Vi som tänker bli nyktra (alkohol)

Åtta veckor utan alkohol. Det senaste året har jag druckit väldigt lite. I sommar har jag valt alkoholfria alternativ. Men det har varit ett år av tillfälliga men fruktansvärda ångestattacker. Jag är nog så alkoholskadad av tidigare beroende att om jag bara dricker en eller två öl får jag ångest. En form av PTSD. Och när jag bestämde mig för att lägga ner alkoholen helt fick jag ännu mer ångest. Nu börjar ångesten avta när jag inte druckit en droppe. Det kan komma någon timme när jag är stressad, som om kroppen bara skriker inombords, men det brukar gå över. Man är ju bara människa och att ha ångest ibland är en del av livet.

Jag har inte ersatt alkoholen med något. Heltidsjobb och småbarnsliv tar sin tid. Men jag tränar mer än tidigare, jag är piggare, mer stresstålig, mindre lättirriterad, får tråkiga saker gjorda och har en enorm energi i kroppen. Något jag saknar med alkoholen utöver ruset är att det känns så härligt att vara social med personer som man inte alls är social med nykter. Nu går det inte att dricka sig in i alla sällskap. Samtidigt får det mig att lägga min sociala energi på dem som jag vill vara social med på riktigt.

God kväll säger jag och höjer min kopp med Chai-te!

Bra jobbat! Drog du en beecher och la av sen? Skämt åsido så planerar jag också ett avslut på det här eländet innan det händer något som aldrig går att ta tillbaka eller få ordning på.

Alkohol gör det lättare att umgås med sig själv. Man landar i sig själv med alkohol, vilket är befriande. Finn en ny aktivitet där du kan landa i dig själv lättare när du slutar med alkohol. Långa promenader kan vara en sådan sak.

Ingen rattfylla här! Och Ingen speciell händelse som fick mig att lägga ner drickandet som var mycket måttligt de sista åren. Jag har ställt till med mycket på fyllan, som att helt i onödan göra mig osams med folk som jag inte haft något emot, vilket inte alltid gått att reparera, och två tjejer har lämnat mig när jag supit som värst. Men jag har alltid skött jobb, aldrig hamnat i fyllecell och alltid kommit hem trots blackouts.
För mig handlar det om att ha energi och må bra. Glädjen får komma från annat. Är man deppig vanligtvis men "lycklig" när man dricker blir drickandet ännu mer lockande. Nu mår jag bra i livet efter några deppiga år som inte bara berodde på alkoholen, och med heltidsjobb måste jag vara pigg för mina barn. Jag skulle kunna dricka en eller två öl till maten men jag känner inte för det. Vilket känns jävligt fritt, när suget är borta och man inte dras till fyllans låtsastillvaro så kan jag leva på riktigt.

Lämna alkoholen, det vill säga det lagliga knarket som du förväntas knarka, och hitta en harmoni i tillvaron. Själv trivs jag med jobbet och familjen, förr levde jag ensam och hatade mitt jobb, så nu behövs inga knarkinjektioner i form av alkohol. Jag behöver inga kickar alls, mitt värsta beroende är lite scrollande när familjen lagt sig och jag dricker kvällste.

Underbar berättelse om hur fint (finare) livet är utan alkoholsug.

Har efter många års drickande dygnet runt, kunnat ta till mig att det inte är detta livet går ut på. Att kunna styra och välja själv är det verkliga livet, det njutbara Jag tar gärna 1-2 glas cava vid festliga tillfälllen, men de är få. Stor bonus att slippa leva med ångest och en ständig jakt på alkohol. Men resan har inte varit lätt, dock mycket lättare än jag trodde.

Jahapp, då var man här då. Vid den här tiden för tre år sedan rullade Polisen in mig på psykakuten och då påbörjades min väg mot nykterhet på riktigt. Känns som det var en evighet sedan. Den värsta känslan var när min fru kom på besök någon dag efteråt, vågade inte titta henne i ögonen. Skämdes så fruktansvärt mycket och var på absoluta botten av mitt mående. Men då kom också vändningen, att hon sa att hon ville stanna kvar, ville att jag skulle få hjälp, ville vi skulle fortsätta livet tillsammans.

"Jag gillar min nya make!" brukar hon skämtsamt säga! Och jag förstår henne - var verkligen inte bra version av mig själv alla år jag drack. Hon fick ta barnen om nätterna eftersom jag nästan alltid somnat på fyllan och var i princip omöjlig att väcka. På helgerna, när jag kravlade mig ur sängen vid lunch, hade hon redan varit ute en sväng med dem, eller kanske redan åkt iväg på en aktivitet. Jag var så långt ifrån närvarande man kan vara.

Men tre års nykterhet känns faktiskt bra, något jag kan vara stolt över i livet.

Kämpa på alla gubbar och gummor där ute!

Så sant! Det är otroligt skönt att inte hela tiden planera för nästa gång man kan dricka. Så sjukt beteende. Att gå ut på promenad med barnen blev liksom en dragkamp att komma hem igen så fort som möjligt för att kunna fortsätta dricka, för att ta ett exempel. Eller hur man såg fram emot ett besök hos svärföräldrarna eftersom svärfar alltid bjöd på öl och sprit.

Precis.

Jag står inför ett litet dilemma.

Var idag på vad jag trodde ett sista möte med företagshälsovården. Men icke.
Provtagning skall ske i 6 månader till trots att jag lämnat 6 prov helt utan anmärkning, varit nykter och försökt göra mycket för min generella hälsa.

Jag vet inte riktigt varför men detta kändes som en spottloska rakt i ansiktet. Gjort allt rätt i 6 månader men, det räcker inte.

När räcker det? Fick verkligen känslan av att jag är stämplad som inget annat än en simpel alkis och jag ska behandlas som det smuts jag är.

Ska skriva på nytt kontrakt för detta på jobbet imorgon men jag är inte helt säker på att jag vill gå med på det. Jag vill inte kunna dricka. Det är inte därför.
Jag vill gå vidare. Även om jag vetat att alla tester kommer vara bra så har jag mått dåligt över detta, som att ha ett mörkt moln över sig.

Är ett jobb värt allt här i världen?

Be dem (Svullo-röst) "fara ända åt h!". Får man fråga vad du jobbar med? Som chaffis, pilot etc kan det ju vara på sin plats, inte annars.

Ja det där är svårt.

Å ena sidan: de har ingen rättighet att behandla dig sämre bara för att du haft alkoholproblem. Eller lägga på nya tester bara för att de kan. Sådant kan få mig att gå i taket!

Å andra sidan (och det är den jobbiga sidan), är du verkligen helt säker på att det inte är beroendehjärnan nu som spelar dig ett spratt? Är det verkligen du som tar illa vid dig, eller är det något som försöker dra i trådarna i det fördolda?

Hur ska du kunna veta om det är rättfärdiga ilska du känner eller om du undermedvetet börjat snurra till verkligheten för att långsamt styras mot ett återfall?

Jag antar att det jag försöker säga är att skit i om du har rätt och de har fel, skit i om det är en form av bestraffning och "von oben"-attityd, de människornas åsikter betyder ändå inget. Ta de 6 tester till med ett leende på läpparna, det är som det är.
Sedan efteråt, när du klarat nästkommande 6 tester galant och du fortfarande kännet dig oförättad, då hade jag gått upp och sagt upp mig i så fall.

Ja fy f-n för den tiden i livet när i princip all planering handlade om nästa fylla, nästa tillfälle att i lönndom jäkta till systemet och be för att ingen skulle komma på en. Det fanns ingen gräns för vilka lögner man kunde dra för att få en chans att hälla, bokstavligen hälla i sig sprit. Där stod sig fru, barn, vänner och arbetsgivare slätt i jämförelse. Och fan ta den som riskerade att grusa planerna, en unge som behövde hjälp eller en fru som bad om skjuts kunde utlösa ett krig om systemet snart skulle stänga för dagen. Vilken usel människa jag var..
Snart 19 månader nykter och systemet får stänga precis när de vill för min del, jag ska ändå inte dit.