Det kallas för skyddslagstiftning och tack gode Gud för att den finns. För egen del tycker jag att det är ok att det blir fel ibland så länge den räddar barn totalt sett. Det kan nämligen omöjligen bil helt rätt om så många som möjligt ska räddas. Vet att det är en kontroversiell åsikt, särskilt i denna tråd.
Det är en skyddslagstiftning och jag vet att du tycker det är svårt att förstå hur illa det kan vara och hur skyddslösa barn är när de vuxna runt omkring fallerar. Det är ok att du inte förstår det men lite ödmjukhet hade inte skadat.
Det som är tragiskt är att ni vägrar se hela verkligheten utan tar så tydlig ställning utan att beakta såväl fakta som oklarheter i ärendet. Jag tror dessvärre inte kommer ändras för att vi försöker förklara hur verkligheten ser ut och fungerar. Åsikter som bygger på känslor har nämligen en tydlig tendens att bli allt mer cementerade när de bemöts med fakta. Vi som utgår från en tes kan däremot förändra våra ståndpunkter när något nytt kommer fram.
Det hade varit klädsamt om ni hade försökt att se att det finns en möjlighet att verklighet innehåller mer än vad Kaliber presenterar?
Ansvaret för ett barns välmående och fostran ligger hos föräldrarna. Vården kan göra fel, socialtjänsten kan göra fel, försäkringskassan kan göra fel men ansvaret ligger ändå hos VH. Att en läkare ser en risk som sedan inte går att styrka i rätten saknar helt betydelse för målets fortsatta handläggning.
Om ett barn som enligt uppgifter från en VH mått helt värdelöst under flera år då barnet äter fast föda och därför inte äter fast föda nästan alls, får 40% näringsdropp, men sjukintygen säger 100% och barnet ändå växer enligt tillväxtkurvan så väcker det givetvis frågor hos vården. När det är svårt att få till en fungerande vårdallians så man dessutom hamnar i oro kring vad som överhuvudtaget är sant om det man vet om barnet blir situationen nog snabbt omöjlig att blunda för.
När det sen dessutom går alldeles utmärkt att fasa ut droppet, barnet får snabbt full närvaro i skolan och orkar med fritidsaktiviteter och den enda skillnaden egentligen är närvaron av en enda person så måste man väl ändå våga ställa sig frågan om det finns något samband? Är barnets väl inte värt det?
Alla fel som vården och socialtjänsten påstås göra i detta fall tar inte på något vis bort föräldraansvaret, det gäller ändå. Man förväntas sköta vårdkontakter, skriva riktig matdagbok som är sanningsenlig och samarbeta med vården. Är man dessutom assistent och till och med ansvarig för detta som assistansanordnare träffas man dessutom av reglerna i LSS. Och slutligen, vet man om att man använder ett felaktigt intyg för att få assistentersättning utbetald är det möjligt att man kan vara farligt nära agerande som är brottsligt.
Detta sagt så kan det säkert finnas fel och brister förutom de som redan är kända från både vårdens och socialtjänstens sida. Men det spelar ingen roll för barnet, det har rätt till vuxna i sin omgivning som klarar av att upprätthålla vårdkontakterna och som ser till att rätt vård är möjlig för vården att ge.
Att den där läkaren påstod MpB kanske till och med var det bästa som kunde hända, det fick ju fart på en väldig massa aktiviteter kring barnet, något som borde hänt för flera år sedan. Det verkar vi i alla fall vara överens om?
I detta fall verkar barnet dessutom ha fått god utväxling av placeringen. Var det traumatiserande? Möjligt, men om man betänker den ökade livskvaliteten så kan man i alla diskutera om det inte var värt traumat.
Jag röstar på att ett liv utan dropp, full skolgång och fritidsaktiviteter, god kontakt med pappan och en läkarkontakt som får prata direkt med barnet överväger ett års placering i familjehem i det långa loppet. Hon har ju fått ett fungerande liv.
Och nej, jag tycker inte en placering utanför hemmet som avslutas när det den inte längre behövs och där tydlig effekt uppnås är i närheten av en skandal.
Det finns däremot en mängd placeringar som inte ger någon nämnvärd effekt i rätt tveksamma familjehem som vi kan fundera på hur man ska hantera. Men det är för en annan tråd.
Det är en skyddslagstiftning och jag vet att du tycker det är svårt att förstå hur illa det kan vara och hur skyddslösa barn är när de vuxna runt omkring fallerar. Det är ok att du inte förstår det men lite ödmjukhet hade inte skadat.
Det som är tragiskt är att ni vägrar se hela verkligheten utan tar så tydlig ställning utan att beakta såväl fakta som oklarheter i ärendet. Jag tror dessvärre inte kommer ändras för att vi försöker förklara hur verkligheten ser ut och fungerar. Åsikter som bygger på känslor har nämligen en tydlig tendens att bli allt mer cementerade när de bemöts med fakta. Vi som utgår från en tes kan däremot förändra våra ståndpunkter när något nytt kommer fram.
Det hade varit klädsamt om ni hade försökt att se att det finns en möjlighet att verklighet innehåller mer än vad Kaliber presenterar?
Ansvaret för ett barns välmående och fostran ligger hos föräldrarna. Vården kan göra fel, socialtjänsten kan göra fel, försäkringskassan kan göra fel men ansvaret ligger ändå hos VH. Att en läkare ser en risk som sedan inte går att styrka i rätten saknar helt betydelse för målets fortsatta handläggning.
Om ett barn som enligt uppgifter från en VH mått helt värdelöst under flera år då barnet äter fast föda och därför inte äter fast föda nästan alls, får 40% näringsdropp, men sjukintygen säger 100% och barnet ändå växer enligt tillväxtkurvan så väcker det givetvis frågor hos vården. När det är svårt att få till en fungerande vårdallians så man dessutom hamnar i oro kring vad som överhuvudtaget är sant om det man vet om barnet blir situationen nog snabbt omöjlig att blunda för.
När det sen dessutom går alldeles utmärkt att fasa ut droppet, barnet får snabbt full närvaro i skolan och orkar med fritidsaktiviteter och den enda skillnaden egentligen är närvaron av en enda person så måste man väl ändå våga ställa sig frågan om det finns något samband? Är barnets väl inte värt det?
Alla fel som vården och socialtjänsten påstås göra i detta fall tar inte på något vis bort föräldraansvaret, det gäller ändå. Man förväntas sköta vårdkontakter, skriva riktig matdagbok som är sanningsenlig och samarbeta med vården. Är man dessutom assistent och till och med ansvarig för detta som assistansanordnare träffas man dessutom av reglerna i LSS. Och slutligen, vet man om att man använder ett felaktigt intyg för att få assistentersättning utbetald är det möjligt att man kan vara farligt nära agerande som är brottsligt.
Detta sagt så kan det säkert finnas fel och brister förutom de som redan är kända från både vårdens och socialtjänstens sida. Men det spelar ingen roll för barnet, det har rätt till vuxna i sin omgivning som klarar av att upprätthålla vårdkontakterna och som ser till att rätt vård är möjlig för vården att ge.
Att den där läkaren påstod MpB kanske till och med var det bästa som kunde hända, det fick ju fart på en väldig massa aktiviteter kring barnet, något som borde hänt för flera år sedan. Det verkar vi i alla fall vara överens om?
I detta fall verkar barnet dessutom ha fått god utväxling av placeringen. Var det traumatiserande? Möjligt, men om man betänker den ökade livskvaliteten så kan man i alla diskutera om det inte var värt traumat.
Jag röstar på att ett liv utan dropp, full skolgång och fritidsaktiviteter, god kontakt med pappan och en läkarkontakt som får prata direkt med barnet överväger ett års placering i familjehem i det långa loppet. Hon har ju fått ett fungerande liv.
Och nej, jag tycker inte en placering utanför hemmet som avslutas när det den inte längre behövs och där tydlig effekt uppnås är i närheten av en skandal.
Det finns däremot en mängd placeringar som inte ger någon nämnvärd effekt i rätt tveksamma familjehem som vi kan fundera på hur man ska hantera. Men det är för en annan tråd.
Citat:
Alltså själva definitionen av rättsskandal. Domslut som vilar på rättsvidrigt underlag.
Man tillät för i helvete vården att anklaga en mamma för att vara så störd att hon skulle ha ihjäl sitt egna barn. Utan grund. Ingen konsekvens, av vad jag har sett, har skett över det för ansvariga.
Vi tillåter staten/offentliga göra granskningen om sig själva. Självfallet blir det inga seriösa konsekvenser när offren inte har någon realistisk väg att ställa maktmissbrukare inför rätten.
Chanslös mot staten, det är just vad man blir. Hur fel de än har ska de alltid få rätt.
Man tillät för i helvete vården att anklaga en mamma för att vara så störd att hon skulle ha ihjäl sitt egna barn. Utan grund. Ingen konsekvens, av vad jag har sett, har skett över det för ansvariga.
Vi tillåter staten/offentliga göra granskningen om sig själva. Självfallet blir det inga seriösa konsekvenser när offren inte har någon realistisk väg att ställa maktmissbrukare inför rätten.
Chanslös mot staten, det är just vad man blir. Hur fel de än har ska de alltid få rätt.
