att han tror att det han gör eller säger inte duger. Det är också hans autism som gör att han inte kan föra ett samtal.

Däremot så är jag med dig på att hans föräldrar inte ha varit tillräckligt hårda och tvingat honom till saker som han tror att han inte kan. Som att föra ett normalt samtal.

Mina föräldrar har inte gett mig allt. Hur ska fysisk materia gjort mig osocial? Jag är det minst curlade barnet av mina förra polare.

Hur ska dom tvinga mig det? Bortgifte eller?

Tro mig, jag har en hel del erfarenhet av människor med diagnoser. Både djup och långdragen. Att tro sig ha något slags frikort från eget ansvar vad gäller livets strapatser pga av en eller ett par diagnoser är det sista som hjälper.

Vem faan snackar om fysisk materia?
Du har inte utsatts nog, känslomässigt.

Tids nog kommer de riktiga besvikelserna. Och då blir de desto jobbigare.

Människor måste öva på allt här i livet. Allt.

Det håller jag med om. Det är en förklaring, inte en ursäkt. Det finns trots allt flera andra som är nästan precis som TS som har både hittat mening i livet, vänner och kärlek. Men man måste ju vilja, och det verkar inte TS.

Det har jag påpekat flera gånger.

Just viljan verkar helt saknas.

- Hur "bli normal"?
Träna skills
- Men jag är osocial
Träna skills. Kanske med Ulla 65 över ett parti bridge tillåmed
- Men det tycker jag inte är kul

Hur vet du det? Och hur utsätts jag känslomässigt som enligt dig är rätt mängd?

-Jag har testat (två gånger) och det funkade inte.

Fan.. När jag var yngre så ville jag kunna sätta en perfekt kickflip, vilket jag fortfarande kunde tills jag blev dålig. Men det tog liksom timmar varje dag innan jag ens fick upp brädan från marken. Något som jag sedan hade glädje av i flera år.