Palestina och Israel - varför välja sida som konservativ?

Det där är inte argument för sionism, utan för att den sionistiska korruptionen är så omfattande att den inte längre går att stoppa.

Det är dels orimligt sett till vilken existentiell panik sionister får när minsta kritik slinker igenom, dels en bekräftelse på att allt du har skrivit hittills i tråden har varit rent skitsnack och medvetna lögner.

Du försöker inte ens att vinna sympatier. Vilket förstås är vägs ände för sionister: manipulation är deras enda tillgängliga vapen. Hela Israels existens bygger på manipulation, eftersom den fysiska vapenmakten också är något man manipulerar till sig. I den stund sionister inte kan hålla masken uppe längre är det över.

När du kallar mig sionist tar jag det som en komplimang. Bara så du vet.

Leve Israel!

Vilka araber skrev under den?

Med andra ord: du har noll argument och orkar inte ens låtsas som något annat. Helt bankrutt.

Brevet skrevs under av Arabiska högre utskottet. Om du på riktigt vore intresserad skulle du säkert kunna gräva fram personnamn också, men det är förstås lika irrelevant som allt annat du försöker att byta ämne till.

Håller du med om att konservativa naturligt hamnar på palestiniernas sida i Palestinakonflikten? Det är nämligen vad allt du har skrivit här syftar till att avleda från. Du är ju bevisligen antikonservativ, men det skulle vara kuriöst att se dig försöka skriva ett inlägg som är inom trådens ämne, i stället för att bara försöka förhindra att ämnet diskuteras.

Det är du som är moraliskt bankrutt, din terroristkramare. Du påminner om vänsterpacket; som applåderar när terroristerna ställer till med blodbad och sedan börjar skrika när det blir svar på tal.

Men som tur är struntar israelerna i era tårar. De kommer att försvara sig hur mycket ni än bölar.

Du vet alltså inte ens vilka som skrev under dokumentet men du vet att de var egalitära, liberala demokrater?

Då är du tillbaka där du började: med att insinuera att du är sionist som en reaktiv identitetsmarkör mot vänstern, utan någon substans bakom det. Vilket dels är en idiotisk ingång till politik till att börja med, dels inte håller eftersom högermänniskor också avskyr Israel (vilket du nu är inne på genom att likna mig vid vänstern), och dels krockar med att du samtidigt stödjer Israel för att du kopplar det till vänsterideologi. Du har snurrat in dig totalt.

Det var inte påståendet. Du försöker att vimsa bort vad du själv har skrivit.

Du påstod nu senast att det inte fanns någon plan för en palestinsk stat före 1960-talet, vilket var lögn.

Du kom med det påståendet för att avleda från att Assads Syrien var mer sekulärt än de islamister som sionister stödjer, och att palestinsk nationalism även den har varit mer sekulär än den är idag. Det är dessa jämförelser som är relevanta. När du körde fast där bytte du ämne och drog den där lögnen om 60-talet i stället.

Håller du med om att konservativa naturligt hamnar på palestiniernas sida? Det där om egalitarism handlar nämligen inte om konservativa, utan om vilken sida liberaler hamnar på. Detta efter att Ghibellino först ljög om att han var konservativ och sionist, för att sedan gå över till att säga att han är liberal och sionist, vilket även det haltar. Förstår du ens vad trådens ämne är?

Visa dokumentet och vilka araber som var involverade.

Grundfrågan är intressant. En anledning till behovet att välja sida är att konflikten är så pass medialt uppmärksammad och omfattande omdebatterad. Ytterligare en anledning är att Israel-lobbyn är en sådan maktfaktor att en konservativ politiker eller tänkare eller debattör måste överväga sina yttranden och ställningstaganden utifrån denna lobby och dess makt. Framförallt i USA är en konservativ politiker mer hotad än sina kollegor åt vänster - i och med att den amerikanska judiska minoritet överlag är liberal kan de som väljare och politiska donatorer skänka sitt stöd till politiker som måhända inte är besatta av Israel men judiskt liberala inom andra politiska frågor. I någon mån är det dock en icke-fråga; den amerikanska utrikespolitiken är pro-israelisk närmast oberoende vilket parti som för tillfället besitter mest makt.

Samtidigt är det en anledning för en konservativ att välja sida - konflikten får än mer relevans på grund av dess relevans i USA. Israel vs Palestina har även en politisk-existentiell laddning som påverkar även många icke-konservativa - man kan nämna de vänster-inriktade som ser Israel som en till USA användbar allierad, en underhuggare. Andra grundar sitt stöd för Palestina på teorier om västerländsk kolonialism och woke-ideologi. För liberaler är det istället en konflikt mellan demokrati och diktatur. Man kan se mycket om man betraktar saker noggrannt. För mig är konflikten ideologisk, känslomässig och i någon mån realpolitisk.

Men om man bortser från ovanstående - varför ska en konservativ välja sida (förutsatt att denna individ inte redan är inblandad i konflikten)? Enligt mig finns det en rimlighet att politik tar i beaktande mänskliga känslor - ett anti-ideologiskt perspektiv jag ser som konservativt - och anser därmed att vår politik i konflikten bland annat kan vägledas av enkelt medlidande. Känslomässigt är jag på Palestinas sida - en känsla förstärkt av de mörkare aspekterna av Israel; från hycklande storhetsvansinne till massmorden á la Gamla Testamentet. Detta inte menat som ett allsidigt försvar för Palestina. Och som nationalist ser jag den ideologiska lösningen i två stater, två folk, och som konservativ bör man vara medveten om verkligheten och realpolitiskt inriktad - som läget är finns ingen annan lösning åt något håll. Ett annat för mig utifrån konservatism centralt är skapandet, bevarandet och försvaret av vår västerländska civilisation. Men jag ställer inte upp på diskursen om att Israel skulle vara någon slags bastion mot terrorism eller till och med islam i allmänhet - Israel föder snarare mycket terrorism och restriktiv invandringspolitik är ett rimligare försvar av vad som är Europa. Jag ser heller inget värde i en allians mellan olika former av europeisk nationalism och den israeliska staten. Och man tycker väl att en konservativ bör bli förbannad över de anti-kristna tendenserna i Israel.

Vad som är en allmän konservativ utrikespolitik vore förresten en intressant diskussion. Världen är mer än Israel vs Palestina.

Finns ingen anledning att hålla på med argument när det bara är att slakta dina muslimer.

Som kristen borde du istället omfamna det universalistiska budskapet som Jesus framförde, och han gav många exempel på att tron på gud var viktigare än eventuell härstamning. Jesus skulle alltså helt ha förnekat att judarna hade någon typ av exklusiv rätt till landet som inte omfamnades av andra mänskliga grupper.

Israel som stat är problematisk utifrån flera ideologiska perspektiv. Liberaler - antagligen den mest pro-israeliska grupperingen i nuläget - borde kunna fördöma landets mentalitet av etnisk-kulturell-religiös överlägsenhet och medföljande politik. Socialister tenderar att vara pro-Palestina; om än att det en gång fanns en i alla fall svensk socialdemokratisk sympati för kibbutz-systemet. Konservativa bör inte godta ett synsätt där Israel räknas som en del av den västerländska civilisationen - judiska minoriteter i väst har gett en del värdefulla bidrag, men Israel som stat, med sin Gamla-testamentet-fundamentalism, är en annan sak - en främmande imperialistisk makt. Och talet om ett judiskt-kristet kulturarv blir i praktiken märkligt med tanke på de anti-kristna dragen i det israeliska samhället. En konservativ betoning på realpolitik inom utrikespolitik borde även leda till avståndstagande till Israel - landet är knappast en nyttig allierad. Woke-vänster har motsatt perspektiv - Israel är i deras ögon en västerländsk förtryckare - men är överlag och alltmer pro-palestinska. Europeiska nationalister med gedigen ideologisk grund och princip-fasthet bör kunna konstatera att israelisk rasism och nationalism grundad på överlägsenhet är någonting helt annat europeisk nationalism; därmed inte värt stöd.

Å andra sidan kan man konstatera - lite som hur Jan Guillou skrivit att en normal liberal eller kristdemokrat övertygelse borde varit fullt tillräcklig för att fördöma Vietnamkriget - att Israel på djupt kan kritiseras oberoende av ens ideologiska uppfattning; agerandet i Gaza borde räcka som skäl. Men tyvärr har Israel-Palestina-konflikten blivit en del av europeiska politiska normer (hur en åsikt leder till en annan, hur tillhörighet till en politisk rörelse eller parti kräver en viss åsikt i många frågor - istället för individens fria val om sin uppfattning, i sin motsägelsefulla natur och originalitet) - som liberal eller konservativa är det som bestämt att man ska stödja Israel; det ingår i vad som i dagens läge benämns som konventionell respektabel höger.

Det finns kanske ett och annat sätt att försvara en pro-israelisk konservatism. Debattören John Derbyshire menar sig att ha ett pro-israeliskt perspektiv (som han beskriver som formad av hans läsning av kinesisk historia) om att civilisation ska försvaras mot vad han ser som mer barbariska makter - Israel klassas då som en civilisation han vill se försvaras så långt som möjligt. Jag antar att de konservativa och nationalister som ser islam som det stora hotet kan framkalla argument för att stödja Israel. Jag godkänner inte argumenten (arabisk terrorism är mycket resultatet av den israeliska och amerikanska politiken, och muslimsk invandring är en politisk fråga västländer kan handskas med oberoende vad Israel har för sig) men man ser argumenten i omlopp. Vill man räkna amerikansk kristen höger som konservativ (en klassificering jag börjat se som alltmer problematisk) har de sina vanvettiga skäl för sitt stöd till Israel. Kanske kan man även spekulera om konservativa låter en allmän sympati för det judiska mynna ut i ett stöd för Israel. De tänker väl för mycket på Benjamin Disraeli.

Palestina har få konservativa försvarare - men kan försvaras utifrån en insiktsfull högerradikalism. En konservativ statsman av den gamla stammen hade kanske kunnat finna en pragmatisk lösning på konflikten utifrån en styrke-position i en värld där den pro-israeliska lobbyn inte vore lika stark. I dagens värld är dock fallet att Israel-lobbyn är en dominerande kraft med stark påverkan på ett reellt plan bortom ideologisk djupsinnighet - och västerländska politiker, främst de som nuförtiden kallar sig höger, måste ta hänsyn till den, och denna lobby avgör på en del sätt hur hela frågan kan diskuteras. Lobbyn har verkligen format amerikansk politik, samhällsdebatt och forskning - i Europa kan man åtminstone se folkligt motstånd mot Israel och samma motstånd finns inom kulturvärlden - men lobbyn är en politisk kraft även i Europa; dessutom är USA den viktigaste globala aktören i sammanhanget.

De konservativa som tycker den svenska kungamakten är en mycket viktig institution bör vara medveten om nuvarande monarks beslut att aldrig besöka Israel (han minns mordet på Folke Bernadotte - ett mord av en judisk terrorist-liga där en medlem sedemera blev israelisk premiärminister) och sympatiskt nog har han även gratulerat Palestina på landets nationaldag.