Tacky medelklassfenomen (jmf WT-tråden)

Instämmer.
Sedan mitt företag blev uppköpt av ett utländskt dito har kollektivantällda och tjänstemän ersatts av just blue collar och white collar.

Sen allmänt om man kommer till industrin så verkar det mesta ha luckrats upp:
Sen kan man ju undra om den tacky medelklassen rör sig i industrimiljön alls??

Barnen har givetvis varit med i akademin i flera år nu. Men bara killarna. Visst visar man upp jämställda värderingar utåt men alla vet ju ändå att den riktiga fotbollen, den består av herrlagen. Och det är där pengarna finns. Pengar är viktigt.
Nä, dottern fick välja mellan ridning, golf och tennis. Att hon valde ridning (med egen häst givetvis) innebar delade känslor för pappa Johan. Det är en sport med hög status (bra!) men också dyr. Att den är dyr är både bra och dåligt. Det dåliga är förstås att det blir mindre pengar över att sätta in på Avanza. Det som är bra är att kostnaden håller slöddret borta från sporten.

Känns som det epitetet förlorat sitt existerande idag.
Jag förstår i äldre tider: Fram till millenniumskiftet framför allt i USA, då var det krav på vit skjorta, slips och kostym som tjänsteman och Jeans var enbart godkänt plagg för arbetare.
Idag lever det väl delvis kvar i Asien.
Sen allmänt om man kommer till industrin så verkar det mesta ha luckrats upp:
Sen kan man ju undra om den tacky medelklassen rör sig i industrimiljön alls??
Men det kanske enbart är jag som rör mig i fel kretsar, där jag är verksam så befinner sig oftast verkstadschefen eller kvalitetschefen i verksamheten klädd som alla andra.
Även grundare och ägare har inga bekymmer med att visa upp sig i skyddskläder, lika slitna som arbetarnas.

Porträtt av ett TM: Johan, 40 (Regional Key Account Manager)

Johan bor i en uppdaterad 70-talsvilla i Lerum med sin fru Camilla, som jobbar 80 % som "HR-strateg" för att hinna med reformerande surdegsbak och intensiv reformationsreformer på padelbanan. Johan är Regional Key Account Manager på ett mellanstort logistikbolag. Det innebär att hans lena tangentbordshänder mest producerar PowerPoint-presentationer om "synergieffekter" och att han bär vadderad väst från Barbour över Oxford-skjortan, oavsett rumstemperatur.

Hans morgnar inleds med att hetsigt granska sin sömnpoäng på sin Garmin-klocka innan han öppnar Booli-appen för att se om den algoritmisk-uppskattade värderingen på villan stigit med några tusenlappar sedan igår kväll. Att han äger fastigheten är en grundpelare i hans självbild; han betraktar huset som en naturlig förlängning av sitt eget ego, en 4-miljonersfästning där varje kvadratmeter måste signalera rätt sorts medvetenhet.

Arbetsdagarna flyter på i en dimma av "nätverksträffar" med den lokala företagarföreningen. Där minglar han med andra medelålders män i röda chios eller välpressade linnebyxor, där man över en kaffe med havre dryck utbyter humble brag-anekdoter om barnens framsteg i elitsatsande fotbollsklubbar eller förfasar sig rituellt över Trumps senaste utspel för att verka kulturellt orienterade.

Johan tar en löprunda minst tre gånger i veckan, oftast med podden "RikaTillsammans" i lurarna. Johan missar inte ett avsnitt. Här får han näring åt sin ständiga besatthet av indexfonder, ränta-på-ränta-effekten och belåningsgrader. Att lyssna på avsnitt om "fyra-hinkar-principen" samtidigt som han kollar Booli-värderingen på villan ger honom en nästan religös känsla av kontroll och ekonomisk överlägsenhet.

Men under den släta, Armani-parfomerade ytan gnager en medelålderskris med tydliga doftspår av tryckimpregnerat virke. Senaste tiden har Johans och Camillas sexliv varit lika torrt som en oanvänd bastu, och Johan har börjat uppfatta de unga hantverkarna som spränger runt i området med sina verktygsbälten som ett direkt hot mot hans manlighet.

Lösningen? Ett hemmasnickrat altanbygge.

Hela sommaren har Johan stått barbröstad på tomten med en nyinköpt, överdimensionerad skruvdragare från Jula. Efter hundratals timmars studier på Byggahus.se lyckades han slutligen resa en veranda. Den är inte helt rak, men den är hans. Nu spenderar han fritiden med att bjuda in grannarna på dyrt naturnaturvin, peka på trallskruven och diskutera bärlinor med en tonblandning av teknisk precision och pretentiös stolthet, i övertygelsen om att han uppfört ett underverk i klass med Öresundsbron.

När kvällen kommer sätter han sig i sina arkitektritade utemöbler med ett glas IPA, tittar ut över sin träkonstruktion och känner sig som en riktig karl, redo att klicka hem nästa retro-sneaker på nätet.

Glöm inte bilen. Som all äkta TM har Johan naturligtvis förmånsbil.