Citat:
Jag önskar dig allt gott. Du har säkert hittat en riktig toppentjej och du har kanske bättre kontakt med din magkänsla, än vad jag hade.
Jag vill inte kasta skugga över dig och din kvinna, men i all välmening så delar jag med mig av några tips, som jag hade önskat att jag själv hade tagit till mig bättre för 10 år sedan.
Det enda råd jag kan ge dig är att vara ärlig mot dig själv om vem din kvinna egentligen är. Att inte ta fasta på vad någon säger, utan istället se till vad de gör, utan att blunda för små detaljer. Vissa människor är goda skådespelare och kan hålla en trovärdig fasad under många år.
Vissa typer av människor kan till och med VARA en människa under flera år, och sedan plötsligt förändras till någon helt annan - i princip över en natt. Människors psykologi kan rymma sådant som man kanske aldrig skulle förvänta sig, om man inte har upplevt det i sin närhet.
I mitt ex fall så har hon hållit en "perfekt" fasad utåt, mot allt och alla, samtidigt som hon visat en helt annan sida för mig. Ingen annan skulle kunna tänka sig att hon är den hon är, bakom sin offentliga mask. Troligtvis inte ens hennes närmaste familj.
Hon var verkligen dränerande att leva med. Omöjlig att kommunicera med utan att hon tog allt som kritik och fastnade i affekt, misstro och feltolkningar. Trots att hon var väldigt lugn, trygg, förståndig och resonabel när jag först lärde känna henne. Trots att hon fortfarande är sådan mot alla andra.
På samma sätt var hon klok, mogen och hade stor emotionell intelligens - när jag först lärde känna henne, och till och från under våra tidigare år. Och det är den sida hon alltid visar för alla andra. Men så snart vår relation blev seriös och hon fick starka känslor för mig - så gick hon i baklås. Hon regredierade ständigt till manipulation och barnsligheter. Trots att jag stod trygg framför henne och erbjöd en sund, ärlig gemenskap, livslång lojalitet och trohet, och överlag en bättre man och ett bättre liv än hon någonsin upplevt - så fick hon ångest så snart allt var lyckligt och harmoniskt, och skapade drama.
Trots att hon var så klok och mogen "egentligen" så föll hon alltid tillbaka i maktkamp och kontrollbehov - oavsett hur mycket trygghet, ärlighet och värme jag erbjöd.
Det var oerhört tufft att försöka sköta småbarn, karriär och att dra in pengar till våra framtidsdrömmar - med bördan av en partner/relation som kostade oerhört mycket mer än den gav.
Varför fortsatte jag att utsätta mig själv för detta, under flera år?
Jag var övertygad om att hon aldrig skulle kunna lämna mig.
Även när vi hade våra sämsta perioder och största bråk, så sa och visade hon entydigt samma inställning:
Hon älskade mig djupt och skulle alltid göra det. Hon var fast besluten om att vår kärleksrelation och familj skulle bestå för evigt. Hon ville alltid att vi skulle lösa våra problem och till sist landa permanent, i den lyckliga harmoni som vi ständigt lyckades återskapa, efter varje konflikt.
Hon fortsatte att säga och visa detta ända fram tills en dag då hon plötsligt sa att hon hade allvarliga funderingar om vår relation. Två veckor senare gjorde hon slut, splittrade familjen och blev helt förbytt - hon blev en helt okänd människa, med en helt ny bild av mig och hela vår historia. Hon berättade då att hon redan hade stängt sig känslomässigt för mig två år tidigare, och redan sörjt färdigt förlusten av vår relation och familj - i förväg. Hon hade redan skaffat lägenhet och planerat upp sitt nya liv som singel - helt i smyg.
Med andra ord hade hon lyckats spela upp en fullständigt trovärdig fasad för mig, under två hela år.
Det var det i särklass största trauma jag upplevt i livet. Den största smärta och sorg - större än när min mamma dog. Det var den största och otäckaste mindfuck jag upplevt - sådant som jag aldrig riktigt trott kunde hända, speciellt inte mig, när jag läst om andra som upplevt liknande.
Jag själv har alltid haft som högsta mål i livet att till sist landa i en livslång kärleksrelation och en stabil kärnfamilj. Jag litade fullt ut på att hon var den kvinna som jag sökt så länge efter och jag valde henne till 100% - som min kvinna och mamma till mina barn.
Jag delar med mig av detta i hopp om att andra ska kunna undvika att hamna i liknande sits. Jag inser i efterhand att jag blundat och önsketänkt, att jag redan för länge sedan började kompromissa bort mig själv - utan att jag märkte det själv.
Jag hoppas som sagt att din kvinna inte visar sig vara som mitt ex. Det är hon säkert inte. Ni kanske är unga och sorglösa - utan bördan av hus, pension, barn och allt för mycket vuxenansvar. Lycka till, och låt inte min historia avskräcka. Om någon som läser detta känner att det träffar en magkänsla som du försöker undertrycka - SPRING! Döm inte oskyldiga barn till att få växa upp i resterna av något liknande.
Jag vill inte kasta skugga över dig och din kvinna, men i all välmening så delar jag med mig av några tips, som jag hade önskat att jag själv hade tagit till mig bättre för 10 år sedan.
Det enda råd jag kan ge dig är att vara ärlig mot dig själv om vem din kvinna egentligen är. Att inte ta fasta på vad någon säger, utan istället se till vad de gör, utan att blunda för små detaljer. Vissa människor är goda skådespelare och kan hålla en trovärdig fasad under många år.
Vissa typer av människor kan till och med VARA en människa under flera år, och sedan plötsligt förändras till någon helt annan - i princip över en natt. Människors psykologi kan rymma sådant som man kanske aldrig skulle förvänta sig, om man inte har upplevt det i sin närhet.
I mitt ex fall så har hon hållit en "perfekt" fasad utåt, mot allt och alla, samtidigt som hon visat en helt annan sida för mig. Ingen annan skulle kunna tänka sig att hon är den hon är, bakom sin offentliga mask. Troligtvis inte ens hennes närmaste familj.
Hon var verkligen dränerande att leva med. Omöjlig att kommunicera med utan att hon tog allt som kritik och fastnade i affekt, misstro och feltolkningar. Trots att hon var väldigt lugn, trygg, förståndig och resonabel när jag först lärde känna henne. Trots att hon fortfarande är sådan mot alla andra.
På samma sätt var hon klok, mogen och hade stor emotionell intelligens - när jag först lärde känna henne, och till och från under våra tidigare år. Och det är den sida hon alltid visar för alla andra. Men så snart vår relation blev seriös och hon fick starka känslor för mig - så gick hon i baklås. Hon regredierade ständigt till manipulation och barnsligheter. Trots att jag stod trygg framför henne och erbjöd en sund, ärlig gemenskap, livslång lojalitet och trohet, och överlag en bättre man och ett bättre liv än hon någonsin upplevt - så fick hon ångest så snart allt var lyckligt och harmoniskt, och skapade drama.
Trots att hon var så klok och mogen "egentligen" så föll hon alltid tillbaka i maktkamp och kontrollbehov - oavsett hur mycket trygghet, ärlighet och värme jag erbjöd.
Det var oerhört tufft att försöka sköta småbarn, karriär och att dra in pengar till våra framtidsdrömmar - med bördan av en partner/relation som kostade oerhört mycket mer än den gav.
Varför fortsatte jag att utsätta mig själv för detta, under flera år?
Jag var övertygad om att hon aldrig skulle kunna lämna mig.
Även när vi hade våra sämsta perioder och största bråk, så sa och visade hon entydigt samma inställning:
Hon älskade mig djupt och skulle alltid göra det. Hon var fast besluten om att vår kärleksrelation och familj skulle bestå för evigt. Hon ville alltid att vi skulle lösa våra problem och till sist landa permanent, i den lyckliga harmoni som vi ständigt lyckades återskapa, efter varje konflikt.
Hon fortsatte att säga och visa detta ända fram tills en dag då hon plötsligt sa att hon hade allvarliga funderingar om vår relation. Två veckor senare gjorde hon slut, splittrade familjen och blev helt förbytt - hon blev en helt okänd människa, med en helt ny bild av mig och hela vår historia. Hon berättade då att hon redan hade stängt sig känslomässigt för mig två år tidigare, och redan sörjt färdigt förlusten av vår relation och familj - i förväg. Hon hade redan skaffat lägenhet och planerat upp sitt nya liv som singel - helt i smyg.
Med andra ord hade hon lyckats spela upp en fullständigt trovärdig fasad för mig, under två hela år.
Det var det i särklass största trauma jag upplevt i livet. Den största smärta och sorg - större än när min mamma dog. Det var den största och otäckaste mindfuck jag upplevt - sådant som jag aldrig riktigt trott kunde hända, speciellt inte mig, när jag läst om andra som upplevt liknande.
Jag själv har alltid haft som högsta mål i livet att till sist landa i en livslång kärleksrelation och en stabil kärnfamilj. Jag litade fullt ut på att hon var den kvinna som jag sökt så länge efter och jag valde henne till 100% - som min kvinna och mamma till mina barn.
Jag delar med mig av detta i hopp om att andra ska kunna undvika att hamna i liknande sits. Jag inser i efterhand att jag blundat och önsketänkt, att jag redan för länge sedan började kompromissa bort mig själv - utan att jag märkte det själv.
Jag hoppas som sagt att din kvinna inte visar sig vara som mitt ex. Det är hon säkert inte. Ni kanske är unga och sorglösa - utan bördan av hus, pension, barn och allt för mycket vuxenansvar. Lycka till, och låt inte min historia avskräcka. Om någon som läser detta känner att det träffar en magkänsla som du försöker undertrycka - SPRING! Döm inte oskyldiga barn till att få växa upp i resterna av något liknande.
Ber om ursäkt för textväggen.
Jag befinner mig mitt i den sits du beskriver.
Inte lämnat än. För mycket med det praktiska som jag inte hinner ta tag i eftersom jag måste fokusera på vårt barn.
Men snart brister det för mig.
Jag vet inte hur jag tillät mig själv att hamna i denna sits, med en psykiskt sjuk och misshandlande kvinna.
