8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC

Lilla My, hon gjorde precis det du efterlyser. Hon lade fram det i domstol. Så här gick det till, enligt JO-anmälan:

Under processen i kammarrätten lämnade Victorias ombud in ett utlåtande från en specialistläkare, och pekade på flera journalanteckningar från vården som stödde föräldrarnas uppfattning (p. 2.5.1).

Den 24 september 2025 lämnade socialnämnden själv in ett yttrande där Elsas behandlande läkare bekräftade att droppet bara hade täckt 40 procent av näringsintaget (p. 2.5.2).

Den 1 oktober 2025 bekräftade samma läkare det i förhör i förvaltningsrätten, och sa att det “i såväl journalanteckningar som i orosanmälan felaktigt angetts att Elsa fått i princip hela sitt näringsintag tillgodosett genom näringsdropp” (p. 2.6.2).

Det är inte mammans påstående. Det är vårdens egen läkare, i ett förhör inför domstol, och en uppgift som motparten själv lämnade in.

En efterhandskonstruktion som bekräftas av motpartens egen läkare och lämnas in av motparten själv. Det måste vara den mest misslyckade efterhandskonstruktionen i svensk rättshistoria.

Och att domstolarna sedan knappt behandlade uppgiften (p. 2.6.5 och 4.2.4), är inte ett bevis för att den saknades. Det är just det Centrum för rättvisa har anmält till JO.

“Hon hade lagt ut bevisen för länge sedan.” Det handlar om ett barns medicinska journal. En förälder som publicerar sitt sjuka barns journal på nätet skulle ni systemriddare ha kallat oansvarig på mindre än en minut. Att hon inte gör det är inte ett tecken på att bevisen saknas. Det är ett tecken på omdöme.

Tidigare konflikter mellan föräldrarna lyfts ju både i Ensolutions granskning och av föräldrarna själva i Kaliber.

Jag har aldrig påstått att föräldrarna har en konflikt i dag. Men om det funnits tidigare motsättningar är det väl knappast märkligt att familjens relationer, roller och ansvarsfördelning kan ha varit relevanta i utredningen.

Det är ju högst relevant att förstå hur Elsas vardag såg ut, vilket utrymme respektive förälder hade och hur detta påverkade henne.

Att föräldrarna har en bättre relation i dag är fantastiskt för Elsa. Men det förändrar inte hur situationen såg ut tidigare. Så nej, det här är inget jag hittar på, och familjeförhållandena är knappast en icke-fråga när barnets bästa ska bedömas.

Suuuuccckk........

Föräldrarna överklagade domen. Under processen mot kammarrätten framkom att en av de uppgifter som misstanken byggde på var oriktig.

Grunden för omhändertagandet var misstanken om att mamman förfalskade A:s symtom och drev fram vård som A inte behövde. En del av det som lades fram gällde A:s trötthet och mående. Mamman beskrev A som trött och kraftlös och efterfrågade mer vård, medan sjukvården inte bedömde henne som så medtagen. Att mamman beskrev A som sämre än hon ansågs vara var ett av skälen till att hennes beskrivningar uppfattades som överdrivna.

Den bedömningen byggde delvis på A:s näringsintag. A fick näring via ett dropp direkt i blodet, och vårdens anmälningar, referenssamtal, journaler och intyg beskrev det som att hon fick total nutrition via dropp, alltså att droppet gav henne hela dagsbehovet av näring. Detta beskrevs samtidigt som livshotande på sikt, med risk för leverskador, blodförgiftning och för tidig död, och som ett tecken på onödig och överdriven vård. Fick A allt hon behövde den vägen borde hon ha haft tillräckligt med energi, och när mamman ändå beskrev henne som trött och kraftlös framstod beskrivningen som orimlig.

En beräkning av specialistläkare, daterad den 19 september 2025, visade att droppet i själva verket gav omkring 40 procent av A:s beräknade energibehov. Det var alltså inte fråga om total parenteral nutrition; resten var A beroende av att få i sig genom att äta. Åt hon inte tillräckligt fick hon för lite energi, och för lite energi gör att man blir trött och kraftlös. Mammans beskrivning av ett trött och medtaget barn var därmed förenlig med hur läget faktiskt kunde vara, och inte nödvändigtvis en överdrift.

Den felaktiga bilden av näringen var inte enbart familjens. Vårdens eget underlag beskrev näringen som total, och den behandlande läkaren kunde i referenssamtal våren 2026 inte svara på om dosen någonsin legat på 100 procent, uppgav att det var Uppsala som hanterat mängden, var osäker på om och hur den justerats, och kände inte till några dokumenterade näringsberäkningar. I samband med näringsuträkningen inför kammarrättsförhandlingen har sjukvården gjort gällande att föräldrarna hela tiden känt till att droppet inte gav full näring, men något stöd för det finns inte i underlaget – tvärtom beskriver journalanteckningar, intyg och anmälningar genomgående näringen som total. Föräldrarna har därtill pekat på att behandlande läkare tidvis ordinerat "tarmvila", att A inte skulle äta alls, vilket torde förutsätta att droppet ansågs täcka hela näringsbehovet eftersom det annars skulle innebär att läkaren ordinerat svält.

Socialtjänsten, som hade grundat sin oro delvis på sjukvårdens uppgift, kunde inte känna till det här felet tidigare. Men när det framkom i september 2025 att en av de uppgifter misstanken vilade på var oriktig, <u>gjordes ingen ny bedömning av A:s vårdbehov eller av de begränsningar som gällde</u> – trots att den uppgift som delvis burit bilden av en akut och livshotande situation visat sig överdriven.

### Bedömning

Ett omhändertagande och de begränsningar det för med sig, ska inte vara mer ingripande än vad ändamålet kräver. Man ska välja den minst ingripande åtgärden som ändå ger tillräckligt skydd, och ju mer ingripande en åtgärd är, desto starkare skäl krävs och desto tätare måste den omprövas (Proportionalitetsprincipen i FL § 5, LVU § 1).

Vår bedömning är att man valde de mest ingripande åtgärderna direkt, utan att först pröva om något mindre ingripande hade varit tillräckligt. Placering hos pappan eller på utredningshem hade svarat mot den risk man såg, men inget av det prövades. Begränsningarna kvarstod därefter oförändrade trots att grunden för vården försvagades i flera steg.

Ingen ny bedömning gjordes vid något av dessa tillfällen. Vid varje tillfälle då ny information kom fram, fanns det utrymme att lätta på åtgärderna, det gjordes inte.

Socialtjänsten har till uppgift att säkerställa barns skydd, vilket kan behöva ske med stöd av LVU. Men vi har hela tiden en skyldighet att arbeta för att barnet ska kunna komma hem vilket framgår av förarbetena till LVU-lagstiftningen (Prop. 1989/90:28 (s. 87–88, 118). Vi kan inte se att något arbete bedrivits för att A skulle kunna återförenas med sin familj. Efter att misshandelspåståendet avfärdats av Förvaltningsrätten, uppgiften om näringsdroppets oriktighet inkommit och omsorgsbristerna förblivit outredda, framgår det inte av handlingarna vilken risk vården skyddade mot.

https://www.instagram.com/p/DbK1ZZ7DWV3/?img_index=1

Det står tydligt i lex sarah att det enda som framkommit är just att det vart undermåligt dropp. Du kan inte kringå det och ditt ego klarar inte av att erkänna fel så du låser dig fast och spiralar ut nu.

Elsa fick 40% dropp under tarmvilan. Där kan du inte skuldbelägga Victoria på något vis.

Jodå, att det är bekräftat att det generellt bara täckte 40% är vi alla med på. Du behöver inte upprepa det gång på gång som att det stödde din tes. Frågan var om samma sak gälllde under tiden för ordinerad tarmvila eller ej.

Har man sagt att barnet inte får äta men inte förändrar droppet på tre veckor så är det ett allvarligt medicinskt misstag. Detta hade föranlett en snabb Lex Maria. Speciellt i ett medialt granskat ärende där man utan tvekan har gjort en noggrann intern granskning.

Det jag efterfrågar är specifika bevis på att detta var fallet även under tarmvilan. Länlöst att fråga AI om detta då den hävisar till VHs utsago i Kaliber som källa.

Däremot så vittnar LE även om att han enbart friserade intyget. Att då hänvisa till det som bevis för att vården inte hade koll på doseringen blir då ganska missvisande. Speciellt när detta då även skulle kunna antyda att VH visste om vad den egentliga doseringen av droppet var.

Med tanke på att delar ur journalen redan har publicerats på IG, jag kan direkt dra mig till minnes om att man har publicerat röntgenremisser (som är en väldigt dålig källa utifrån att det ofta står fel i dessa) för att styrka sin sak så ter det sig rimligt att man inte skulle ha några problem att publicera mer om det stödde ens sak.

Läs vad Ensolution faktiskt kritiserar. Inte att socialtjänsten tittade för mycket på familjeförhållandena, utan att de aldrig gjorde det:

• Det gjordes ingen nätverksanalys och ingen anknytningsanalys.

• Föräldraförmågebedömningen var ensidig.

• Pappan varken informerades eller utreddes som ett alternativ för placering.

• Det fanns ingen återföreningsplan.

Så när du skriver att det är “högst relevant att förstå hur Elsas vardag såg ut, vilket utrymme respektive förälder hade och hur detta påverkade henne”, beskriver du precis det som granskningen konstaterar att socialtjänsten hoppade över. Du använder granskningen för att stödja socialtjänstens utredning, när granskningen i själva verket kritiserar den för att inte ha gjort det du efterfrågar.

Och det blir ännu märkligare. Enligt Lex Sarah-rapporten användes familjeförhållandena faktiskt, men åt andra hållet: återföreningen var i praktiken villkorad av att en förälder tog avstånd från den andra. Och kammarrätten ansåg att det saknades skäl att utreda pappan, eftersom han inte ansåg att Victoria hade brustit i omsorgen (JO-anmälan, p. 2.7.1).

Så familjeförhållandena var inte en icke-fråga. De var en fråga som aldrig utreddes, men som ändå användes mot föräldrarna. Det är kritiken, och det står i granskningarna du själv hänvisar till.

Och enligt JO-anmälan hade föräldrarna bra kontakt med varandra, och Elsa träffade båda regelbundet (p. 2.1.1). Om det funnits tidigare motsättningar, var det alltså inget som präglade situationen när Elsa omhändertogs.

Jag har aldrig påstått att socialtjänstens utredning varit korrekt eller att den saknar brister. Tvärtom finns det mycket att ifrågasätta. Samtidigt har Ensolution varit tydlig med att granskningen bygger på det underlag som socialtjänsten tillhandahållit.

Men min kommentar handlade om att jag anklagades för att ljuga och försöka splittra föräldrarna genom att hänvisa till tidigare motsättningar. Jag har aldrig påstått att de har en konflikt i dag.

Jag tycker dessutom att ansvarsfördelningen kring Elsa är högst relevant. Enligt de uppgifter som framkommit hade pappan tidigare haft en mer aktiv roll i vårdkontakterna, medan ansvaret senare i större utsträckning kom att ligga hos mamman. Hur och varför den förändringen skedde är rimliga frågor att ställa.

Jag är inte heller övertygad om att det alltid är bäst för ett barn med omfattande vårdbehov att nästan all omsorg, assistans och samordning koncentreras till ett hem. En mer fördelad ansvarsfördelning hade kanske kunnat ge en annan utveckling. Jag tror faktiskt att det är möjligt att hela LVU-processen hade kunnat undvikas om situationen sett annorlunda ut.

Det är min egen reflektion, inte något jag påstår att granskningen har fastslagit.

Att föräldrarna har en bättre relation i dag är naturligtvis positivt för Elsa. Men det gör inte tidigare familjeförhållanden irrelevanta. Att diskutera dem är varken att ljuga eller att försöka splittra en familj.

Har du inte tänkt på att systemriddarna bara kan bevisa att allt gick rätt till med hjälp av generell lagstiftning och allmänna principer för hur en LVU-process ska gå till enligt gällande regler?

Problemet i det här fallet är att lagar och regler inte följdes. Det är därför det blev en reportageserie i Kaliber. Och det är därför socialsekreterare som själva arbetade i fallet till slut gjorde en Lex Sarah-rapport om sin egen handläggning.

Och när den generella lagstiftningen inte räcker, tar systemriddarna till ett av följande knep. Vi har sett alla i den här tråden:

1. Lagtexten som bevis. “Det står i 21 § LVU.” “Det är gällande rätt.” Att lagen säger hur det ska gå till bevisar inte att det gick till så.

2. Domskälen som bevis. “Allt är tydligt i domslutet.” “Det räcker med domskälen från 2025.” Det som har hänt sedan dess räknas inte.

3. Dimridån. “Vi kan inte veta.” “Vi har inte hela bilden.” Men bara när det talar för föräldrarna. Det som talar emot dem är “faktum” och “tveklöst”.

4. Det omöjliga beviset. “Visa journalen.” “Visa IVO-anmälan.” “Visa vårdplanen för tarmvilan.” Dokument som ingen i tråden har, och som därför aldrig kan visas.

5. Citatet som inte finns. Lilla My: “Kammarrätten prövade det och landade i att mammans påstående inte är trovärdigt. Alls.” Men när man ber om målnummer, sida och de exakta orden, kommer ingenting.

6. Bevisen som “borde ha lagts ut”. Lilla My igen: “Hade det funnits belägg hade mamman lagt ut bevisen för länge sedan.” Hon menar alltså att en mamma borde publicera sitt sjuka barns medicinska journal på nätet för att bli trodd. Och om hon hade gjort det, hade samma systemriddare kallat henne oansvarig.

7. Efterhandskonstruktionen. Lilla My, en gång till: uppgiften om droppet är “en efterhandskonstruktion”. Det bekräftades av Elsas egen läkare, i förhör inför domstol, och lämnades in av socialnämnden själv. Det måste vara den mest misslyckade efterhandskonstruktionen i svensk rättshistoria.

8. Avfärda experten. Granskaren saknar medicinsk kompetens. Lex Sarah-rapporten är bagatellartad. Specialistläkaren är en “kompisdoktor”. Centrum för rättvisa har inte förstått.

9. Byt grund. Först var det misshandel. Sedan rapporteringen av matintaget. Sedan LSS. Sedan fysiologin. Grunden byts ut, men slutsatsen står kvar.

10. Angrip budbäraren. När inget annat fungerar, är den som frågar sjuk, gränslös, AI-styrd, tjatig och saknar probleminsikt.

Gemensamt för alla tio knepen är att de aldrig handlar om vad som faktiskt står i handlingarna. Det är just där systemriddarna inte vill vara.

Vad är det som är svårförstått med den här texten?

Selektiv minnesförlust igen ser jag.

Texten förklarar inget av det jag skrev. Så jag vet inte varför du drar upp den hela tiden. Att du själv inte fattar det underliggande problemet är en lågoddsare.

Jo texten är högst relevant.

Det är glasklart lol.

Du är bara en lögnare. Så är det helt enkelt.

Det är bevisat att Victoria har vart sanningsenlig och sjukhusen ljugit.

De säger att det är viktigt att undersöka familjen, vilket SoC uppenbarligen inte tyckte var viktigt...

De hade bestämt utfallet från start.

Jag har aldrig påstått att socialtjänstens utredning varit korrekt eller att den saknar brister. Tvärtom finns det mycket att ifrågasätta. Samtidigt har Ensolution varit tydlig med att granskningen bygger på det underlag som socialtjänsten tillhandahållit.

Men min kommentar handlade om att jag anklagades för att ljuga och försöka splittra föräldrarna genom att hänvisa till tidigare motsättningar. Jag har aldrig påstått att de har en konflikt i dag.

Jag tycker dessutom att ansvarsfördelningen kring Elsa är högst relevant. Enligt de uppgifter som framkommit hade pappan tidigare haft en mer aktiv roll i vårdkontakterna, medan ansvaret senare i större utsträckning kom att ligga hos mamman. Hur och varför den förändringen skedde är rimliga frågor att ställa.

Jag är inte heller övertygad om att det alltid är bäst för ett barn med omfattande vårdbehov att nästan all omsorg, assistans och samordning koncentreras till ett hem. En mer fördelad ansvarsfördelning hade kanske kunnat ge en annan utveckling. Jag tror faktiskt att det är möjligt att hela LVU-processen hade kunnat undvikas om situationen sett annorlunda ut.

Det är min egen reflektion, inte något jag påstår att granskningen har fastslagit.

Att föräldrarna har en bättre relation i dag är naturligtvis positivt för Elsa. Men det gör inte tidigare familjeförhållanden irrelevanta. Att diskutera dem är varken att ljuga eller att försöka splittra en familj.

Det som man kan reflektera över är att familjen har varit transparenta redan från början... socialtjänsten valde till en början att hävda sekretess men har öppnat upp allt mer om vad som faktiskt har hänt och om sina egna brister... Vad gör vården...dom lägger konsekvent locket på även mot sin samarbetspartner... Såå vem har mest att dölja kan man undra...