Den underbara tråden om Clara Lidström (Underbaraclaras.se)

Någon skrev att podden förstör bloggen. Precis så är det! Jag tyckte om Claras blogg när den var så där husmoderlig och pastellig. Sen fortsatte jag jag tycka om den när hon podade med Erika. I samma veva som bloggen blev betalvägg började jag lyssna på podcasten med Malin. Jag prenumererade både på Claras blogg och på podden. Men efter ett tag började jag läsa bloggtexten på samma sätt som Clara pratar. Det vill säga lite syrligt och snipigt. Plötsligt såg jag texten för vad den var när jag hörde hennes röst. Clara är säkert en fantastiskt fin människa för sina egna, men för min egen del så valde jag att avsluta prenumerationen på både podd och blogg. Jag känner verkligen hur vilsen hon har blivit eller åtminstone hur vilsen jag upplever henne och det räcker gott för mig. Jag har troget köpt hennes kalendrar och alla hennes böcker. Jag har köpt pussel och planscher och verkligen sett upp till denna kvinna! Tyckt mycket om hennes stil. Men nu har våra vägar gått skilda och det kanske inte är så konstigt eftersom jag numera är 45 år, jurist och fullt upptagen med en ganska så seriös karriär. Hennes referenser är inte kompatibla med mitt liv längre. Kanske hittar hon nya läsare, men jag tror hon gör klokt i att studera och så småningom ägnar sina kvarvarande trettio år i arbetslivet åt något annat jobb.. men jag saknar verkligen underbara Clara!

Håller med dig. Man saknar hur Underbaraclara var förr, om man bara ser tillbaka till 2024 så var den bättre redan då från hur det är nu.
Tror dock att hon kan hitta tillbaka. Ibland hoppas jag (och inte) att hon läser här för att förstå att vi saknar hur hon arbetade med bloggen förr.
Skulle aldrig våga kommentera och skriva vad jag känner om förändringen och samarbetet med podden för då hade jag garanterat blivit kallad dum gås eller något…
Jag har också köpt klänningarna, böckerna och den prenumererar fortfarande men får se hur det blir men det framöver…

Jag har tänkt exakt samma som allt du skriver! Framför allt om Erica. Det är hon som har hållit Clara i schack och skapat strukturerna åt henne för att kunna göra mysigt innehåll som känns som ett magasin, fast en blogg. Det är inte Underbara Clara, det är Eureka Erica!

Nu när Clara är FRI så är det också dålig struktur och dåligt innehåll.

Skulle inte förvåna mig ett dugg om Clara är svår att jobba/umgås med över tid. Dels rörig och ostrukturerad (gud vad jobbigt det är att jobba med sådana människor!), men framför allt… som hon själv avslöjar i sin hemska podd. Hon är en falsk och småaktig person som älskar att snacka skit och höja upp sig själv. Med självgoda snörvlande ljud som hon inte kan låta bli att undslippa så fort hon känner att hon klämt till någon eller sagt något riktigt präktigt. Och nu när hon är skild är de här beteendena givetvis värre än någonsin.

Hej alla!

Jag har liksom många andra följt diskussionen här under en längre tid och till slut fallit till föga och skapat ett Flashback-konto för att kunna delta. Nån skrev tidigare att den här tråden är mer givande än bloggen för tillfället och jag kan bara hålla med. Jag har funderat mycket på varför det har blivit så, och vill dela mina funderingar med er.

Jag är jämngammal med Clara och började läsa hennes blogg nånstans mellan att de köpte huset och fick barn. Jag föll pladask – stämningsfulla bilder, ett gammalt hus, roliga och kreativa projekt, trädgård, bakning, loppisgrejer... Jag beundrade hennes handlingskraft och mod när hon röt ifrån i frågor om feminism, miljö och hållbarhet. Hon var öppen med sidor som av många antagligen betraktades som töntiga: drack inte, gick i kyrkan, ägde ingen TV, bildade familj tidigt. Jag som fellow tönt kände mig sedd, trygg och bekräftad. Jag tyckte hennes outfits var både vackra och roliga. Jag blev inspirerad att skaffa mig ett par pumps (som jag till slut gav vidare för man (jag) kan ju inte gå i dem men det var roligt att prova!), jag handlade mer på loppis och provade andra knep i inredning och återanvändning. Hon var en rejäl, klok och trygg motvikt mot konsumtions- och utseendehetsen.

Jag följde henne genom alla graviditeter och småbarnsår, lanseringen av Miss Claritys klänningar (som jag tyckte var så vackra), hennes böcker (har Underbara Vinter som jag tycker är svinmysig, läser den varje advent), husdjuren, jordbruket, En underbar podd (även den svinmysig) osv.

Vad var det då som fick mig att så småningom dra mig undan? Det första var inläggen om träning. Jag har aldrig ”tränat” själv men jag rör mig mycket i vardagen och har bra kondition. Jag är nöjd om min kropp funkar och är någorlunda människoformad. Andras träning och kroppar är helt ointressanta för mig. Om jag anar att nån försöker imponera på mig med sin kropp och hur snabbt man sprungit X km blir jag bara irriterad och lite förolämpad. Visst förstår jag poängen med att träna för att må och orka bättre, men måste man då framhäva rumpan så rysligt? Ska jag berömma den eller vad?

Sen fortsatte det: Podden med Malin gillade jag i början, men allt oftare pratades det föraktfullt om kvinnor som gör eller är si eller så. Ibland passade jag själv in i beskrivningen, och då inte i egenskap av verklighetsfrånvänd kändis (som gott kan tåla lite kritik), utan i egenskap av en helt vanlig, lite töntig kvinna som försöker sitt bästa utifrån sina egna förutsättningar och helst undviker folk så långt det går. Jag som alltid föreställt mig att jag och Clara skulle vara ”på samma sida” om vi kände varandra IRL insåg att jag kanske skulle ha varit offer snarare än vän om vi gått i skolan samtidigt. Ouch.

Sen började hon med Viktväktarna, och då tappade hon mig nästan helt. Jag följde samtidigt andra mer kroppspositiva bloggare/influencers och hade förväntat mig att Claras blogg också skulle vara en (ett?) safe space från vikthets. Där kände jag mig rejält bedragen.

Det var även andra detaljer som fick mig att känna mig lurad. Ett konkret exempel är tygblöjor. Det verkade ju så ekologiskt, ekonomiskt och bra på alla sätt och vis! När jag väntade mitt eget barn tänkte jag att kan hon så kan jag, och skaffade en stor uppsättning tygblöjor (begagnade, för jag hade inte råd med nya, dvs. ÄNNU bättre för miljö och plånbok!). Så föddes barnet, och början var väldigt intensiv med sömnbrist, krånglande amning, ett sytt sår i röschkan som gjorde att både toalettbesök och bara-sitta-på-sin-jävla-röv blev ansträngande projekt. Det var helt enkelt inte läge att försvåra sitt liv med tygblöjor just då. Och så fortsatte småbarnslivet med den ena utmaningen efter den andra, tygblöjorna låg orörda och jag köpte fler balar tejpblöjor med växande samvetskval. Jag kände mig misslyckad och undrade hur i hela friden hon lyckades använda tygblöjor med tre barn då jag inte ens orkade göra det med ett. Sen kom då ett poddavsnitt där hon i en bisats nämnde att tygblöjorna använde hon bara med sin första, ”sen blev det ju Pampers”. Och jag kände mig så lurad! Här hade jag gått och trott att jag var en miljöbov och hon var en miljöhjälte, och så var vi BÅDA miljöbovar! Och OBS OBS OBS! Hon är självklart inte skyldig att redovisa för mig vilka blöjor hon använder! Jag unnar både henne, mig och alla andra trötta mammor att använda det som funkar bäst för dem. Det fick mig bara att reflektera över hur mycket som utelämnas ur en blogg, och därför bör man inte ha bloggare och andra influencers som måttstock (lättare vid 40 än vid 20+).

När betalväggen kom minskade mitt intresse ytterligare. Jag tycker det är pinsamt med klickrubriker och formuleringar som ska locka läsaren att betala för att få läsa vidare, och sen är det ändå inget. (Jag har inte betalat själv, har bara läst era rapporter här i tråden).

Nu har vi ju då hela situationen med skilsmässan och den nya ”killen” som ni andra redan har analyserat. Jag har hela mitt liv blivit irriterad när folk, som jag uppfattar det, skryter med sitt kärleksliv och det ska vara händer hit och kyssar dit. Ska vi applådera, avundas eller vad? Jag tyckte det var riktigt skönt att slippa sånt under Jakobs tid. Det är redan ett sånt himla tjat om tvåsamhet och sex i samhället att man kan bli illamående med mindre (jag är singel och asexuell, det kan bidra). Men igen en gång vill jag poängtera att hon inte är skyldig mig att tona ner eller gömma undan sin nya kärlek. Jag är helt ansvarig för min reaktion och mina känslor (det skrev hon rentav ett inlägg om nån gång), och därför har jag nu tagit mitt ansvar och läser henne inte längre.

Det var trevliga och givande år, men nu har vi helt tydligt vuxit ifrån varandra. På ett sätt känns det fånigt att jag känner ett behov att redovisa allt detta för främlingar i ett diskussionsforum, men Clara spelade en stor roll under många år i början av mitt vuxenliv. Jag känner mig lite snopen, och därför är det en så stor lättnad att se att jag inte är den enda.

Två kommentarer till sist: Även jag tycker att skvaller är underhållande, men att kritisera folks kroppar (mage, tänder, leende, sångröst) kanske man ändå kan hålla sig ifrån? Dels går sånt inte att ändra på, och dels slår det ju lika hårt mot alla andra som läser och har samma drag...

Och jag är definitivt i lägret som tycker att man får bära bandtröjor ENBART av band man faktiskt lyssnar på! Annars är man en poser. Bah.

Word 🙌

Hinner egentligen inte skriva men KAN inte låta bli att bara kommentera vilken YNNEST det var att få läsa ditt inlägg. Gåshud, igenkännande nickar och berörd i hjärtat är bara början av vad som uppstod i mig av att läsa dina ord. TACK <3

Jag är med dig 100% i hur du beskriver din relation till Clara och hennes blogg. I och med att man är i ungefär samma ålder, bor på liknande sätt och har barn i samma ålder så har jag jämfört mig mycket med henne och haft henne lite som förebild. Bland annat med att handla 2nd hand. Där kände jag mig lurad, när det gick upp för mig att hon köper minst lika mycket nytt som hon gör begagnat i kläd, sko och accessoar-väg.

Jag känner mig även misslyckad när hon skriver om sina barn nu för tiden. Tidigare kunde hon ibland ändå lyfta det jobbiga med familjelivet, så att det blev lite mer blandat med den idyll som framställts. Men sedan ett par år tillbaka är det enda hon skriver om barnen att de är så välartade och fantastiska och hur de tar hand om henne och är så generösa och omtänksamma. Jag känner mig som en misslyckad mamma, vars barn (som är i samma ålder som hennes) mest bråkar med varandra, hittar på sattyg, har det jobbigt med skolan bitvis, grisar ner, är uppkäftiga och absolut aldrig skulle hylla mig på min 40-årsdag, eftersom jag mest är pinsam. Jag tycker att jag och pappan ändå kämpat på med uppfostran, gett massor av kärlek och varit konsekventa med vissa saker, men det blev inga änglar och praktexemplar av våra barn ändå (de är så klart helt fantastiska bitvis och jag älskar dem för vilka de är oavsett den friktion det har varit och är mellan oss).

Jag har ändå landat i att hon väljer att lyfta fram allt bra, att det inte speglar hela sanningen. Likväl som mycket annat har visat sig vara luftslott. Det är fint att hon lyfter sina barn, men för mig som läsare hade hon kanske kunnat hålla dem utanför bloggen nästan helt, för att undvika att det låter som skryt. OBS! Jag tycker att man kan få skryta över sina barn, det är mer kontexten som jag ifrågasätter.

Så jag är med dig helt i ditt resonemang. Och tycker att man åtminstone ska kunna namnge ett gäng låtar av artisten/bandet, vars namn man har på tröjan 😉

Har gått igenom nästa exakt samma fas som du, minus för blöjorna, med Clara. Tröttnade för något år sen när jag upplevde att hon verkade falsk och förhärligade sig själv på ett osympatiskt sätt. Blev så glad när jag upptäckte den här tråden att det var fler som tyckte som jag så det inte bara var jag som inbillade mig. Har också insett att hon är ganska otrevlig i kommentarsfältet så slutade följa Insta för ett tag sen. Jag har inte svaret specifikt på Claras omvandling, men känner samma för andra influencers och tror att de genomgår en fas i processen med framgång. De inser att samarbeten är lukrativt, de tappar sig själva genom att bli betraktade av andra hela tiden osv..

Åh tack ska du ha, trodde det bara var jag som varje gång förbryllat tänker "Men hon kan ju inte sjunga?" Jätteansträngt låter det. Det är klart att man ska göra det man njuter av oavsett, men jag trodde rösten skulle vara mera skolad.

Säger samma som ovanstående- Word! 🙌

Tack för inlägget! Och jag tror man måste acceptera att såhär fungerar vänstermedelklasstjejer överlag. De känner stort ansvar att uppfostra andra men är tillåtande mot sig själv och sin egen "mänsklighet."

Nina Björk är praktexemplet. Minns fortfarande när hon kritiserade andras materialism medan hon och hennes man med två små barn (som gott kunde delat rum) bodde i en våning på 140 kvadrat i centrala Lund med stuckatur och tre meter högt i tak. Hon sa själv "Jag kan inte leva som jag lär. Jag är inriktad på systemet, inte individnivå." Sen gömde hon platt-tv:n bakom en sjal "med ett vackert tredjevärldentryck."

Vänstermedelklasstjejer har lätt för att fördöma andras livsstil, samtidigt som de hänvisar till systemet när de själva inte orkar. Alternativt lyfter de fram högre värden som motiverar att just de gör annorlunda. Just deras flygresa var utvecklande och lärorik. Just då behövde de välja självmedkänsla. Just deras familj behövde lägga upp det på det där sättet. Har man inte samma förmåga att släta över avsteg från reglerna så mår man jättedåligt. Men jag tycker man ska lära av vänstermedelklasstjejer och i första hand leva livet så att det känns bra för en själv.

Mina barn är som dina, vansinne och bråk och kärlek ibland. Styrkekramar!

Jag tror inte 40-tals romantiska pojkar är jättevanligt, särskilt inte sådana som lyssnar på Povel Ramel och läser Tage Danielsson-dikter på skolavslutningar, men det är säkert föräldrapåtryck och saker vi aldrig får veta eftersom det är idyll som målas upp.