Kvinna i 50-årsåldern misstänkt mördad på ö i Värmdö kommun (2026-08-04)

Intressant reflektion. Skuld kan i och för sig förekommer hos många föräldrar, inte minst när man har separerat. Men här kanske det var något utöver det, som du tyckte dig ana?

Välkomna ni bägge till tråden.

Blir lite tagen.

Kanske kan tråden tjäna några syften för den med personlig erfarenhet av TN? Ventilera? Läsa. Hoppas det.

Har du hunnit läsa i tråden något under den här tiden?

För oss är det mycket intressant och man får så många frågor i huvudet som man bara vill bombardera. Men kan försöka att fråga några saker:

- Hann ni komma så långt att han nämnde något om t ex bodelningstvisten? (Ifall du har läst om den). Jag skrev ett inlägg till Oila nyss om den (helt kort).

Även om du kanske inte kände red flags utan det mer handlade om inte rätt match: kan du känna igen något som flera beskrivit om kontrollerande drag?

Skuld som att detta tema absolut skulle finnas med i en realtion...ngt som inte var löst. I och för sig en liten red flag för mig.... för mkt fokus på nästan vuxna barn...

Hörde inget om bodelningstvisten. Vi träffades även vänskapligt en gång och hördes glatt på tele..men jag kände att jag hellre skulle lägga tid på mina rikigta vänner än dejter som inte var en match. Han drack alkoholfritt då men vin andra ggr, men alkohol var inget fokus. Ett mkt prydligt hem, vacker frukost, allt estetsikt, bara ngt jag uppskattade just då, tog inspiration. Men jag är väldigt postiv, tänker, vad kan jag spegla mig i, vad kan jag få, vad kan jag lära mig. Hann som inte hamna i red flags då vi inte hade ngt att mötas i som var kontrovers. Upplevde honom trevlig och tillmötesgående...kanske därför min sorgsenhet... såg inget konstogt mer än att jag kände att han var för insnöad på sitt, för konstnärlig och för allvarstyngd för mig. När han hoppade fram på Götgatan framför mig i aug förra året blev jag upplivad och sa ja till en middag och vi skämtade om det, att det var "out of his character" att vara så spontan och glad...hoppa fram...

Förstår chocken att ta in detta för dig. Det fina i att inte se sånt som jag ser är oskuldsfullheten och att faktiskt tro på och se det goda i människor man möter. Det är något fint och jag önskar vi kunde behålla det. Jag har lärt mig av tråkiga erfarenheter men det kanske räddade mitt liv? Kanske hade jag fallit, fascinerats och charmats annars.

Det här är sannerligen en intressant tråd. Tacksam för er som delar med er av egna erfarenheter och även tacksan för så många bra bidrag och diskussioner. Blir en bild av en person, man kan absolut inte påstå att en tråd målar en sann bild av en person, som dom flesta av oss aldrig har träffat. Men när vi letar efter att förstå så framträder en komplexitet.

I vilket fall är jag tacksam för det intressanta som det skrivs om.

Skuld som att detta tema absolut skulle finnas med i en realtion...ngt som inte var löst. I och för sig en liten red flag för mig.... för mkt fokus på nästan vuxna barn...

Intressant, var på några dejter 2,5 år sedan och även ett spontan återmöte i aug förra året. Sedan träffade jag på honom nere i tunnelbanan vid slussen i våras då han berättade glatt att han träffat ngn. Vi var aldrig ngn bra match men hade lite trevligt. Inte min typ. Önskar ändå att jag sett direkt det du sett men har inte den blicken. Upplevde dock att det viktigaste i hans liv var sina realtion till barnen. Den yngsta bodde varannan vecka, det levde han för. Kändes som han stod i skuld yill dem. Jag inspirerades väldigt mycket av hans vackra lägenhet, hans känsla för det vackra, visade en marmorvas han släpat genom tullen då han var i Italien med sin son. Hans musiksmak, hans vackra stora gröna växter och indrening.... så konstigt och djupt sorgligt för sååå många... men att slänga det vackra ut, falla över gränsen, den oförlåtliga, kasta bort allt, tappa sina relationer... det är så svårt att ta in.... så tragiskt. Varför tar inte en vuxen människa itu med sina trauman...när man ser...att detta fungerar inte.... Varit tyngd flera veckor av sorgsenhet.... och berövad min sponatnitet, glädje och kanske naivitet tillfälligt. Har bestämt mig för att släppa nu.. kan inte bära omkring på detta, troligen gammal sorg som aktiveras också. Som sagt, vi var inte kompatibla, inte min typ, men inga konstiga vibbar heller.... men dessa vill jag känna av i framtiden såklart... och tänk om det hade varit min typ....

Visst kan det tyckas upprörande att höra för en ”normal” person att TN fortfarande inte har erkänt efter så pass lång tid men min spekulation är att detta snarare bekräftar att han är en s k Covert Narcissist” och något utlöste hans narcissistiska raseri.

En covert (dold) narcissist agerar subtilt, defensivt och spelar ofta offer, vilket gör dem svåra att upptäcka i början av dejtingperioden. Det kan framstå som de är något blyga men ändå väljer att öppna upp sig och visa sårbarhet vilket kan först verka moget och sympatiskt. De kan framställa sig som missförstådda, sårade eller svikna av sina ex, vilket väcker empati och en vilja att "rädda" dem. Efter en tids dejtande kan de inte längre dölja sina passivt/aggressiva sidor och bli tysta (i stället för att reda ut en begynnande konflikt), ge subtila pikar, svara undvikande eller "glömma" saker när de är missnöjda. Känslorna kan växla mellan att vara mycket intresserade och att plötsligt dra sig undan emotionellt för att få partnern ur balans och göra hen osäker och om en konflikt uppstår vänder de på steken så att det är partnerns fel, vilket gör att hen ständigt får be om ursäkt. En narcissist har ju aldrig fel utan det är alltid den andres fel. Ofta dras just empater till narcissister.

I tidigare dejtingsammanhang verkar TN ha anpassat sig initialt (fjäskat?) och inte uttryckt sina behov och förväntningar förrän den andra har velat avsluta relationen och då har alla upplevda oförrätter vällt ut. Han anser på fullt allvar att den andra har felat på ett antal punkter och han har rätt på alla punkter. Han ser bara sitt sårade ego / lilla inre barn och kan inte sätta sig in i hur den andra parten känner.
Jag tror att han inte känner någon vidare ånger över sina handlingar utan enligt honom är det ÅÅ:s fel att han tvingades till det och det är också hennes fel att han befinner sig där han är.

Jag var på en dejt med MGM förra hösten. Det var bara kaffe i en timma men det räckte. Jag fick ”psykopatvibbar” av hans märklighet och jag är tacksam för mina tidigare erfarenheter som gjort att jag numera kan känna igen den typen – narcissist/psykopat. Jag är påläst och har själv skrivit böcker i ämnet. Har man inte tidigare erfarenhet av dessa personligheter så är det mycket svårt att veta vad man ska skydda sig från. De är ofta charmiga och vältaliga. Det är också nästan omöjligt för normalt funtade personer att förstå hur någon helt kan sakna empati. Och ja, har man tagit någons liv och inte bryter ihop i sitt livs värsta ångest och är villig att göra vad som helst för att få det ogjort, vilket inte går, och då istället är villig att göra vad som helst för att göra så rätt man bara kan - ja då saknar man helt klart empati. Jag tror vi kan vara helt på det klara med att denna TN är en narcissist eller psykopat.
Med det sagt behöver det inte alls vara något dramatiskt som utlöst hans aggression. Det räcker med att hon inte är under hans kontroll på så sätt som han behöver.

Tyvärr behöver vi alla verkligen bilda oss om dessa personligheter tidigt så inte en kvinna till ska hamna i deras våld och i värsta fall bli dödad.

Och så ni slipper undra, vad psykopatvibbarna var för mig, gällande TN så var det hur han talade om sitt liv och sitt arbete. Hur tillrättalagt allting verkade. Detaljerna om arbetet. Och om middagarna han hade i sin våning för att det inte skulle bli ensamt när barnen flyttar ut. Han förberedde sig på det. Han var proaktiv. Han var också socialt engagerad i gymmet han tränade på. De brukade gå på AW. Tar man inte initiativ, blir man ensam. Han hade byggt sig det livet på Södermalm och han var stolt över det. Hans var oklanderligt klädd. För perfekt. Allt var kontrollerat in i minsta detalj. Och sen var det blicken. Den som tittar förbi en. Den som tittar efter något i en, inte av nyfikenhet utan för att den letar efter något. Självgodheten som bredde ut sig när han hade lagt fram sitt liv och liksom väntade på min bekräftelse.

Nu sitter han där han sitter och försöker kontrollera det enda han fortfarande kan - sitt eget narrativ. Vad som egentligen sades, gjordes, som föranledde mordet tror jag aldrig vi får veta.

Intressant, var på några dejter 2,5 år sedan och även ett spontan återmöte i aug förra året. Sedan träffade jag på honom nere i tunnelbanan vid slussen i våras då han berättade glatt att han träffat ngn. Vi var aldrig ngn bra match men hade lite trevligt. Inte min typ. Önskar ändå att jag sett direkt det du sett men har inte den blicken. Upplevde dock att det viktigaste i hans liv var sina realtion till barnen. Den yngsta bodde varannan vecka, det levde han för. Kändes som han stod i skuld yill dem. Jag inspirerades väldigt mycket av hans vackra lägenhet, hans känsla för det vackra, visade en marmorvas han släpat genom tullen då han var i Italien med sin son. Hans musiksmak, hans vackra stora gröna växter och indrening.... så konstigt och djupt sorgligt för sååå många... men att slänga det vackra ut, falla över gränsen, den oförlåtliga, kasta bort allt, tappa sina relationer... det är så svårt att ta in.... så tragiskt. Varför tar inte en vuxen människa itu med sina trauman...när man ser...att detta fungerar inte.... Varit tyngd flera veckor av sorgsenhet.... och berövad min sponatnitet, glädje och kanske naivitet tillfälligt. Har bestämt mig för att släppa nu.. kan inte bära omkring på detta, troligen gammal sorg som aktiveras också. Som sagt, vi var inte kompatibla, inte min typ, men inga konstiga vibbar heller.... men dessa vill jag känna av i framtiden såklart... och tänk om det hade varit min typ....

Intressant, var på några dejter 2,5 år sedan och även ett spontan återmöte i aug förra året. Sedan träffade jag på honom nere i tunnelbanan vid slussen i våras då han berättade glatt att han träffat ngn. Vi var aldrig ngn bra match men hade lite trevligt. Inte min typ. Önskar ändå att jag sett direkt det du sett men har inte den blicken. Upplevde dock att det viktigaste i hans liv var sina realtion till barnen. Den yngsta bodde varannan vecka, det levde han för. Kändes som han stod i skuld yill dem. Jag inspirerades väldigt mycket av hans vackra lägenhet, hans känsla för det vackra, visade en marmorvas han släpat genom tullen då han var i Italien med sin son. Hans musiksmak, hans vackra stora gröna växter och indrening.... så konstigt och djupt sorgligt för sååå många... men att slänga det vackra ut, falla över gränsen, den oförlåtliga, kasta bort allt, tappa sina relationer... det är så svårt att ta in.... så tragiskt. Varför tar inte en vuxen människa itu med sina trauman...när man ser...att detta fungerar inte.... Varit tyngd flera veckor av sorgsenhet.... och berövad min sponatnitet, glädje och kanske naivitet tillfälligt. Har bestämt mig för att släppa nu.. kan inte bära omkring på detta, troligen gammal sorg som aktiveras också. Som sagt, vi var inte kompatibla, inte min typ, men inga konstiga vibbar heller.... men dessa vill jag känna av i framtiden såklart... och tänk om det hade varit min typ....

Skuld som att detta tema absolut skulle finnas med i en realtion...ngt som inte var löst. I och för sig en liten red flag för mig.... för mkt fokus på nästan vuxna barn...

Hörde inget om bodelningstvisten. Vi träffades även vänskapligt en gång och hördes glatt på tele..men jag kände att jag hellre skulle lägga tid på mina rikigta vänner än dejter som inte var en match. Han drack alkoholfritt då men vin andra ggr, men alkohol var inget fokus. Ett mkt prydligt hem, vacker frukost, allt estetsikt, bara ngt jag uppskattade just då, tog inspiration. Men jag är väldigt postiv, tänker, vad kan jag spegla mig i, vad kan jag få, vad kan jag lära mig. Hann som inte hamna i red flags då vi inte hade ngt att mötas i som var kontrovers. Upplevde honom trevlig och tillmötesgående...kanske därför min sorgsenhet... såg inget konstogt mer än att jag kände att han var för insnöad på sitt, för konstnärlig och för allvarstyngd för mig. När han hoppade fram på Götgatan framför mig i aug förra året blev jag upplivad och sa ja till en middag och vi skämtade om det, att det var "out of his character" att vara så spontan och glad...hoppa fram...

Jag har också funderat på det där med varför han inte tog sig till Sollenkroka - han hade ju minst ett par timmars försprång och där fanns ju även en bil att tillgå.. Kanske han tänkte att det skulle väcka uppmärksamhet om han kom dit i kanot vilket det inte borde.. Eller ville han helt enkelt bara gömma sig för att på så sätt skapa tid - han visste ju inte hur mycket försprång han hade.. Det är kanske den rimligaste anledningen. Det som också är märkligt är att när han hittades så försökte han ju simma ifrån polisen - det måste han ju ha insett var dödfött och jag tänker att den där första kanske egna chocken borde ju ha lagt sig så kan det vara en del av en strategi? Vilda spekulationer som vanligt 😊

.

Ja, som du skriver så tror jag också att man kanske bör låta närstående elelr de som kände BO eller familjen ha den ceremonin för sig själva (men visst, man kan kanske ställa sig en stund vid något träd en bra bit bort?)

Jag känner inte till något annat. Men det går ju att t ex tända ett ljus hemma. Vill man manifestera vet jag inte.
Kanske lägga en blomma vid exempelvis Alla kvinnors hus? Om man vill göra något, men inte bli för personlig. Men nä, det går ju inte då Alla kvinnors hus inte är publika med sin adress.
Kommer inte på något just nu.

Sorgligt ja med begravningen.

Rent krasst så bör rättsläkaren vara färdig nu då.