Götenes polishämtning av barn vid vårdnadstvist, augusti 2026

Hur vore det om du läste vad jag skrev? Jag skrev att Socialtjänsten skulle ge mamman ett år på sig och att Socialtjänsten efter ett år, om samarbetet mellan föräldrarna fortsatt inte fungerade och pojken kom i kläm med tvångsumgänge och umgängessabotage, skulle rekommendera och föreslå till pappan att starta vårdnadstvist. Och informera mamman om att hon har ett år på sig, innan de föreslår detta till pappan. Detta för att sätta press på mamman att tillse att pojken får en god kontakt med de båda. Socialtjänsten märkte ju redan efter ett par månader hur mamman fungerade. Och då hade det varit på tiden att sätta denna press på henne. Läs om, läs rätt och sluta läs slarvigt!

Du tycker att det är rimligt att Socialtjänsten I flera år kör med tvångsumgänge samt i princip låter umgängessabotage fortgå. Så att pojken inte får chans till att knyta an till sin pappa under de år som är rejält viktiga för anknytning (mellan 0-4 års ålder). Och sedan när pojken är 5, nästan 6 år. Och verkligen själv inte vill, pga. Tvångsumgänge och umgängessabotage och ingen anknytning till pappan - sätta i med hårdhandskarna och polisingripande? Det är faktiskt inte barnperspektiv. Och har inte varit under alla dessa år!

Socialtjänsten har gått efter mammans pipa i flera år. Och nu det senaste efter pappans pipa.

Aldrig efter vad som blir bäst för pojken.

Trist att du har så svårt att se detta. Och anklagar mamman, som ju faktiskt är starkt känslomässigt engagerad, som mamma till pojken och har burit honom i sin livmoder och fött honom. Att hon ska kunna agera mer rationellt än vad Socialtjänsten har gjort i detta ärendet (Socialtjänsten bör inte vara så känslomässigt engagerade i detta, så att de glömmer bort pojkens bästa). Tänk till lite!

Metafor: en förälder kan ha svårt att fatta beslut om att stänga av livräddande utrustning till sitt barn som är hjärndöd. Ska då en läkare under flera år låta barnet ligga i respirator och andas på konstgjord väg? Och sedan efter fem år komma in med polis och drastiskt dra ur strömmen, när föräldern gråter förtvivlat? Då har läkaren passerat din professionella del för läääänge sedan och agerat på känslor snarare än på vetenskap.

Likadant är det med Socialtjänsten I detta ärende. När man dansar efter mammans pipa i flera år. Och sedan efter pappans pipa (när man är trötta och arga på mamman).

Du begär av mamman att bortse från sitt känslomässiga engagemang i pojken, vilket hon som förälder i princip omöjligt kan.

Samtidigt som du håller Socialtjänsten om ryggen, när de uppenbarligen har agerat efter känslor och sedan länge lämnat sin professionella sida någonannanstans.

Tänk till lite!

Du missade att Kurt läste mitt inlägg slarvigt, va? Läs mitt bedan inlägg:

Det är fascinerande att du anklagar andra för att "läsa slarvigt" samtidigt som du visar en total blindhet för hur svensk familjerätt fungerar i praktiken.

Låt oss bena ut exakt varför din logik kraschar på punkt efter punkt:

1. Båda föräldrarna har SAMMA rättigheter: mamman har prövats och förlorat varje gång
Du låtsas som att socialtjänsten och domstolarna nyckfullt "dansas efter någons pipa". Sanningen är att både mamman och pappan har haft exakt samma juridiska möjligheter att lägga fram sin sak inför oberoende domstolar under fem års tid. Mamman har haft advokat, hon har fått lägga fram sina "bevis" och sina orosanmälningar. Resultatet? Hon har fått fel i varje instans, varje gång!

Att påstå att domstolen kliver in och agerar "efter pappans pipa" när pappan helt enkelt har följt lagen, samverkat med utredningarna och bevisats vara en fullt lämplig förälder är ett hån mot rättsstaten.

2. Din "ettåriga tidsfrist" bygger fortfarande på en juridisk önskedröm
Du upprepar att socialtjänsten borde ha gett mamman "ett år på sig" att samarbeta innan de "föreslog vårdnadstvist". Förstår du inte att en vårdnadstvist inte kräver socialtjänstens godkännande? En förälder kan väcka talan i tingsrätten när som helst! Pappan väntade inte på något tillstånd, processerna inleddes tidigt. Det som tog fem år var inte att myndigheterna sov, utan att mamman utnyttjade varje juridiskt kryphål, överklagade, sjukanmälde barnet och struntade i domstolsbeslut.

3. Du använder "hon har burit honom i sin livmoder" som en frisedel för lagtrots
Här kliver du rakt i den mest föråldrade fällan av alla: att en mamma pga biologin skulle ha en "gräddfil" till sitt barn och att hennes känslor ursäktar att hon bryter mot svensk lag. Att vara "starkt känslomässigt engagerad" ger ingen förälder rätt att radera ut den andra föräldern eller utsätta sitt barn för föräldraalienation. Pappan är precis lika mycket förälder och har precis samma känslomässiga band. Skillnaden är att han har respekterat barnets rätt till sin mamma, medan mamman aktivt förvägrat barnet dess pappa.

4. Din respirator-metafor är helt hål i huvudet
Att jämföra en fungerande, trygg och utredd pappa med "ett hjärndött barn i respirator" visar hur extrem din syn på pappan egentligen är. Pappan är inte en död apparat, han är en levande, trygg och olämplighetsförklarad förälder som berövats sitt barn! Om vi ska använda din medicinska analogi så är det mamman som har hållit barnet i ett känslomässigt strypgrepp, och läkarna (domstolen) klev till slut in för att rädda barnets liv när mamman vägrade sluta skada det.

5. Vad innebär "professionellt" agerande?
Du anklagar socialtjänsten för att agera "på känslor" när de till slut verkställde domen. Det är ju precis tvärtom! Att agera professionellt innebär att följa lagakraftvunna domar och sätta barnets rättsskydd främst, även när en förälder skriker, gråter och gör sig omöjlig. Att låta en lagtrotsande förälder hålla ett barn som gisslan för att hon "gråter förtvivlat", det hade varit att lämna sin professionalitet och agera på känslor.

Sluta upp med att göra mamman till ett oskyldigt offer för myndigheterna. Hon fick fem år på sig. Hon fick dussintals chanser. Hon förlorade i domstol gång på gång för att hennes agerande var skadligt för pojken. Att myndigheterna till slut upprätthåller svensk lag är inte att "dansa efter pappans pipa". Det är att skydda ett barn från en mammas gränslösa rättshaveri.

Jag gör inte mamnan till ett oskyldigt offer under myndigheter, om du tror det så har du missförstått allt jag har skrivit. Läs: Jag förklarar för dig att en starkt känslomässigt engagerad förälder, inte kommer agera mer rationellt än Socialtjänsten. Medans du i det närmaste kräver att en känslomässigt engagerad förälder ska vara helt iskallt rationell och lyckas med något, inte ens Socialtjänsten har lyckats med: hålla sina känslor i schack. Det fungerar inte så för känslomässigt engagerade föräldrar. Förstår du?

Socialtjänsten måste se till pojkens bästa, det är detta Socialtjänsten jobbar efter: BBIC (barnets bästa i centrum). Och det har de inte gjort. De har först dansat efter mammans pipa I flera år. Och sedan efter pappans pipa. Och sedan hårt polisingripande. De har agerat känslomässigt. Och det kan man faktiskt begära av Socialtjänsten: att de ska agera både utifrån, lag och rationellt utifrån sitt uppdrag. Tycker du på allvar att de har gjort detta? När de i åratal har låtit tvångsumgänge och umgängessabotage fortgå. Så att pojken till slut inte vill träffa pappan och inte har anknytning till honom och det krävs ett hårt (och för pojken traumatiskt) polisingripande för att lyckas föra över pojken till pappan? Tycker du ärligt talat att Socialtjänsten har gjort ett bra jobb i detta ärende?

Offret under myndigheterna agerande här, är pojken. Ingen annan.

Låt oss ta detta steg för steg, lugnt och sakligt, för du förskjuter hela frågan:

1. Ingen kräver "iskalla känslor", det som krävs är att man följer svensk lag
Du blandar ihop känslor med handlingar. Det är ingen som begär att en förälder ska vara känslokall. Däremot kräver rättssamhället att en förälder, oavsett hur stark oro eller känslor man har, rättar sig efter lagakraftvunna domstolsbeslut. Att i fem års tid gömma barnet, strunta i vitesbelopp och vägra samarbeta är inte "starka känslor", det är ett systematiskt lagtrots. Om starka känslor vore en giltig ursäkt för att bryta mot lagen skulle ingen domstolsdom i Sverige längre gälla.

2. Du blandar ihop socialtjänstens roll med domstolens beslut
Socialtjänsten "dansar inte efter någons pipa". När socialtjänsten under de första åren erbjöd samarbetssamtal och umgängesstöd jobbade de utifrån BBIC för att försöka lösa frågan mjukt. När mamman saboterade alla dessa insatser var det inte socialtjänsten som blev "känslosamma", utan tingsrätten och hovrätten som efter oberoende expertutredningar slog fast att mammans agerande skadade barnet. Att myndigheterna till slut verkställer en domstolsprodukt är inte ett känslobeslut, det är deras lagstadgade skyldighet.

3. Vem skapade det trauma du pratar om?
Du anklagar polisen för ett "traumatiskt ingripande". Men vem var det som höll pojken oklädd i ett 7,5 timmars gisslantagande i hemmet och vägrade samarbeta för en lugn överlämning? Det var mamman! Att skylla på myndigheterna för att hämtningen blev dramatisk, när det var mammans totala vägran under åtta timmar som framtvingade situationen, är att vända upp och ner på orsak och verkan.

4. Pojken ÄR offret, men på grund av mammans femåriga sabotage
Ja, pojken är det stora offret här! Men han blev ett offer för att systemet daltade med mamman och lät hennes umgängessabotage och föräldraalienation pågå i fem hela år. Din logik innebär att man ska låta en förälder fortsätta bryta mot lagen så länge föräldern skriker högt nog. Det riktiga barnperspektivet var att sätta stopp för mammans skadliga påverkan så att pojken äntligen kan få lugn, trygghet och en fungerande relation med sin pappa.

TomatKungens nya teori är att Socialtjänsten först "dansade efter mammans pipa" och sedan "efter pappans pipa", eftersom de till slut blev "trötta och arga på mamman".

Det där sista är ren tankeläsning....abrakadabra hokus-pokus.

Samma TomatKung som kräver nästan fullständig bevisning innan man får dra slutsatser om mamman kan alltså utan problem fastställa en hel myndighets känslotillstånd från sitt tangentbord.

Dessutom klumpar du ihop socialtjänst, familjerätt, tingsrätt, medlare och verkställighet till en enda figur som tydligen styrt allt med joystick.

Historiken ser inte ut så.

2022 ville mamman ha ensam vårdnad. Pappan ville behålla gemensam vårdnad och trappa upp umgänget. 2023 gick han till domstol för utökat umgänge, inte ensam vårdnad. 2024 slutade processen i fortsatt gemensam vårdnad och utökat umgänge. Först 2025 yrkade han ensam vårdnad.

Din modell där socialtjänsten redan när A var två år skulle ha startat en ettårig nedräkning och därefter pekat på pappan och sagt "nu söker du ensam vårdnad" är alltså facit i efterhand. Det betyder inte att systemet fungerade bra. Tvärtom kan man absolut hävda att mönstret borde ha brutits tidigare.
Men "systemet lyckades inte stoppa sabotaget i tid" är inte samma sak som "socialtjänsten dansade efter mammans pipa".

Sedan kommer din märkligaste ursäkt.

Mamman kan inte förväntas vara rationell eftersom hon är känslomässigt engagerad, har burit A i livmodern och fött honom.

Jo. Hon kan fortfarande förväntas ta föräldraansvar....livmodern är ingen ansvarsfrihetsgrund.

Att känslor kan förklara ett beteende gör inte år av uteblivna umgängen, trots mot beslut och bristande förberedelse av barnet mindre verkliga.

Och ansvarsfördelningen blir rätt fantastisk.

Mamman agerar illa? Känslor.
Socialtjänsten låter det fortgå? Deras fel.
Socialtjänsten agerar till slut? De är arga.
Domstolen går på pappans linje? Då dansar systemet efter hans pipa.

På något sätt hittar du alltid en väg runt den person som faktiskt systematiskt motarbetade umgänget...MAMMAN

Du skriver också att "tvångsumgänget" gjorde att A till slut inte ville träffa pappan. Men tingsrätten bedömde att hans starka reaktioner främst var kopplade till de konfliktfyllda överlämningarna. När umgänge väl kom till stånd hade han varit trygg med pappan.

Det är en rätt viktig detalj som försvinner i din berättelse.

Så ja, myndigheterna kan kritiseras för att det tog för lång tid, men din version är som vanligt konstruerad så att nästan allt ansvar till slut rinner bort från mamman och landar på systemet.

"Team pojken", förstås.

TomatKungens sång för nytillkomna https://voca.ro/1ej9mvj7w1If:

Mycket märkligt. Du säger att du inte gör mamman till ett oskyldigt offer. Men sedan förklarar du hennes agerande med att en känslomässigt engagerad förälder inte kan förväntas vara rationell. Det är en förklaring som lätt blir en ursäkt. Samma måttstock måste gälla båda föräldrarna: starka känslor kan förklara beteenden, men de gör inte skadliga handlingar acceptabla. Du resonerar som någon sorts vänsteraktivist som menar att kvinnor inte har ansvar för sina brott. Det är inte feminism eller jämställdhet.

Du kräver att socialtjänsten ska vara saklig och professionell. Rimligt. Men varför skulle inte samma krav ställas på mamman och pappan? Om en förälder hindrar kontakt, pressar barnet eller trotsar beslut ska det granskas oavsett kön. Om den andre föräldern agerar hotfullt eller skadligt ska det också granskas. Jämställdhet betyder inte att alla alltid agerar lika — det betyder att samma handling bedöms med samma måttstock.

Du säger att socialtjänsten först följde mammans linje och sedan pappans. Det kan vara en allvarlig kritik, men formuleringen visar inte vad som faktiskt hände. Vilka beslut fattades? Vilka uppgifter byggde de på? Vad dokumenterades om barnets vilja och mående? Att kalla myndighetens agerande känslomässigt eller partiskt kräver mer än din berättelse om att utgången blev fel.

Samtidigt går det inte att nöja sig med att säga att pojken är det enda offret. Det är en känslomässigt stark formulering, men den besvarar inte frågan om de vuxnas ansvar. Barnet kan vara den som far mest illa, medan en förälder och socialtjänsten båda har ansvar för olika delar av förloppet. Att lyfta barnets utsatthet får inte bli ett sätt att slippa granska den ena förälderns agerande. Och du bryr dig inte om vuxna offer, om de har kön som du föraktar?

Verklig omsorg om barnet kräver mer än att hänvisa till ”barnets bästa”. Den kräver att man undersöker om barnet kunnat uttrycka sin vilja fritt, varför kontakten bröts, vilka risker som fanns och varför en långvarig låsning till slut skulle lösas med ett ingripande som upplevdes traumatiskt. BBIC betyder Barns behov i centrum; att en utredning använder metoden visar inte i sig att barnets behov faktiskt satts i centrum. Och BBIC har stora brister, framför allt missar den helt att människor ofta ljuger, anklagar falskt och skrämmer barn…

Det finns också en påfallande omkastning i ditt svar: först kritiserar du andra för att ställa orimliga krav på en känslomässigt engagerad förälder, sedan kräver du att socialtjänsten ska ha varit den rationella parten. Men om myndigheten verkligen brustit måste kritiken riktas mot konkreta beslut och ansvariga funktioner. Och om en förälder brustit får myndighetsfelet inte bli frikort.

Jag tänker inte spekulera om dina motiv. Men resonemanget får en märklig effekt: mammans agerande görs begripligt genom hennes känslor, medan pappans beskrivs som ett hot mot barnets bästa och socialtjänstens agerande som ett separat systemfel. Den asymmetrin behöver förklaras. En rättvis analys börjar inte med att bestämma vem som är den goda eller onda föräldern. Den börjar med samma frågor till båda — och med att myndigheterna redovisar vad de själva gjorde, när de gjorde det och varför.

Inte helt oväntat:

https://www.sverigesradio.se/artikel/alla-anmalningar-av-polishamtningen-laggs-ner

Vad säger Tomatkungen nu då?

Åtta polisanmälningar nedlagda...det lär bli bråda dagar i TomatKungens egen överinstans, Kanske-kammaren.

"Åklagarna kanske missförstod. Polisen kanske skyddar sina egna. Myndigheterna kanske håller varandra om ryggen. Och glöm för fan inte ANKNYTNINGSPERSONEN!"

Att anmälningarna lagts ned betyder förstås inte att ingripandet var perfekt. Men det är inte heller något belägg för TomatKungens tvärsäkra teorier om myndigheternas motiv och pojkens livslånga trauma.

Det fina med hans rättssystem är att domstolar, utredare, poliser och åklagare alla kan ha fel.

Och TomatKungen har redan facit direkt från tangentbordet i Kanske-kammaren.

Åtta anmälningar nedlagda. Men i Kanske-kammaren är målet aldrig avgjort så länge verkligheten fortsätter ge fel svar.

Team pojken, naturligtvis.

TomatKungens sång https://voca.ro/1ej9mvj7w1If

Även den pågående Lex Sarah-utredningen kommer garanterat att landa i exakt samma sak: inga fel har begåtts och socialtjänsten har agerat helt korrekt.

Nu när åklagaren dessutom har lagt ner samtliga anmälningar mot polisen finns det juridiska papper på att myndigheterna gjort allt enligt boken. Hur kan tusentals människor i Facebook-gruppen ”Barnen i Skaraborg” fortsätta att gapa, skrika och sprida osanningar utan att ha läst ett enda av de domstolsbeslut som finns länkade här i tråden?

Det är helt otroligt hur ett kollektivt nätdrev helt kan koppla bort källkritik och fakta.

Ja du kurt-Sune
Dessa människor som anmälde detta
Är troligen en dysfunktionell skara
Skönt för Att polisen fick en slags upprättelse imot dem som anmält 👮‍♀️

​Jag var aldrig orolig i det här fallet. Den kommande Lex Sarah-utredningen kommer att visa exakt samma sak som åklagarens nedlagda polisanmälningar redan har slagit fast:

​Inga fel har begåtts.

Socialtjänsten och polisen har agerat helt i enlighet med gällande lag.

​"Tomatkungen" och hans gelikar verkar ha drabbats av ett rejält ketchupläckage i hjärnkontoret.

Det är helt otroligt hur man kan fortsätta producera vanföreställningar och vägra ta in hårda fakta när samtliga myndigheter och utredningar gång på gång visar att de har helt fel.