Götenes polishämtning av barn vid vårdnadstvist, augusti 2026

Ja, det är sant att allmänheten inte har sett hela akten. Men den osäkerheten får inte användas för att göra långvarig kontaktblockering till en neutral familjekonflikt. Mamman sysslar med barnövergrepp och psykiskt eftervåld.

I Götene beslutade tingsrätten att pappan skulle få ensam vårdnad och senare att pojken skulle hämtas av polisen och överlämnas till honom. Det visar att domstolen fattade de besluten efter sin prövning – även om vi utifrån ett foruminlägg inte kan avgöra alla bakomliggande omständigheter.

Om en förälder under lång tid grymt hindrar barnets kontakt med den andre, trots domstolsbeslut, blir skadan på barnet djup. Barnet slits mellan lojaliteter, känner ansvar för mammans känslor och förlorar en viktig relation med sin friske förälder. Mamman skrämde barnen med hot och lögner. Den utestängde föräldern lever med långvarig sorg, oro och maktlöshet. Det är inte en liten konflikt som går över av sig själv.

Sådana processer binder också pengar och arbetstid hos domstolar, socialtjänst, polis och andra verksamheter. Det tar resurser från andra barn och familjer som väntar på hjälp. Den kostnaden försvinner inte för att någon kallar situationen komplicerad.

Mamman har medvetet och upprepat trotsat beslut samt utsatt barnet och pappan för psykiskt våld, så nu måste samhället ingripa effektivt. Böter och, när brott är styrkt och lagen medger det, fängelse borde kunna prövas. Omgivningen ska inte ta lagen i egna händer, men den ska sluta möjliggöra överträdelser och hjälpa myndigheterna att skydda barnet och genomföra besluten. Mobben i Skaraborg stöttar förövare och motverkar barnskydd.

Barnets motstånd måste tas på allvar. Men det får inte bli ett frikort för den vuxne som kan har bidragit till att konflikten uppstår och fortsätter. Utan annan anledning än hennes önskan till att plåga barn och expartner.

Det du kallar "galet" är i själva verkat standardpraxis inom barnpsykologin när ett barn har utsatts för svår föräldraalienation.

Du pratar om situationen "nu" som om den uppstod i ett vakuum. Låt oss plocka isär varför ditt resonemang i denna tråd faller platt på sin egen orimlighet:

1. En paus i kontakten är en helt nödvändig skyddsåtgärd
När ett barn har utsatts för kronisk påverkan och föräldraalienation under flera år är barnet fast i en extrem lojalitetskonflikt. Det första en barnpsykologisk expertis gör i sådana lägen är att skapa en kontaktdag/skyddsperiod från den alienerande föräldern. Pojken måste få landa, känna trygghet och upptäcka att pappan inte alls är "farlig", utan att konstant bli uppstressad, utfrågad eller påverkad av mammans orosyttringar. Att ge mamman umgänge mitt i denna känsliga övergångsfas vore att rasera hela pojkens chans till återhämtning.

2. "Man sliter inte bort ett barn från sin anknytningsperson"
För det första: Pojken har två föräldrar. Mamman har under fem års tid i praktiken berövat pojken hans andra anknytningsperson (pappan). För det andra: När den ena föräldern använder sin position till att psykologiskt skada barnet genom alienation och vägrar följa lagar och domar, så är det inte "elakt" av myndigheterna att flytta barnet, det är en räddningsaktion.

3. "Det finns saker man kan göra så att han slipper konflikter" DET HAR PRÖVATS I 5 ÅR!
Det här är den största stolligheten i dina inlägg. Du låtsas som att ingen har tänkt på detta tidigare. Man har försökt med överlämningar på förskola/skola, medling, umgängesstöd och gradvisa lösningar i ett halvt decennium! Vet du vad som hände? Mamman gömde barnet, sjukanmälde honom och vägrade samarbeta. Hur ska man ordna "smidiga umgängesformer" med en förälder som i handling visar att hon vägrar följa ett enda beslut?

Du efterlyser "barnperspektiv", men det du förespråkar är att barnet ska kastas rakt tillbaka in i den destruktiva karusell som plågat honom i fem år. Barnets bästa just nu är ro, stabilitet och trygghet hos sin pappa, inte att göda mammans fortsatta sabotage.

Du ställer diagnosen helt rätt, men du vägrar att se vem som har ställt till det!

Du skriver att "man sliter inte bort ett barn från sin anknytningsperson och håller honom borta". Men det är ju exakt vad mamman har gjort mot pappan under fem års tid!

Låt oss gå igenom varför ditt resonemang kring "nutiden" kraschar helt:

1. Mamman har bedrivit exakt det övergrepp du själv fördömer
Mamman har under ett halvt decennium systematiskt slitit pojken ifrån hans pappa, vägrat följa lagakraftvunna domar, struntat i hundratusentals kronor i vite och hållit barnet borta från sin far. Varför var du inte lika upprörd när det var pappan och barnet som utstod detta lagtrots och övergrepp under flera års tid?

2. Någon MÅSTE till slut sätta ner foten, annars blir barnet helt förstört
Hur länge tycker du att myndigheterna och domstolarna skulle ha låtit detta pågå? I 10 år? Till pojken blev 18? Om ingen sätter ner foten mot en förälder som ägnar sig åt grovt umgängessabotage och föräldraalienation, så har vi avskaffat rättsstaten. Att flytta barnet var den sista nödvändiga åtgärden för att rädda pojken från att helt förlora sin pappa och växa upp i en isolerad bubbla av fientlighet.

3. En kontaktpaus är en etablerad barnpsykologisk skyddsåtgärd
Att pojken inte träffar mamman just nu i det akuta skedet är ingen "bestraffning" – det är standardpraxis inom barnpsykologin vid svår föräldraalienation. Ett barn som utsatts för kronisk påverkan befinner sig i en extrem lojalitetskonflikt. Pojken måste få lugn och ro att landa, känna trygghet och upptäcka att pappan är en trygg förälder utan att konstant bli stressad, utfrågad eller påverkad av mamman.

4. "Det finns saker man kan göra" DET HAR PRÖVATS I 5 ÅR!
Du fortsätter att låtsas som att myndigheterna inte har försökt med allt. Man har prövat överlämningar på förskola/skola, medling, samarbetssamtal och umgängesstöd under fem års tid. Mamman sjukanmälde barnet, gömde honom hemma och blockerade varje lösning. Hur har du tänkt att man ska ordna "smidiga lösningar" med en person som konsekvent vägrar följa lagen?


Det är inte myndigheterna som har skapat den här situationen i nutid. Det är mamman som genom sitt femåriga, rabiata lagtrots har stängt exakt alla andra dörrar och tvingat fram detta beslut. Sluta skylla på att systemet sätter ner foten när det var mamman som drev situationen ända hit.

Det är väl dags att göra upprepat umgängessabotage straffbart?

Borde mamman få fängelse och betala skadestånd till barnet, pappan och samhället? Ett barn ska skyddas från våld. Men ett barn ska också skyddas från att en förälder gång på gång hindrar en trygg kontakt med den andre föräldern. I dag kan sådant pågå länge medan barnet hamnar mitt i konflikten. Det duger inte.

Götenefallet visar hur hemskt illa det kan gå. En sexårig pojke gjorde kraftigt motstånd när polisen hämtade honom efter ett domstolsbeslut. Tingsrätten hade dessförinnan gett pappan ensam vårdnad och beslutat om hämtning efter en ansökan om verkställighet. Klippet visar pojkens förtvivlan. Det visar vad som står på spel när en lång konflikt slutar med att polisen måste verkställa ett beslut med ett barn som gör motstånd. Mamman hade enligt uppgift skrämt pojken och sagt att han nu aldrig skulle få se sin mamma igen…

Sverige har regler om verkställighet, vite och i vissa fall polishämtning. Men det finns inget särskilt brott som heter umgängessabotage. Danmarks jämförelse visar att verkställighet kan organiseras tydligt inom familjerätten: familjerätten kan hjälpa till när ett barn inte lämnas över, och verkställigheten ska genomföras så skonsamt som möjligt för barnet. Danmark har också tvångsböter och i vissa fall möjlighet att använda fysisk hjälp. Danmark har kriminaliserat den här mammans typ av våld mot barn.

Det är en viktig skillnad mellan att skydda barnet och att använda barnet som verktyg i en konflikt. Ett barn som säger nej ska tas på allvar. Men myndigheterna måste också ta reda på varför barnet säger nej. Finns det en konkret risk för våld? Har kontakten hindrats upprepade gånger? Har barnet fått stöd att träffa den andra föräldern på ett tryggt och stegvis sätt? Sådant måste utredas, inte gissas.

Därför bör upprepat och medvetet sabotage av ett beslutat umgänge bli straffbart även i Sverige. Inte ett missat tillfälle. Inte ett nej som bottnar i verklig fara. Brottet ska kräva att någon gång på gång, utan godtagbart skäl, sätter sig över beslutet och aktivt hindrar barnets kontakt. Som nu i Götene. Det ska finnas tydliga undantag när barnet behöver skydd och ordentlig prövning av vad som faktiskt hänt.

Vite och vårdnadsändringar kan finnas på papperet men ändå komma för sent. När barnet hunnit tappa kontakten kan skadan redan vara stor. Fallet i Götene visar hur ett system som inte löser konflikten i tid kan hamna i en brutal sista utväg. Då måste frågan ställas: varför väntade samhället tills det stod en polisbil utanför?

Det här är en helt avgörande fråga för svensk familjerätt. Det är hög tid att vi kallar saker vid deras rätta namn och gör upprepat, medvetet umgängessabotage straffbart enligt lag.

Götenefallet visar tydligt hur katastrofalt det går när myndigheter och domstolar daltar med en förälder i fem års tid. Att en sexårig pojke till slut måste hämtas av polis i bara kalsongerna är inte ett misslyckande av polisen på plats. Det är ett totalt haveri av ett rättssystem som har tillåtit en mamma att strafffritt sabotera relationen till barnets pappa under ett halvt decennium.

Vi måste också våga tala om den elefanten i rummet som många blundar för: mammanormen och den struktur som i praktiken gynnar mammor i vårdnadstvister.

Trots att lagen säger att föräldrar ska behandlas lika, visar verkligheten en helt annan bild. I infekterade tvister räcker det ofta med att en mamma uttrycker obevisad "oro" eller påstår sig "skydda barnet" för att myndigheter ska hamna i handlingsförlamning. Mamman tillåts sitta på barnet, sjukanmäla vid överlämningar, bygga upp lojalitetskonflikter och ignorera domstolsbeslut medan pappan förväntas stå bredvid och snällt avvakta långdragna utredningar.

Det har skapats en skadlig praxis där den förälder som lyckas manipulera barnet bäst och vägrar samarbeta belönas med tiden på sin sida, medan pappan stämplas som "konfliktdrivande" om han kräver sin och barnets rätt.

Danmark har redan visat vägen genom att kriminalisera den här typen av psykologiskt våld och umgängessabotage. I Sverige kan en mamma i dag hålla ett barn som gisslan, strunta i hundratusentals kronor i vite och utsätta barnet för svår föräldraalienation utan att det får några som helst straffrättsliga konsekvenser för henne själv.

Att upprepat beröva sitt barn en trygg relation till den andra föräldern är en form av psykologisk misshandel. Det ska självklart ge straffansvar, fängelse och skadeståndsskyldighet både till barnet och till den förälder som berövats sitt barn.

När ett system väntar i fem år tills det står en polisbil utanför huset har samhället redan svikit. Det är dags för en lagändring som sätter stopp för mammaprivilegiet vid umgängessabotage och sätter barnets faktiska rätt till båda sina föräldrar främst.

Precis så är det i detta fallet hon borde dömas för detta inget annat än stöld av barn att fullständigt nonchalera viten domar så att det leder till det som filmen visar är ju straffbart och även om polisen verkställde domen så fortsätter hon
Dags att myndigheterna sätter ner foten och dömer henne för detta våld hon utövat imot denna gosse

Det är till 100 % mamman som ställde till med hela den här scenen och som framtvingade polisingripandet och därefter skyller hon ifrån sig på pappan, polisen, socialtjänsten och domstolen.

Det här är skolboksexemplet på en rättshaverist av värsta sort. Hon har tillåtits hålla på i fem års tid och ödelägga sonens relation till sin pappa utan att det fått några som helst konsekvenser för henne själv. Det visar varför vi akut behöver en skärpt lagstiftning som kriminaliserar umgängessabotage och föräldraalienation.

Hur i hela friden kunde det få gå fem år av systematiskt lagtrots innan någonting faktiskt hände? Det är den enda rimliga frågan alla borde ställa sig och inte varför polisen till slut tvingades städa upp den situation som mamman helt själv har skapat.

Det är ett skadligt grymt övergrepp på barn.
Det om något borde vara straffbart som psykiskt våld. Fängelse och skadestånd för allt detta lidande.

Absolut. Varför tror tusentals personer i Barnen i Skaraborg felaktigt att det är polisens och soc fel i detta fall?

Ingen verkar ha läst domarna trots att de finns i denna tråd bland annat.

Polisen och soc har inte gjort fel mer än att ingripandet kommer flera år försent.

Det är ju just det som är felet. Att ingripandet kom flera år försent från Socialtjänstens sida och därmed blev det väldigt illa för pojken både vid ingripandet och även åren innan med tvångsumgänge och umgängessabotage omvartannat... Där han inte har fått någon bra relation till sin pappa. Ingen anknytning till sin pappa. Men plötsligt ändå ska föras över till sin pappa och förlora kontakten med sin anknytningsperson: mamman.

Socialtjänsten borde ha agerat för flera år sedan. Så hade det sparat pojken mycket lidande och främjat pojkens relation med båda sina föräldrar.

Socialtjänsten borde direkt när de märkte av strulet från mammans sida, ha givit mamman max ett år på sig att få till ett bra umgänge mellan far och son. Och att hon också skulle veta om det "nu har du ett år på dig att fixa till så att pojken får regelbundet umgänge med sin pappa, pojken har rätt till er båda, rätt att få en anknytning till er båda. Om det inte är bra om ett år kommer vi rekommendera att pappan söker ensam vårdnad om pojken och att du och pojken får ha regelbundet umgänge istället". Sätta lite krav och press på mamman.

Och om det inte hade varit bra inom ett år. Så rekommendera pappan att inleda vårdnadstvist. Där han troligast hade fått vårdnaden. Och sonen hade flyttat till pappan när han var 2 år. Och haft regelbundet umgänge med mamman. Fått anknytning till båda sina föräldrar.

Förhoppningsvis hade dock mamman ryckt upp sig med den press och krav från Socialtjänsten. Och förhoppningsvis hade hon skärpt till sig, så att umgänget hade fungerat bra mellan far och son. Och det tom. Hade kunnat bli växelvis boende. Och pojken hade fått god anknytning till båda sina föräldrar.

Socialtjänsten har agerat försent. Och därav också för hårt. Eftersom pojken till slut inte ville. Efter år av tvångsumgänge och umgängessabotage, så blir det ju så. Att pojken själv absolut inte vill. Vill inte komma till någon han inte har anknytning till. Vill inte bort från sin mamma som han har anknytning till.

Hade Socialtjänsten agerat flera år tidigare, så hade de inte behövt agerat så hårt mot pojken. Hade förmodligen inte ens behövts polis.

Edit: dessa år med umgängestvång och umgängessabotage har givetvis lett till ökad oro både hos mamman och pojken. Socialtjänsten har så att säga eskalerat situationen. Och sedan kört i med hårdhandskarna flera år senare. På ett sätt (ingripandet) som är helt inhumant mot pojken.

Det är lätt att sitta med facit i hand och konstruera teoretiska händelseförlopp, men ditt resonemang faller på sin egen orimlighet så fort det möter svensk lag, socialtjänstens befogenheter och verkligheten i målet.

Låt oss gå igenom pedagogiskt varför dina påståenden helt saknar förankring i hur svensk familjerätt fungerar:

1. Socialtjänsten har INGEN laglig rätt att ge föräldrar "ultimatum" eller tidsfrister
Du föreslår att socialtjänsten borde ha gett mamman "ett år på sig" att skärpa sig, annars skulle de ge vårdnaden till pappan. Det fungerar helt enkelt inte så i Sverige! Socialtjänsten är en utredande och stödjande myndighet, de är varken domstol eller polis. Det är enbart en allmän domstol (tingsrätten) som kan besluta om vårdnad, boende och umgänge. Socialtjänsten kan inte ställa krav eller ge ultimatum om vårdnadsöverflyttning på det sätt du fantiserar om.

2. Myndigheterna OCH pappan agerade direkt, det var MAMMAN som drog ut på tiden
Du hävdar att myndigheterna väntade för länge. Men processerna inleddes ju för flera år sedan! Pappan tog det till domstol, familjerätten utredde, och domstolen dömde till umgänge och slutligen ändrad vårdnad. Varför tog det då fem år? För att mamman utnyttjade varje juridisk kryphål, överklagade alla domar, sjukanmälde barnet, gömde sig och vägrade rätta sig efter beslut. Det var inte myndigheterna som "sov", det var mamman som aktivt fördröjde och satte krokben för varje försök till lösning.

3. Du beskyller myndigheterna för den skada MAMMAN orsakade
Du skriver att "dessa år av umgängessabotage har givetvis lett till ökad oro hos mamman och pojken". Ja, exakt! Men det är ju MAMMAN som har bedrivit umgängessabotaget! Att beskylla socialtjänsten för att pojken blivit stressad av mammans femåriga lagtrots och manipulering är som att skylla på brandkåren för att en pyroman fortsätter tända på huset under släckningsarbetet.

4. Myndigheterna gjorde EXAKT det du efterlyser: de gav henne chans efter chans
Du skriver att mamman borde fått chansen att "rycka upp sig" under press. Det var jo exakt vad som hände under dessa fem år! Hon fick chans på chans genom samarbetssamtal, medling, frivilliga umgängesstöd och vitesförelägganden på hundratusentals kronor. Istället för att rycka upp sig och sätta barnets bästa främst, trappade hon upp motståndet tills polisavhämtning var den absolut sista juridiska utvägen som återstod.

5. Vad innebär "barnperspektiv" när en förälder vägrar?
Om en förälder konsekvent vägrar följa lagstiftningen och raderar ut den andra trygga föräldern ur barnets liv, vad ska samhället göra enligt dig när alla "mjuka" vägar prövats i fem år? Ska samhället bara rycka på axlarna och säga: "Nähä, mamman vill inte samarbeta, så då stryker vi pappans och barnets rättigheter"? Det du förespråkar är inte ett barnperspektiv, det är att ge fri lejd åt föräldraalienation.

Det är inte socialtjänsten som har kört med "hårdhandskarna" utan orsak. Det var mamman som stängde exakt alla mjukare dörrar under fem års tid och framtvingade den situation som uppstod. Att lägga ansvaret på myndigheterna för att de till slut upprätthöll svensk lag är en total förvridning av verkligheten.

Mkt bra skrivet!!!!