Tänkte starta en tråd om något man kanske inte pratar så mycket om.
Vad har ni satsat riktigt mycket på i livet, men som ni i efterhand känner inte blev som ni hade tänkt er?
Det kan vara vad som helst. Jobb, karriär, utbildning, förhållande, familj, hus, pengar, träning eller något annat.
Kanske har man på pappret ett ganska bra liv och det ser bra ut för andra, men själv känner man ändå att något inte blev rätt. Man kanske trodde att man skulle vara lyckligare, känna sig mer nöjd eller att livet skulle kännas annorlunda när man väl nådde dit.
Vad är det för något för er?
Och hade ni gjort samma val idag om ni visste hur det skulle bli?
När jag gick på min första HIF-match spelade vi i Champions League, så det är ju lite nesligt att nu vara på vippen att åka ur Superettan. Dock finns det mycket runt omkring fotbollen som överträffar mina drömmar. Jag ångrar ingenting.
Jag har lagt alldeles för mycket tid på sportspel.
Vi pratar nog i runda slängar 4+ timmar per dag i 20 år tills jag insåg att jag aldrig kommer bli rik på det.
Tid slösades bort på att hålla sig påläst och framför TVn för att följa matcherna. Tid som jag hade kunnat lägga på hobbies och familj, och istället investerat mer på börsen till, troligtvis bättre, avkastning.
Va? Ska folk med handikapp bli entreprenörer? Låter inte särskilt lyckat. Lite som att förlamade ska springa maraton.
Det är inga handikapp, det är du som är handikappad. Precis alla entrepenörer som lyckats bra hör till de kategorierna. Steve Jobs, Bill Gates, Petter Stordalen, Elon Musk osv. Varenda nobelpristagare, typ alla som är framstående på något sätt, även inom idrott.
Det är inte såna handikappade mesar som du direkt.
Min sak som jag ångrar måste vara när jag var med i ett network marketingföretag i ca. fyra år och slösade bort mellan 200-300 000kr på möten, material och seminarier. Allt i hopp om att nå passiv inkomst och större frihet i livet. För att inte tala om alla de vänner och bekanta som sa upp kontakten med en. "Men allt kommer bli bra bara jag når mitt mål" och "allt kommer att vara värt det i slutändan". Jag ångrar inte att jag var med men jag ångrar att jag inte slutade tidigare.
Jag kanske inte håller med om att det är ett pyramidspel, än idag, för det är det inte. Men vad de jäkla företagen är är sekter. Ingen tvivel om det. Och ska man vara med i skiten så ska man fan vara medveten om att det är en sekt och att det psykologiskt manipulerar och utnyttjar människor till saker de normalt inte skulle gå med på. Inget extremt oftast men det är till en nivå att man inte ska ta det lättsamt.
Varje upplevelse för ändå, om inte något direkt positivt, erfarenheten som man kan dela med andra som har och inte har varit med om samma sak och det kan skapa djupare förstålse för människor och hur världen fungerar i stort.
Jag hade orealistiska tankar om livslångt partnerskap och stabil kärnfamilj. Det gjorde att jag blev alltför kräsen ifråga om att välja ut min framtida fru och mamman till mina barn. Jag valde bort flera bra kvinnor, som jag i efterhand insett skulle ha givit mig det jag önskade. Jag vet dessutom nu att jag själv var redo för att bilda familj, långt tidigare än jag själv trodde - jag hade blivit en långt bättre far än de flesta andra män, redan för 20-25 år sedan. Jag hade växt med uppgiften, när det än hade hänt.
Tyvärr försatte jag mig själv i en situation där tiden började rinna ut och jag fick stress med att bilda familj. Den stressen påverkade mig negativt. Jag forcerade fram en familjebildning - jag tvärvände från att ha alltför höga krav till att ha alltför låga.
Jag valde en kvinna som sa rätt saker och som jag kände stark kemi med - trots röda flaggor och orolig magkänsla. Jag kände starkt och valde utifrån potential och förhoppningar, istället för den verklighet jag såg framför mig. Jag trodde (och tror på ett plan fortfarande) att hon verkligen ville det hon sa att hon ville - men att hennes destruktiva mönster gör att hon inte klarar av att ta emot det fina som livet ger henne.
Jag intalade mig själv att jag kunde hjälpa henne att omsätta det hon sa att hon önskade, till verklighet. Jag intalade mig själv att min trygghet, kärlek och styrka kunde få henne att känna sig trygg, älskad och stark. Det fungerade en tid - enbart på grund av att jag gav upp mig själv och det jag behövde. Men jag kunde aldrig hjälpa henne, endast dämpa effekterna av hennes självdestruktiva läggning tillfälligt. Ju "bättre" jag blev, desto sämre betedde hon sig. Så snart vi lyckades skapa lugn, lycka och harmoni så saboterade hon. Jag tog slut och orkade inte längre göra "rätt" - till sist så höll det inte längre.
Det positiva resultatet blev barn och några fina år med perioder av genuin lycka. Det negativa resultatet blev barn och vuxna med det livslånga trauma som kommer från en krossad kärnfamilj/trygghet. Jag kommer dock se till att jag inte besmittas av den skam och de rädslor som får mitt ex att känna och agera som hon gör. Jag vet att det är EN kvinna som har utsatt mig för ett fruktansvärt svek, inte ALLA. Jag har tvingats göra många insikter och lärt mig mycket om kvinnor, relationer, mänsklig psykologi och inte minst mig själv - det är positivt på ett plan, men jag hade såklart önskat att jag hade sluppit lära mig det på ett så oerhört smärtsamt sätt.
Att välja livspartner och bilda familj blev inte som jag hade tänkt.
Tack för det här. Jag sitter i en sits där jag har en toppentjej och ska hålla hårt i henne för att inte beöva lära mig samma läxa.
Tack för det här. Jag sitter i en sits där jag har en toppentjej och ska hålla hårt i henne för att inte beöva lära mig samma läxa.
Jag önskar dig allt gott. Du har säkert hittat en riktig toppentjej och du har kanske bättre kontakt med din magkänsla, än vad jag hade.
Jag vill inte kasta skugga över dig och din kvinna, men i all välmening så delar jag med mig av några tips, som jag hade önskat att jag själv hade tagit till mig bättre för 10 år sedan.
Det enda råd jag kan ge dig är att vara ärlig mot dig själv om vem din kvinna egentligen är. Att inte ta fasta på vad någon säger, utan istället se till vad de gör, utan att blunda för små detaljer. Vissa människor är goda skådespelare och kan hålla en trovärdig fasad under många år.
Vissa typer av människor kan till och med VARA en människa under flera år, och sedan plötsligt förändras till någon helt annan - i princip över en natt. Människors psykologi kan rymma sådant som man kanske aldrig skulle förvänta sig, om man inte har upplevt det i sin närhet.
I mitt ex fall så har hon hållit en "perfekt" fasad utåt, mot allt och alla, samtidigt som hon visat en helt annan sida för mig. Ingen annan skulle kunna tänka sig att hon är den hon är, bakom sin offentliga mask. Troligtvis inte ens hennes närmaste familj.
Hon var verkligen dränerande att leva med. Omöjlig att kommunicera med utan att hon tog allt som kritik och fastnade i affekt, misstro och feltolkningar. Trots att hon var väldigt lugn, trygg, förståndig och resonabel när jag först lärde känna henne. Trots att hon fortfarande är sådan mot alla andra.
På samma sätt var hon klok, mogen och hade stor emotionell intelligens - när jag först lärde känna henne, och till och från under våra tidigare år. Och det är den sida hon alltid visar för alla andra. Men så snart vår relation blev seriös och hon fick starka känslor för mig - så gick hon i baklås. Hon regredierade ständigt till manipulation och barnsligheter. Trots att jag stod trygg framför henne och erbjöd en sund, ärlig gemenskap, livslång lojalitet och trohet, och överlag en bättre man och ett bättre liv än hon någonsin upplevt - så fick hon ångest så snart allt var lyckligt och harmoniskt, och skapade drama.
Trots att hon var så klok och mogen "egentligen" så föll hon alltid tillbaka i maktkamp och kontrollbehov - oavsett hur mycket trygghet, ärlighet och värme jag erbjöd.
Det var oerhört tufft att försöka sköta småbarn, karriär och att dra in pengar till våra framtidsdrömmar - med bördan av en partner/relation som kostade oerhört mycket mer än den gav.
Varför fortsatte jag att utsätta mig själv för detta, under flera år?
Jag var övertygad om att hon aldrig skulle kunna lämna mig.
Även när vi hade våra sämsta perioder och största bråk, så sa och visade hon entydigt samma inställning:
Hon älskade mig djupt och skulle alltid göra det. Hon var fast besluten om att vår kärleksrelation och familj skulle bestå för evigt. Hon ville alltid att vi skulle lösa våra problem och till sist landa permanent, i den lyckliga harmoni som vi ständigt lyckades återskapa, efter varje konflikt.
Hon fortsatte att säga och visa detta ända fram tills en dag då hon plötsligt sa att hon hade allvarliga funderingar om vår relation. Två veckor senare gjorde hon slut, splittrade familjen och blev helt förbytt - hon blev en helt okänd människa, med en helt ny bild av mig och hela vår historia. Hon berättade då att hon redan hade stängt sig känslomässigt för mig två år tidigare, och redan sörjt färdigt förlusten av vår relation och familj - i förväg. Hon hade redan skaffat lägenhet och planerat upp sitt nya liv som singel - helt i smyg.
Med andra ord hade hon lyckats spela upp en fullständigt trovärdig fasad för mig, under två hela år.
Det var det i särklass största trauma jag upplevt i livet. Den största smärta och sorg - större än när min mamma dog. Det var den största och otäckaste mindfuck jag upplevt - sådant som jag aldrig riktigt trott kunde hända, speciellt inte mig, när jag läst om andra som upplevt liknande.
Jag själv har alltid haft som högsta mål i livet att till sist landa i en livslång kärleksrelation och en stabil kärnfamilj. Jag litade fullt ut på att hon var den kvinna som jag sökt så länge efter och jag valde henne till 100% - som min kvinna och mamma till mina barn.
Jag delar med mig av detta i hopp om att andra ska kunna undvika att hamna i liknande sits. Jag inser i efterhand att jag blundat och önsketänkt, att jag redan för länge sedan började kompromissa bort mig själv - utan att jag märkte det själv.
Jag hoppas som sagt att din kvinna inte visar sig vara som mitt ex. Det är hon säkert inte. Ni kanske är unga och sorglösa - utan bördan av hus, pension, barn och allt för mycket vuxenansvar. Lycka till, och låt inte min historia avskräcka. Om någon som läser detta känner att det träffar en magkänsla som du försöker undertrycka - SPRING! Döm inte oskyldiga barn till att få växa upp i resterna av något liknande.
Ber om ursäkt för textväggen.
__________________
Senast redigerad av vasadueller 2026-10-06 kl. 20:25.
Satsade på att alltid göra rätt. Följa regler och lag. Men ändå fått uppleva skit från myndigheter, blivit behandlad som skräp av banker och en rättegång gällande mitt arbete slutade med att jag fick all skit som baserades på lögner. För min arbetsgivare hade råd med dyra advokater. Jag lärde mig att aldrig mer vara snäll, aldrig lita på att rätt är rätt när det gäller myndigheter och företag och ta för mig utan att ta hänsyn till andra. Tyvärr.
Ooooh, den har jag åkt på och ångrar den bittert: Att vara ärlig mot myndigheter. Det ska man inte va'. De vet ingenting annat än vad du berättar, och därför finns det ingen mening med att säga hela sanningen.
Jag menade kul för dig gubben. Och givetvis lite roligt för mig stt folk bryr dig så extremt mycket, för jag gillar uppmärksamheten. Det betyder inte att jag finner dina åsikter underhållande på minsta vis.
Med dig vill jag inte diskutera vidare och det hoppas jag du kan respektera.
Jag tror Berit har glömt att den tidigare nämnda yttrandefriheten går åt båda hållen här på FB. Haha
När jag gick på min första HIF-match spelade vi i Champions League, så det är ju lite nesligt att nu vara på vippen att åka ur Superettan. Dock finns det mycket runt omkring fotbollen som överträffar mina drömmar. Jag ångrar ingenting.
Ouch!
Kommer ihåg när vi mötte er när ni åkte ner till SE.
Var du möjligtvis där?
Ouch!
Kommer ihåg när vi mötte er när ni åkte ner till SE.
Var du möjligtvis där?
Beror på vilken säsong du menar. Ibland har jag varit avstängd, men jag var t ex på kvalmatchen mot Halmstad, då när folk slet i Jordan Larssons tröja.
Jag tror Berit har glömt att den tidigare nämnda yttrandefriheten går åt båda hållen här på FB. Haha
Nejdå, inte alls! Faktum är att jag brinner för yttrandefrihet, och har Nils Funcke som husgud mer eller mindre
Brinner även för Flashback, eftersom jag anser att anonym yttrandefrihet är något alldeles speciellt värdefullt i en demokrati.
Men du förväxlar två olika saker... att du har en laglig rätt att uttrycka dig fritt, betyder inte att någon annan är tvingad att läsa det du skriver - eller att uppskatta det, eller att svara.
Jag kommer inte svara på fler inlägg från dig, av en enkel anledning: att diskutera med dig skänker mig inget nöje.
Citat:
Jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka din åsikt, även om allt du skriver är ren jävla dynga.
