Götenes polishämtning av barn vid vårdnadstvist, augusti 2026

Fast dina två frågor är konstruerade så att bara ditt eget svar är möjligt.

"Är det bättre att A träffar mamma eller inte träffar mamma?"

Ingen har föreslagit att han aldrig ska träffa henne. Domstolen säger uttryckligen att relationen ska upprätthållas och att de ska träffas regelbundet.

Den verkliga frågan är när, hur och under vilka former det kan ske utan att A åter dras in i exakt den konflikt som förstört överlämningarna i flera år.

Och där har domstolen redan svarat att ett reglerat umgänge inte är till As bästa "i nuläget".

Du fortsätter helt enkelt att hoppa över de två sista orden.

Samma sak med mammans oro. Du frågar vad som skulle lugna henne mest. Men vårdnadsprocessen går inte ut på att reglera mammans oro. Den handlar om As bästa.
Dessutom vet du inte alls att hon skulle lugna sig. Det är något du hittar på och kallar "enkel psykologi".
Utredningen kom snarare fram till att hennes oro och känslor faktiskt läckte in i umgängessituationerna. Hon kunde enligt utredarna inte trygga A och inte reglera sina egna känslor vid umgängena. Tingsrätten konstaterade dessutom att det hon sade om att vilja främja kontakten med pappan inte stämde överens med hennes faktiska agerande.

Så din modell är:

"Hon är orolig. Ge henne kontakt så blir hon lugn."

Domstolens problem var:

"Hennes sätt att hantera sin oro och konflikten påverkar barnet."

Det är en ganska väsentlig skillnad.

Sedan hävdar du att domstol och socialtjänst inte kan psykologi och efterlyser psykologer, socionomer och andra professioner.

Har du läst vilka som faktiskt medverkade i målet?

Det fanns en erfaren socionom som gjort vårdnadsutredningen, legitimerad psykolog och psykoterapeut, legitimerad psykoterapeut, socialtjänstens barnutredning, BVC-material och umgängesstöd som faktiskt träffat familjen i de aktuella situationerna.

De var dessutom inte överens om allt. Mammans psykolog framförde i princip den linje du själv driver om anknytning och risken med separation. Domstolen hörde henne och valde efter en samlad bedömning ändå en annan lösning.

Det är så bevisprövning fungerar. Man utser inte den expert vars slutsats man gillar till facit.

Och ja, mamman är As anknytningsperson. Det säger domen uttryckligen. Domstolen missade alltså inte detta heller. Den vägde den mycket starka anknytningen och kontinuiteten mot vad som hade hänt under fem år och kom fram till att den inte kunde användas som skäl för att låta samma situation fortsätta.

Det är egentligen det du gång på gång försöker argumentera runt.

Du säger "anknytningsperson" som om ordet automatiskt avgör varje annan fråga.

Det gör det inte.

A ska ha sin mamma i sitt liv. Men det betyder inte att varje kontakt, vid varje tidpunkt och under vilka omständigheter som helst automatiskt är till hans bästa.

Det är just därför domen både säger "träffa henne regelbundet" och "inte till A:s bästa i nuläget".

Läs båda meningarna. Problemet försvinner faktiskt då.

Det har gått över en månad nu. Har pojken inte haft kontakt med sin mamma och inte fått gå till skolan, vilket det finns rykten i tråden om. Så är det hög tid nu att han får börja ha regelbundet umgänge med mamman samt börja gå till skolan.

Forskning visar i övrigt på att risken för psykisk ohälsa, missbruk, självmord och för tidig död är förhöjd vid omhändertagande av barn. Nu gäller detta iofs. LVU-placeringar. Men relevansen är ju att barnens anknytningsperson/anknytningspersoner inte längre finns vid deras sida. Och själva traumat i att bli omhändertagen. Pojkens situation skiljer sig faktiskt inte åt där.

Forskning visar även på hur viktig skolgång och bra betyg är, för den psykiska hälsan. Att hamna på efterkälken redan i förskoleklass, både kunskapsmässigt och socialt med klassen, är inte bra.

Som jag har skrivit förut: pojkens bästa hade varit att vårdnaden gick över till pappan för flera år sedan och att pojken då hade ett regelbundet umgänge med mamman. Så att han fick god tillgång till båda sina föräldrar tidigt. Och att båda föräldrarna blev hans anknytningspersoner.

Detta som nu har skett, är inte för pojkens bästa. Med långt utdraget tvångsumgänge på 5 år. Och umgängessabotage vissa av de åren. Som slutar i ett uppslitande polisingripande, som är vad filmen visar helt oproportionerligt i förhållande till syftet, vilket jag hoppas att LEX Sara kommer visa på. Och så berövas han kontakt med sin mamma/anknytningsperson I över en månad (om de uppgifterna stämmer). Samt ingen skolgång (om de uppgifterna stämmer). Man skapar här en situation för detta barn, där han riskerar att få psykisk ohälsa, riskerar att dö en för tidig död. Han behöver snarast få regelbundet umgänge med mamman/sin anknytningsperson. Reglerat och övervakat givetvis, så att hon håller sin oro i schack vid deras möten.

Nu börjar du använda forskning på ungefär samma sätt som du tidigare använde domen. Du tar något som är sant och drar en slutsats som forskningen inte säger.

Ja, barn som varit placerade i samhällsvård har kraftigt förhöjda risker för psykisk ohälsa, missbruk, självmord och dåliga skolresultat.
Men A är inte LVU-placerad på SiS, HVB eller i familjehem. Han har flyttats från den ena biologiska föräldern till den andra efter en femårig vårdnadskonflikt.
Det är ganska olika populationer.

Framför allt visar forskningen du hänvisar till inte att det är själva separationen från en "anknytningsperson" som orsakar självmord, missbruk och förtida död. Barn som hamnar i samhällsvård har redan före placeringen mycket hög förekomst av trauma, omsorgsbrister, psykisk ohälsa, våld, social problematik och andra riskfaktorer. Många flyttas dessutom flera gånger.
Det är därför forskarna talar om samband och överrisker, inte "barnet separeras från mamma och riskerar därför att dö i förtid".

Att dra in förtida död i just det här fallet är faktiskt ren skrämselretorik förklädd till forskning.

Samma med skolan.

Om uppgiften verkligen stämmer att A utan giltigt skäl inte gått i förskoleklass på över en månad så är det självklart en sak som måste redas ut. Men vi vet fortfarande inte att uppgiften stämmer, varför han i så fall varit frånvarande eller vad skolan, kommunen och socialtjänsten gör.

Och forskning om dåliga slutbetyg efter år av samhällsvård bevisar inte att några veckors frånvaro i förskoleklass leder till psykisk ohälsa och förtida död.

Sedan upprepar du återigen att A måste få "reglerat och övervakat" umgänge med mamman snarast.

Men det är ju exakt där du ersätter domstolens bedömning med din egen.

Tingsrätten hade tillgång till vårdnadsutredning, socialtjänst, umgängesstöd, filmer, vittnen och psykologisk sakkunnig och skrev:

"ett reglerat umgänge bedöms inte vara till A:s bästa i nuläget."

Du säger i praktiken:

"Jo, det är det, och det ska börja nu."

På vilken ny utredning bygger du den bedömningen?

Att A behöver sin mamma långsiktigt är vi överens om. Domstolen är också överens om det.

Det vi inte vet är när och under vilka former kontakten nu bör återupptas.

Och det är faktiskt ganska magstarkt av dej att först avfärda domstolens och socialtjänstens bedömningar som otillräckligt professionella och sedan själv, från Flashback och med några registerstudier om LVU-barn i handen, ordinera både tidpunkt och behandlingsform för ett specifikt sexårigt barn.

En sak till. Det har inte varit "fem års tvångsumgänge". Det har varit fem års processer, misslyckade umgängen, lyckade umgängen, uteblivna umgängen, verkställighet och på slutet allt mer konfliktfyllda överlämningar. Att kalla hela perioden fem års tvångsumgänge är bara ännu en omskrivning av historiken.

Och Lex Sarah är inte heller den dom över polishämtningen som du tycks tro. Den utreder eventuella brister inom socialtjänstens verksamhet. Vi får se vad den kommer fram till.

Så håll isär sakerna.
Om skoluppgiften stämmer är den värd att granska.
Om pappan längre fram utan rimligt skäl hindrar en fungerande kontakt med mamman ska han kritiseras för det.
Men LVU-statistik om självmord och förtida död gör inte din egen umgängesplan till annat än en fantasi.

För pojken är en placering hos pappan, som han inte har någon anknytning till och som han har tvingats till via polisingripande likvärdigt med att bli "placerad" enligt LVU. Sedan får vi hoppas att pojken har det tryggt hos pappan, på ett helt annat sätt än barn som placeras på tex. SiS-hem/vissa familjehem etc. Just trygghet i det nya hemmet vid "placering", är ju en skyddande faktor. Pojken behöver ett tryggt och stabilt hem hos sin pappa, men han behöver också regelbundet umgänge med sin anknytningsperson, mamman.

Jag har, precis som du, läst om orsaken till att Socialtjänsten själva har lämnat in en Lex Sara. Och även om det är Socialtjänsten som ska utredas, så är det ju själva händelsen kring polisingripandet och Socialtjänstens arbete kring denna händelse som är det som ska utredas.
Vid ett sådant polisingripande:
1. ska en trygg person för barnet vara med. Vart var denna person när han drogs in i bilen, mot sin vilja? Denna lyser med sin frånvaro på filmen. Han släppas mot sin vilja av två staka poliser, ingen trygg Socialsekreterare som är med och tryggar pojken, syns i bild. Fanns någon sådan innan, under de 7.5 timmarna?
2. barnet ska erbjudas att få ta med sig kläder, saker, eventuella mediciner. De enda kläder pojken har i filmen är kalsonger........ Så har man ens stöttat pojken i att få ta med sig saker om gör honom trygg i otryggheten?
3. ingripandet ska vara i proportion till orsaken. Här kan ju åsikterna gå isär. Men varken jag eller vissa personer som jobbar med barnrättsliga frågor och som har sett filmen, anser att detta ingripande är i proportion till orsaken. Han är ingen möbel som man bråkar om. Han är en människa, dessutom ett barn. Har man verkligen tagit till fasta vid vad Barnkonventionen säger vid detta ingripandet?

Socialtjänsten ska ha barnets bästa i beaktande. Även vid ett sådant här polisingripande. Mamman som är rättshaverist har enligt obekräftade källor tidigare skickat brev till någon chef på Socialtjänsten för att påtala om att förbipasserande har sett hur chefens personal ryckte och slet i pojken vid ett tvångsumgänge. Detta var före polisingripandet. Så. Det är nog av vikt att Lex Sara-anmälan leder till grundlig koll i detta ärendet. I hur myndigheter har hanterat pojken. Både vid polisingripandet och även tidigare.

Kan ju mycket väl vara myndigheterna pojken har varit riktigt rädd för och därmed protesterat vid umgänge med sin pappa. Och mamman har tolkat det som att det är pappan pojken inte vill träffa. Fast pojken inte alls har haft något emot att träffa pappan. Utan är rädd att andra ska börja rycka och dra i honom.

Att en 5-åring behöver ha regelbundet umgänge med sin anknytningsperson behöver liksom inte "utredas". Det är en självklarhet. Har han inte fått träffa sin mamma på över en månad, så är det hög tid nu. För pojken är det en oerhörd kris att inte få träffa mamman. Det är ju som att hon är död. Fast hon lever. Hur ska ett så litet barn förhålla sig till det? När han dessutom har traumat efter polisingripandet över sig. Där han slits från sin anknytningsperson. Det är ju inte pojken som läser mammans rättshaveristiska inlägg etc. Det är vuxna som gör det. Pojken kan rentav vara rätt omedveten om detta. Så där finns liksom inget att skydda honom mot.

Nu är du tillbaka i samma felslut igen.

Att As separation från mamman kan vara smärtsam gör inte situationen "likvärdig med LVU". Du kan inte använda forskning om familjehem, HVB och SiS och sedan själv bestämma att den gäller rakt av för ett barn som flyttat till sin biologiska pappa.

När det gäller polishämtningen finns det däremot legitima frågor. Den ska ske så skonsamt som möjligt och med stöd för barnet. Men att en stödperson inte syns i ett filmklipp bevisar inte att någon sådan saknades under hela insatsen. Att A syns i kalsonger bevisar inte heller att han skickades iväg utan kläder, mediciner eller tillhörigheter.

Du fyller fortfarande det som inte syns med egna slutsatser.

Och det mest ironiska är att du nu själv säger att A kanske var rädd för själva överlämningarna och inte för pappan.

Ja. Det är exakt vad tingsrätten kom fram till. När umgänget väl kom till stånd var A trygg med pappan. Problemet var de konfliktfyllda överlämningarna.

Sedan påstår du att regelbundet umgänge med mamman "inte behöver utredas" eftersom hon är anknytningsperson.

Jo, det är precis vad som måste bedömas individuellt.

Annars skulle ordet "anknytningsperson" automatiskt slå ut alla andra risker och omständigheter. Så fungerar varken barnpsykologi eller vårdnadsrätt.

Domstolen säger två saker samtidigt.

A ska behålla relationen med mamman.

Men reglerat umgänge var inte till hans bästa i nuläget.

Du accepterar fortfarande bara den mening som passar dig.

Och nej, A behöver inte själv läsa mammans Facebook för att påverkas av hennes konflikt.

Hela domen handlar om att han redan gjorde det.

Minns du när du själv var barn? Jag minns hur det var. Jag minns en sommar då jag var bortrest i över en månad. Under en period då jag var väldigt mammig. Jag var trygg med mina släktingar. Och hade det kul, trevligt och bra dagtid. Men när kvällen och natten kom, så saknade jag mamma så det gjorde ont. Och min mor var inte perfekt. Men hon var min mamma och anknytningsperson. Jag kände mig rädd, vilsen, liten, ledsen, nedstämd, ångestladdad. Där på kvällen och natten. Och även om jag var trygg hos mina släktingar, så hade jag inte den anknytningen till dem att jag kunde gå och väcka dem och krypa ner hos dem för tröst. Det var dessutom mammas tröst jag ville ha! Tom. när pappa kom till släktingarna, så var jag fortfarande ledsen kvällstid. Väckte inte honom heller, för jag hade inte den anknytningen till honom. Alla sov. Jag låg vaken. Saknade mamma. Så det gjorde ont. En gång i veckan kunde vi prata en stund i telefon. De nätterna somnade jag bättre, av att ha fått höra hennes röst.

Visst, nu kommer du säkert påstå att jag inte kan veta hur pojken har det, genom att minnas hur jag själv hade det. Och visst: det är sant. Men saknad efter sin anknytningsperson är universal. Alla som hade en anknytningsperson som barn, kan relatera till det. På ett eller annat sätt. Alla som har barn som har knutit an till dem kan relatera till det på ett eller annat sätt.

Det är framförallt de vuxna som behöver en paus från mamman. Inte pojken.

Hur kan du ens vara så säker på att pojken "har påverkats" av vuxnas konflikter?
Tvångsumgänge, polisingripande etc. ja, det har givetvis påverkat honom, eftersom han har varit direkt involverad. Men att han skulle veta om att det sker en vårdnadstvist/umgängessabotage/rättshaveri kring honom, är faktiskt inte alls säkert. Utan det är vuxna som vet om att det är så och tror att pojken påverkats av det.

Och ärligt talat: man låter ju rentav umgänge ske mellan barn och förälder, där umgängesföräldern har våldtagit och misshandlat boendeföräldern inför ögonen på barnet. Då borde man ju kunna låta denna pojken få träffa sin för vuxna rättshaveristiska mamma.

Din berättelse om när du själv saknade din mamma som barn är säkert helt sann. Men den säger exakt ingenting om vilken lösning som är bäst för A.

Du var inte A. Dina släktingar var inte hans pappa. Din mamma var inte part i en femårig vårdnadskonflikt där domstolen konstaterat systematiskt umgängessabotage. En personlig barndomsupplevelse blir inte barnpsykologisk bevisning bara för att man skriver "anknytningsperson" några gånger.

Och nu frågar du dessutom:

"Hur kan du vara så säker på att pojken har påverkats av vuxnas konflikter?"

Jag behöver inte vara säker. Tingsrätten är ganska tydlig:

"Att deras konflikt går ut över A:s mående framgår tydligt."

Socialtjänsten konstaterade dessutom att A inte skyddades från föräldrarnas konflikt och riskerade att hamna i en lojalitetskonflikt. Så där kan vi nog lägga ned teorin om att konflikten kanske bara pågått i någon ljudisolerad vuxenvärld som A varit lyckligt ovetande om.

Du gör också fortfarande ordet "anknytningsperson" till något slags jokerkort.

Ja, mamman är hans anknytningsperson. Det visste domstolen. Det står uttryckligen i domen. Trots det kom man fram till att reglerat umgänge inte var till hans bästa i nuläget.

Det betyder inte "ingen mamma någonsin". Det betyder att även kontakt med en anknytningsperson måste bedömas utifrån situationen barnet faktiskt befinner sig i.

Och ditt sista argument är nästan det märkligaste:

Barn kan ibland få umgänge med en förälder som utsatt den andre för grovt våld, alltså borde A självklart få träffa mamman nu.

Va?

Om domstolar någon gång fattar dåliga eller tveksamma beslut i ännu värre fall säger det absolut ingenting om vad som är rätt beslut här.
Det är som att säga att eftersom någon överlevt att köra utan bilbälte behöver ingen använda bilbälte.

Det här är ganska enkelt.

Domstolen känner till anknytningen.
Domstolen känner till separationen.
Domstolen känner till konfliktens påverkan på A.
Domstolen känner till mammans omsorgsförmåga.

Ändå kom den fram till två saker samtidigt:

1. A ska ha kvar relationen med sin mamma.

2. Reglerat umgänge var inte till hans bästa i nuläget.

Och du försöker fortfarande radera den andra meningen genom att upprepa den första.

Ett reglerat och övervakat umgänge med mamman skulle de gott kunnat sätta in redan från start. Där mamman vet vilka premisser som gäller och Socialtjänsten har koll på att de följs. Det är att ha barnperspektiv. Pojken får träffa mamma/sin anknytningsperson. Och veta att han snart får träffa henne igen.

Ett icke övervakat umgänge, köper jag helt och hållet inte är för barnets bästa I nuläget. Det skulle vara som att ramla tillbaka i det hål man ville ha bort pojken ifrån när man gav pappan ensam vårdnad.

Men att helt hålla mamman borta från pojken, kan faktiskt försvåra pojkens relation med pappan i läget som är nu. Då han kommer se det som att det är pappan som håller honom borta från mamman/pappan följer direktiv från myndigheterna, myndigheter som har utsatt pojken för hans senaste trauma: Polisingripandet.

Hade ens föräldrarna kontakt med varandra? Lite svårt att ha konflikt om man inte ens har kontakt. Konflikten har ju främst bedrivits hos rättsväsendet och på sociala medier. Detta behöver pojken inte alls märka av. Skillnad är ju om föräldrarna öppet stod och skrek på Varandra inför pojken. Eller smutskastar varandra inför pojken. Då är det en konflikt som påverkar pojken.

Mamman har haft en konflikt med Socialtjänsten, om vissa uppgifter stämmer. Och det är givetvis infekterat mellan vuxna. Men det ska ju inte frånta pojkens rätt till umgänge med mamman.

"Skillnad är ju om föräldrarna öppet stod och skrek på Varandra inför pojken"
Ja, mamman skrek.... bonuspappan höll fast pojken. Så himla trevliga överlämningar det måste varit.
Tror detta är från inspelningar...


Vet vi om det inte sker diskussioner om övervakat umgänge redan nu?
Att de bokar in, eller förklarar förutsättningar inför ett kommande umgänge.
Det är ju inte direkt något mamman skulle nämna, för hon vill ju ha offerrollen

Nu har du åtminstone backat en bit. Vanligt umgänge är alltså inte längre självklart, utan nu ska det vara reglerat och övervakat.

Problemet är bara att du återigen presenterar din egen lösning som "barnperspektiv", trots att just umgängesstöd redan har prövats.

I december 2025 beslutades om fem umgängen med umgängesstöd. Fem överlämningar genomfördes utan att ett enda umgänge kom till stånd. Våren 2026 försökte man igen med umgängesstöd. Två umgängen genomfördes, därefter ville familjerätten själv att uppdraget skulle avslutas.

Allt detta kände tingsrätten till när den sedan skrev:

"ett reglerat umgänge bedöms inte vara till As bästa i nuläget."

Så din lösning är inte den uppenbara barnpsykologiska snilleblixt du framställer den som. Den ligger väldigt nära något man redan hade försökt.

Sedan börjar du återigen läsa As tankar:

"Han kommer se det som att pappan håller honom borta från mamman."

Hur vet du det?

Du brukar vara väldigt noga med att andra inte ska spekulera om pojkens känslor, men när spekulationen stödjer din egen tes går det tydligen alldeles utmärkt.

Och påståendet att A kanske inte ens märkt föräldrakonflikten eftersom föräldrarna knappt haft kontakt är direkt märkligt.

Domarna beskriver konfliktfyllda överlämningar inför honom, mamman som skriker "du rör inte honom", ett barn som hamnat i lojalitetskonflikt och socialtjänstens uttryckliga bedömning att han inte skyddats från föräldrarnas konflikter.

Tingsrätten skriver rent ut:

"Att deras konflikt går ut över As mående framgår tydligt."

Det behöver alltså inte gissas.

Och nej, poängen är inte att mamman bråkar med socialtjänsten och därför ska "straffas" genom att inte få träffa A. Det är ytterligare en fråga du hittar på och sedan besvarar själv.

Frågan är hur A ska kunna ha kontakt med mamman utan att åter dras in i samma konfliktmönster.
Domstolen säger att kontakten ska finnas.
Domstolen säger också att reglerat umgänge inte var lämpligt just då.

Du har nu i praktiken accepterat den första halvan av den bedömningen men bestämt att du vet bättre än utredarna när den andra halvan ska upphöra. Det är fortfarande inte barnperspektiv, utan din egen påhittade behandlingsplan för ett barn du aldrig har träffat.

Kära du. Läs alla mina inlägg i tråden. Jag har hela tiden påtalat att umgänget mellan pojken och mamman ska vara övervakat. Regelbundet, helst två gånger/vecka, reglerat och övervakat. Då får pojken träffa sin mamma/anknytningsperson. Men man skyddar även pojken mot sådant man befarar kan bli vid umgänge med mamman.

Umgängesstöd där mamman är den som har umgänge har inte prövats. Och borde snarast sättas in. För pojkens skull. Annars berövar man faktiskt pojken hans mamma/anknytningsperson. Leker rysk roulett med hans psykiska hälsa.

Pojken har hämtats från sin hem/från sin mamma, med våld. Hem till sin pappa. Och får inte träffa sin mamma eller sina syskon. Gissa själv hur pojken kommer se på den situationen? Och vem han kommer hålla delansvarig för den situationen? Enkel logik: pappan. Och ju äldre pojken blir och till slut kan begära ut handlingar vid 18 års ålder, så kommer han ju dessutom se att det var pappan som begärde enskild vårdnad så att pojken skulle få ha kontakt med båda sina föräldrar, men vad blev det av att ha kontakt med båda sedan? Risken är stor att pojken kommer känna agg både mot myndigheter och mot sin pappa.

Jag har faktiskt läst dina inlägg.

Och jag har inte ifrågasatt att du har förespråkat övervakat umgänge med mamman. Men du har inte varit konsekvent om när det ska börja.

Den 4 september skrev du:

"När pappa och pojken har etablerat kontakt. Så kan pojken börja ha umgänge med sin mamma, övervakat sådant inledningsvis."

Och:

"först när relationen med pappan är etablerad, så hade man kunnat införa umgänge mellan mamman och barnet."

Nu heter det plötsligt "snarast", helst två gånger i veckan, annars "leker man rysk roulette med hans psykiska hälsa".

Det är faktiskt en förändring.

Du gör dessutom precis det du brukar anklaga andra för. Tidigare skrev du "om uppgifterna stämmer" om att A inte träffar mamman. Nu skriver du som faktum att han "får inte träffa sin mamma eller sina syskon".

När blev det verifierat?

Och sedan:

"Gissa själv hur pojken kommer se på situationen. Enkel logik: pappan."

Nej. Det är inte logik. Det är ren tankeläsning.

Om A som artonåring läser handlingarna kommer han inte bara se att pappan begärde ensam vårdnad. Han kommer också se varför. Uteblivna umgängen, verkställigheter, viten och domstolens bedömning att situationen inte kunde fortsätta.

Vad han sedan känner inför sin mamma, pappa eller myndigheterna vet ingen av oss.

Det mest talande här är att du gång på gång kräver bevis när andra uttalar sig om As tankar och känslor. Men när du själv behöver dem för ditt argument räcker "enkel logik". Det är inte analys utan simpel spekulation.