Citat:
Ja, vården har ett ansvar att påtala oro för ett barn. Det ansvaret har en form: en orosanmälan. Den dokumenteras, den kan granskas och föräldrarna får möjlighet att bemöta den. Det är så systemet ska fungera.
Det som hände här var motsatsen. Enligt Ekot ifrågasatte läkarna mammans psykiska hälsa på ett möte och ville att umgängesbegränsningen skulle fortsätta. Socialtjänsten sa själv att de inte kunde hantera ryktesspridning och bad om en skriftlig orosanmälan. Ingen kom. Det är inte jag som kallar det ryktesspridning. Det var socialtjänstens eget ord.
Och läs vad du själv skriver: vården ville inte lämna en skriftlig anmälan, eftersom den skulle kunna nå medierna. Du beskriver alltså en vård som vill påverka ett tvångsbeslut om ett barn, men inte vill stå för det på papper där det kan granskas. Det är inte att skydda ett barn. Det är att skydda sig själv från insyn.
Om oron var genuin och välgrundad, finns det ingen anledning att undvika att skriva ner den. En oro som bara framförs muntligt, och som inte går att bemöta eller kontrollera, är just den sortens uppgift som inte får ligga till grund för beslut. Det säger socialtjänstens egna socialsekreterare i Lex Sarah-rapporten: uppgifter som inte finns i utredningen får inte läggas till grund för beslutet, och informella kontakter om utgången i ett pågående ärende ska inte förekomma.
Och påståendet om mammans psykiska hälsa: enligt samma rapport finns det inget underlag som tyder på att mamman lider av psykisk ohälsa. Att läkare som inte behandlar henne uttalar sig om hennes psykiska hälsa i ett ärende om hennes barn är inte barnskydd. Det är att sprida en uppgift utan grund.
Socialtjänsten gjorde sin värdering, säger du. Ja. Den landade i att Elsa skulle hem. Precis som systemet ska fungera.
Det som hände här var motsatsen. Enligt Ekot ifrågasatte läkarna mammans psykiska hälsa på ett möte och ville att umgängesbegränsningen skulle fortsätta. Socialtjänsten sa själv att de inte kunde hantera ryktesspridning och bad om en skriftlig orosanmälan. Ingen kom. Det är inte jag som kallar det ryktesspridning. Det var socialtjänstens eget ord.
Och läs vad du själv skriver: vården ville inte lämna en skriftlig anmälan, eftersom den skulle kunna nå medierna. Du beskriver alltså en vård som vill påverka ett tvångsbeslut om ett barn, men inte vill stå för det på papper där det kan granskas. Det är inte att skydda ett barn. Det är att skydda sig själv från insyn.
Om oron var genuin och välgrundad, finns det ingen anledning att undvika att skriva ner den. En oro som bara framförs muntligt, och som inte går att bemöta eller kontrollera, är just den sortens uppgift som inte får ligga till grund för beslut. Det säger socialtjänstens egna socialsekreterare i Lex Sarah-rapporten: uppgifter som inte finns i utredningen får inte läggas till grund för beslutet, och informella kontakter om utgången i ett pågående ärende ska inte förekomma.
Och påståendet om mammans psykiska hälsa: enligt samma rapport finns det inget underlag som tyder på att mamman lider av psykisk ohälsa. Att läkare som inte behandlar henne uttalar sig om hennes psykiska hälsa i ett ärende om hennes barn är inte barnskydd. Det är att sprida en uppgift utan grund.
Socialtjänsten gjorde sin värdering, säger du. Ja. Den landade i att Elsa skulle hem. Precis som systemet ska fungera.
Det de gjorde var en muntlig orosanmälan. Man kan även ringa och förmedla oro till soc. I detta fallet vågade ingen gå vidare. Soc vågade inte ta emot informationen och vården vågade inte skriva. Precis den typ av situation man inte vill ha för barnets bästa in denna typ av lägen. Tack vare sociala medier och vinkad media.
Så du menar att om en person vägrar genomgå en psykisk utredning eller har en overt psykos så har vederbörande ingen psykisk problematik? För det är exakt vad du säger.