Vad har du satsat hårt på i livet som inte blev som du trodde?

Familjebildning.

Jag hade orealistiska tankar om livslångt partnerskap och stabil kärnfamilj. Det gjorde att jag blev alltför kräsen ifråga om att välja ut min framtida fru och mamman till mina barn. Jag valde bort flera bra kvinnor, som jag i efterhand insett skulle ha givit mig det jag önskade. Jag vet dessutom nu att jag själv var redo för att bilda familj, långt tidigare än jag själv trodde - jag hade blivit en långt bättre far än de flesta andra män, redan för 20-25 år sedan. Jag hade växt med uppgiften, när det än hade hänt.

Tyvärr försatte jag mig själv i en situation där tiden började rinna ut och jag fick stress med att bilda familj. Den stressen påverkade mig negativt. Jag forcerade fram en familjebildning - jag tvärvände från att ha alltför höga krav till att ha alltför låga.

Jag valde en kvinna som sa rätt saker och som jag kände stark kemi med - trots röda flaggor och orolig magkänsla. Jag kände starkt och valde utifrån potential och förhoppningar, istället för den verklighet jag såg framför mig. Jag trodde (och tror på ett plan fortfarande) att hon verkligen ville det hon sa att hon ville - men att hennes destruktiva mönster gör att hon inte klarar av att ta emot det fina som livet ger henne.

Jag intalade mig själv att jag kunde hjälpa henne att omsätta det hon sa att hon önskade, till verklighet. Jag intalade mig själv att min trygghet, kärlek och styrka kunde få henne att känna sig trygg, älskad och stark. Det fungerade en tid - enbart på grund av att jag gav upp mig själv och det jag behövde. Men jag kunde aldrig hjälpa henne, endast dämpa effekterna av hennes självdestruktiva läggning tillfälligt. Ju "bättre" jag blev, desto sämre betedde hon sig. Så snart vi lyckades skapa lugn, lycka och harmoni så saboterade hon. Jag tog slut och orkade inte längre göra "rätt" - till sist så höll det inte längre.

Det positiva resultatet blev barn och några fina år med perioder av genuin lycka. Det negativa resultatet blev barn och vuxna med det livslånga trauma som kommer från en krossad kärnfamilj/trygghet. Jag kommer dock se till att jag inte besmittas av den skam och de rädslor som får mitt ex att känna och agera som hon gör. Jag vet att det är EN kvinna som har utsatt mig för ett fruktansvärt svek, inte ALLA. Jag har tvingats göra många insikter och lärt mig mycket om kvinnor, relationer, mänsklig psykologi och inte minst mig själv - det är positivt på ett plan, men jag hade såklart önskat att jag hade sluppit lära mig det på ett så oerhört smärtsamt sätt.

Att välja livspartner och bilda familj blev inte som jag hade tänkt.

Kan skriva under på. Där kan man halka rejält fel. Har också "investerat " för mycket i gamla vänner till ingen nytta. Jättegamla vänner kan vara jättebra att ha, men inte per automtik bättre än nyare bekantskaper. Men ofta gör man en omedveten rangordning. Ofta är också umgänget med nyare enklare . men gör inte om misstaget att "investera" (alltså tid och energi) för mycket i det.

Jag vet. Jag är själv konspirationsteoretiker och (delvis) konspirationsvetare. Jag har också studerat och skrivit en hel del om källkritik.

Jag var så mån om att hitta en LIVSPARTNER och la så mycket tid på det under så många år, känns som att jag date:ade varenda eligeble bachelor i någorlunda rätt ålder i norra Europa … för att till slut bli ”vald” och få gifta mig (hurra) och skaffa tre barn, bara för att inse att jag garanterat hade mått mycket bättre med att vara barnlös och leva ensam. Jag övervägde aldrig ens det alternativet. Jag var helt besatt av tanken på familjelivet och det fanns inte i min värld att det inte skulle va för mig.

Nej det var inget känslomässigt utspel, bara en redovisning av mina åsikter.

Tack för en bra fråga! Svar:

* Soc-kärringar (även manliga)
* Dagisfröknar
* Kvinnliga grundskollärare, specifikt lågstadiet - snorkiga, torra, störst, bäst och vackrast
* Terapeuter (Observera: inte psykiatriker)

Finns säkert flera, men dessa är de jag kommer på såhär på rak arm.

Absolut! Jag lider definitivt av Main charachter syndrome (eller ja, jag lider ju inte - jag njuter); min personlighet är väldigt mycket Petra Mede och La Camilla. Men nu är vi helt offtopic!

Har du fler tankar och reflektioner som rör mig personligen får jag hänvisa dig hit:
(FB) Den stora tråden om mig, på förekommen anledning

(Och notera att jag inte har det minsta lilla intresse av din person, medan du uppenbarligen - av nån anledning - har ett stort intresse av min. Det är sådana saker som göra att man förstår att man är en main character.)

Jag trodde jag skulle träffa den rätta, kvinnan i mitt liv, som genom magi, som det händer i filmerna, som vi blir ilurade att det kommer hända. Alltså träffa den stora kärleken bara så där, plötsligt och oväntat.

Och det hände faktiskt en gång, för länge sedan. Och när kvinnan lämnade mig efter några få år blev jag enormt förkrossad.

Och det har aldrig hänt igen att jag träffat en kärlek på det sättet. Och det kommer inte hända igen.

Nu väntar jag bara på döden.

Du svarar på en fråga jag inte ställde: om du är nöjd med ditt liv.
Det har absolut ingen bäring på min kritik.

Jag visade på hur du använder andra människors yrken som nedvärderande kontrastmaterial för att förstärka din egen status, och sedan förnekar att du gör just det.

Och din formulering ”Deal with it ❤️” visar ju bara att du inte klarar av att bemöta argumentet, men behöver försöka avsluta som om du "vann".

Det är lite det som är yttrandefrihet, min kära vän: att jag kan skriva precis vad jag har lust att skriva, oavsett vilka "cringe" frågor du ställer.

Ha det fint!

Jobbsökandet genom åren... fan vet hur många hundra eller tusentals det skickas in på. Aja, jag försökte i alla fall.

Fascinerande hur konsekvent du vägrar röra själva sakfrågan.

Först var kritik ”avundsjuka”.
Sedan handlade det plötsligt om hur nöjd du är med ditt liv.
Nu handlar det om yttrandefrihet.

Tre svar, tre reträtter, noll bemötande.

Men absolut, skriv precis vad du vill. Det är ju trots allt det som gör det möjligt för andra att läsa det och dra sina slutsatser.

Bemötande? Jag visste inte att det var ett serviceyrke att skriva på Flashback

Du verkar känna att jag är skyldig dig något, vilket inte är fallet.

Kommer inte svara på fler inlägg från dig, eftersom du hakar upp dig på konstiga saker och du var sannerligen inte rolig att diskutera med.

Ha det gott!

Ännu en undanmanöver, fast via ordlek.

”Bemöta” i bemöta ett argument betyder förstås inte att jag kräver service av dig. Du vet det.
Du gör dig lustig över ordet för att slippa svara på innehållet, och flyttar sedan över det till att jag skulle känna mig ”berättigad” till ett svar.

Fyra svar, fyra sidospår, fortfarande noll sakligt bemötande.

Och nu lämnar du diskussionen. Det är förstås helt okej - men det förändrar inte vad som står ovan och vad vi som läser uttyder om dig.