Hej alla!
Jag har liksom många andra följt diskussionen här under en längre tid och till slut fallit till föga och skapat ett Flashback-konto för att kunna delta. Nån skrev tidigare att den här tråden är mer givande än bloggen för tillfället och jag kan bara hålla med. Jag har funderat mycket på varför det har blivit så, och vill dela mina funderingar med er.
Jag är jämngammal med Clara och började läsa hennes blogg nånstans mellan att de köpte huset och fick barn. Jag föll pladask – stämningsfulla bilder, ett gammalt hus, roliga och kreativa projekt, trädgård, bakning, loppisgrejer... Jag beundrade hennes handlingskraft och mod när hon röt ifrån i frågor om feminism, miljö och hållbarhet. Hon var öppen med sidor som av många antagligen betraktades som töntiga: drack inte, gick i kyrkan, ägde ingen TV, bildade familj tidigt. Jag som fellow tönt kände mig sedd, trygg och bekräftad. Jag tyckte hennes outfits var både vackra och roliga. Jag blev inspirerad att skaffa mig ett par pumps (som jag till slut gav vidare för man (jag) kan ju inte gå i dem men det var roligt att prova!), jag handlade mer på loppis och provade andra knep i inredning och återanvändning. Hon var en rejäl, klok och trygg motvikt mot konsumtions- och utseendehetsen.
Jag följde henne genom alla graviditeter och småbarnsår, lanseringen av Miss Claritys klänningar (som jag tyckte var så vackra), hennes böcker (har Underbara Vinter som jag tycker är svinmysig, läser den varje advent), husdjuren, jordbruket, En underbar podd (även den svinmysig) osv.
Vad var det då som fick mig att så småningom dra mig undan? Det första var inläggen om träning. Jag har aldrig ”tränat” själv men jag rör mig mycket i vardagen och har bra kondition. Jag är nöjd om min kropp funkar och är någorlunda människoformad. Andras träning och kroppar är helt ointressanta för mig. Om jag anar att nån försöker imponera på mig med sin kropp och hur snabbt man sprungit X km blir jag bara irriterad och lite förolämpad. Visst förstår jag poängen med att träna för att må och orka bättre, men måste man då framhäva rumpan så rysligt? Ska jag berömma den eller vad?
Sen fortsatte det: Podden med Malin gillade jag i början, men allt oftare pratades det föraktfullt om kvinnor som gör eller är si eller så. Ibland passade jag själv in i beskrivningen, och då inte i egenskap av verklighetsfrånvänd kändis (som gott kan tåla lite kritik), utan i egenskap av en helt vanlig, lite töntig kvinna som försöker sitt bästa utifrån sina egna förutsättningar och helst undviker folk så långt det går. Jag som alltid föreställt mig att jag och Clara skulle vara ”på samma sida” om vi kände varandra IRL insåg att jag kanske skulle ha varit offer snarare än vän om vi gått i skolan samtidigt. Ouch.
Sen började hon med Viktväktarna, och då tappade hon mig nästan helt. Jag följde samtidigt andra mer kroppspositiva bloggare/influencers och hade förväntat mig att Claras blogg också skulle vara en (ett?) safe space från vikthets. Där kände jag mig rejält bedragen.
Det var även andra detaljer som fick mig att känna mig lurad. Ett konkret exempel är tygblöjor. Det verkade ju så ekologiskt, ekonomiskt och bra på alla sätt och vis! När jag väntade mitt eget barn tänkte jag att kan hon så kan jag, och skaffade en stor uppsättning tygblöjor (begagnade, för jag hade inte råd med nya, dvs. ÄNNU bättre för miljö och plånbok!). Så föddes barnet, och början var väldigt intensiv med sömnbrist, krånglande amning, ett sytt sår i röschkan som gjorde att både toalettbesök och bara-sitta-på-sin-jävla-röv blev ansträngande projekt. Det var helt enkelt inte läge att försvåra sitt liv med tygblöjor just då. Och så fortsatte småbarnslivet med den ena utmaningen efter den andra, tygblöjorna låg orörda och jag köpte fler balar tejpblöjor med växande samvetskval. Jag kände mig misslyckad och undrade hur i hela friden hon lyckades använda tygblöjor med tre barn då jag inte ens orkade göra det med ett. Sen kom då ett poddavsnitt där hon i en bisats nämnde att tygblöjorna använde hon bara med sin första, ”sen blev det ju Pampers”. Och jag kände mig så lurad! Här hade jag gått och trott att jag var en miljöbov och hon var en miljöhjälte, och så var vi BÅDA miljöbovar!

Och OBS OBS OBS! Hon är självklart inte skyldig att redovisa för mig vilka blöjor hon använder! Jag unnar både henne, mig och alla andra trötta mammor att använda det som funkar bäst för dem. Det fick mig bara att reflektera över hur mycket som utelämnas ur en blogg, och därför bör man inte ha bloggare och andra influencers som måttstock (lättare vid 40 än vid 20+).
När betalväggen kom minskade mitt intresse ytterligare. Jag tycker det är pinsamt med klickrubriker och formuleringar som ska locka läsaren att betala för att få läsa vidare, och sen är det ändå inget. (Jag har inte betalat själv, har bara läst era rapporter här i tråden).
Nu har vi ju då hela situationen med skilsmässan och den nya ”killen” som ni andra redan har analyserat. Jag har hela mitt liv blivit irriterad när folk, som jag uppfattar det, skryter med sitt kärleksliv och det ska vara händer hit och kyssar dit. Ska vi applådera, avundas eller vad? Jag tyckte det var riktigt skönt att slippa sånt under Jakobs tid. Det är redan ett sånt himla tjat om tvåsamhet och sex i samhället att man kan bli illamående med mindre (jag är singel och asexuell, det kan bidra). Men igen en gång vill jag poängtera att hon inte är skyldig mig att tona ner eller gömma undan sin nya kärlek. Jag är helt ansvarig för min reaktion och mina känslor (det skrev hon rentav ett inlägg om nån gång), och därför har jag nu tagit mitt ansvar och läser henne inte längre.
Det var trevliga och givande år, men nu har vi helt tydligt vuxit ifrån varandra. På ett sätt känns det fånigt att jag känner ett behov att redovisa allt detta för främlingar i ett diskussionsforum, men Clara spelade en stor roll under många år i början av mitt vuxenliv. Jag känner mig lite snopen, och därför är det en så stor lättnad att se att jag inte är den enda.
Två kommentarer till sist: Även jag tycker att skvaller är underhållande, men att kritisera folks kroppar (mage, tänder, leende, sångröst) kanske man ändå kan hålla sig ifrån? Dels går sånt inte att ändra på, och dels slår det ju lika hårt mot alla andra som läser och har samma drag...
Och jag är definitivt i lägret som tycker att man får bära bandtröjor ENBART av band man faktiskt lyssnar på! Annars är man en poser. Bah.