Två relationer, två otroheter mot mig.

Amen fy, jag beklagar... Då förstår ännu bättre varför det där har satt sig så starkt.
För det du beskriver låter inte som normal och vanlig retsamhet inom familjen som du råkat vara extra känslig för. Om du fortfarande blir utpekad och får höra nedvärderande saker om ditt utseende, dina intressen eller vem du är när familjen dricker, så får ju din hjärna fortfarande ganska regelbundet budskapet att det är riskabelt att bli synlig och ge andra material de kan använda mot dig.

Då blir ”håll saker privata, visa inte vem du gillar, visa inte för mycket av dig själv” begripliga skyddsregler. Problemet är bara att samma regler som skyddar dig från att bli förödmjukad, också kan göra det väldigt svårt att vara sårbar med människor som faktiskt inte tänker behandla dig så.

Jag undrar...vad brukar de säga eller göra mot dig när det händer – och hur reagerar du själv i stunden? Säger du ifrån, lämnar du situationen, skrattar bort det eller stänger du mest av?

Det är väldigt minimala saker för kanske en annan person. Problemet här är att jag har uttryckt att jag ej gillar det plus de glömmer bort saker jag säger till dom hela tiden. Med väldigt bra långtidsminne så är det riktigt jobbigt, för det känns som om folk inte lyssnar på en.

Utöver det så är jag inte så missnöjd med familjen. Man måste ju sätta det på en skala för att veta att det är väldigt minimalt.

Om vi återgår till mina nuvarande problem så är det mer att jag är inte en rolig person att vara med. Jag kunde skämta och folk tyckte jag var på komiker nivå. Jag känner inte att jag är det och det krävs så mycket energi för att hålla uppe den standarden. Men efter sveket så har jag tappat gnistan helt och hållet, även fast det inte har varit bra i 10 år så kunde jag delvis vara levandes. Hur pratar man? Jag har inte tränat på att prata på så länge. Och det är omöjligt med noll glädje i kroppen. Finns inget intressant att prata om.

Jag tror att anhedonin/depressionen är ett av dina huvudproblem just nu. Inte bara en följd av allt annat, utan något som i sig gör nästan allt svårare.

När du beskriver att du inte längre tycker något är roligt, inte känner nyfikenhet, inte får energi av dina hobbies och inte har något spontant att prata om, då låter det väldigt mycket som att själva belöningssystemet har gått ner på sparlåga.

Jag tror därför inte främst att du har ”glömt hur man pratar”. Du kunde vara rolig, spontan och social förut. Förmågan verkar finnas där, men bränslet är borta. Att försöka prestera fram din gamla personlighet när du känner noll glädje blir förstås extremt energikrävande. För att tydliggöra: depressionen har sannolikt börjat slå ut de funktioner du tolkar som personlighetsbrister.

Och det är också därför jag tycker att ”träna på att prata” missar målet lite. Du behöver inte bli en bättre konversatör i första hand. Du behöver få tillbaka mer av intresse, lust, nyfikenhet och känslomässig respons.

Det märks ju till och med här. När något faktiskt engagerar dig och du känner dig förstådd kan du skriva långt, nyanserat och personligt. Så språket och förmågan finns där.

Jag tycker därför att du ska se den långvariga depressionen/anhedonin som något som faktiskt behöver bedömas och behandlas i sig, snarare än försöka lösa allt genom att pressa dig till mer social träning. Det betyder i praktiken att söka vård igen och vara väldigt konkret, säga typ: ”Jag har varit deprimerad i många år, har nästan ingen glädje eller motivation kvar och det påverkar hela min förmåga att fungera och skapa relationer.”

Jag är läkare, detta blir nu mitt råd till dig.

Jag har kört en dejtingapp nu i över en vecka. Något jag har testat förut. Gjort en bra profil. Men som sagt jag har aldrig fått en matchning förut. Förra gången körde jag 3 månader utan resultat och tänkte köra samma denna gång.

Jag förstår, du låter som en läkare faktist. Du låter högutbildad inom psykiatrin. Då måste du veta att det inte finns något botemedel eller något du kan säga för att ändra på någon. Din patient måste vara villig att få det bättre och ändra på sig, samt vill du ändra på deras tankesätt för att dom ska kunna ändra sig. Något som ej funkat på mig tidigare, jag förstår redan allt detdär. Problemet är ju att jag inte är villig att ändra på mig därmed gör det ju mig låst.

Man kan inte få någon att vilja ändra på sig. ”You can’t help a person that doesn’t want help”

Varför kallar du det "otrogen" när du inte ens har träffat tjejen IRL ännu? Man är inte tillsammans om man bara pratar. Då kan du kalla det "ragg" eller "span" men ni är inte ihop. Och fråga inte ens om ni kan bli ihop innan ni har träffats, en sådan förfrågan låter bara knäpp!

Den andra tjejen har du tydligen varit på dejt med, men det betyder heller inte att ni är ihop. När dejten är slut brukar man vilja skiljas på god fot, sedan får du reda på nästa gång ni snackar ifall hon ens vill träffas igen. Men inte ens då är ni ihop. Ni är inte ihop innan ni säger att ni är det. Kanske när ni knullat att ni blivit ihop, men det är bäst att fråga så att båda är överens.

Har du förmått henne att säga att ni är ihop? Isåfall är hon medskyldig till missförståndet, men det viktiga nu är inte att peka skuld. Det viktiga är att du lär dig så att du slipper lida nästa gång du träffar någon. Så lär dig av dessa råd.

Dessutom är distansförhållanden svåra att få att funka. Även om tjejen uttryckligen skulle säga att ni är ihop (vilket antagligen inte ens hänt i ditt fall) så är det stor risk att hon är otrogen om hon blir uppraggad av någon lokalt. Vad ska man ens prata om hela dagarna ifall man bara håller kontakten via telefon?

Försök att flytta till en ort där det finns tjejer, eller möjliggör att en flyttbar tjej kan flytta till dig.

Du kunde ha sparat din tid på att inte skriva detta. Jag har varit väldigt tydlig med att jag inte missförstått något och blivit utsatt av dessa tjejer. Jag har gett upp detta nu, nu är mitt mål att bevisa att det inte finns ”någon för alla”, för det gör det ej. Jag är ett svek iväg från att hänga mig i taket. Det är det absolut värsta som hänt mig i mitt liv och jag var riktigt nära på att fucka upp mitt liv helt o hållet.

Du grubblar för mycket. Tänk om saker i själva verket är ENKLARE än vad man tror?

Försök att fylla ditt liv med mer innehåll så att du inte behöver fokusera så mycket på att analysera alldagligheter.

Du kan ju prova psykofarmaka för övrigt. Det KAN vara så att SSRI eller antipsykotiska eller benso hjälper dig med dessa problem. Du förlorar inte mycket på att testa ett par månader.

Ja, jag grubblar för mycket. Det är där jag har problemet. Finns ej någon on eller off knapp. Går redan på elvanse som hjälper mig en hel del, men ej tillräckligt.

Här tror jag faktiskt att du gör ”vilja att förändras” lite mer svartvit än den behöver vara.

Att vara villig till förändring betyder inte att man måste känna ”nu vill jag utsätta mig för allt det här obehaget och tänka annorlunda!”. Särskilt vid depression är brist på motivation, hopplöshet och känslan av att ingenting kommer fungera ofta en del av själva problemet.

Och jag är inte helt övertygad om att du inte vill förändras... Du frågade nyss hur du kan leva normalt, skapa relationer och inte bli ensam. Du har börjat dejta igen. Du har undersökt dina egna skyddsregler här och till och med hittat ett möjligt undantag från något du tidigare beskrev som helt oföränderligt.

Det låter för mig mer som: ”Jag vill väldigt gärna att mitt liv ska bli annorlunda, men jag vill inte – eller tror inte att jag kan – gå igenom det obehag som förändringen innebär.”

Det är ju en annan sak än att inte vilja ha hjälp.

Utifrån det du har skrivit i tråden till andra, och utifrån det du förmedlat när du och jag har skrivit med varandra, ser jag att den långvariga depressionen och anhedonin du beskriver är så centrala att de förtjänar professionell bedömning i sig.

Jag har aldrig dejtat då jag ej kommit till en dejt någonsin. Det är två tjejer jag trodde jag skulle få träffa. Apparna har genererat noll matchningar.

Du uttrycker dig så mycket bättre än den professionella hjälpen man kan få. Jag skulle också aldrig som man prata om mina känslor i verklighet.

Okej, då uttryckte jag mig fel om dejtandet – du har alltså försökt skapa möjligheten till dejter, men aldrig faktiskt kommit till en. Det är en viktig skillnad.

Men det sista du skriver fastnar jag mer för: ”jag skulle aldrig som man prata om mina känslor i verklighet.”

För där tror jag att vi hittar ännu en av dina skyddsspärrar. Du kan uppenbarligen prata väldigt öppet om känslor – du gör det ju här, och dessutom väldigt nyanserat. Det verkar alltså inte vara känslorna eller orden du saknar. Det är exponeringen i att säga dem inför en annan människa som blir för mycket.

Och det är synd om just den spärren gör att du inte kan använda professionell hjälp, för du behöver faktiskt inte börja med att sitta mitt emot någon och spontant ”öppna upp dig”. Du skulle kunna skriva ner precis det du har berättat här och låta en psykolog eller läkare läsa det. Det här sättet att uttrycka dig på verkar ju vara en kanal där du faktiskt kommer åt dig själv.

Vad känns värst i tanken på att säga sådant här högt till en annan människa – att bli dömd, att framstå som svag, att tappa kontrollen eller själva känslan av att någon ser dig så nära?

Nej du hade inte fel om dejtandet. Jag märker bara på ord i frustration.

Det känns värst att prata öppet då det man spottar ut känns inte rätt. Att det jag säger kan läcka ut och få mig att framstå som ett freak. Men mycket av det som håller mig tillbaka är också att när man pratar ut så börjar jag nästan känna att jag ljuger. Lite av ett imposter syndrome om det passar in i detta sammanhang.

Jag är så mycket bättre på att förklara mig i ord nerskrivet. I verklighet tappar jag bort mig ofta och det känns som man har en stroke när man ska förklara något. Alla ord försvinner från ens tanke, det tror jag är pga ADHD som jag är diagnotiserad för. Men det är enklare att detaljerat förklara något på Engelska eller Svengelska.