Ursprungligen postat av
UlvarViking
Del 2.
När Johan kommer fram ur skogen är vedbacken det första han får syn på - och ryggtavlan på en man som drar en hugg-kubbe i en skottkärra mot en stor lada. Kvar ute på vedbacken finns en yxa. Den ligger uppepå en stor björk-vedklabbe och den vassa eggen blänker i solskenet.
Yxan lockar på honom och utan att tveka marscherar han dit och grabbar tag om yxskaftet och följer halvspringande efter mannen in i ladan. Han hör honom stöka runt där inne - men mannen som har hörlurar på sig - märker aldrig av honom då han höjer yxan och drämmer till honom i huvudet.
Då mannen faller ihop är han så adrenalin-påverkad att det andra slaget kommer av sig självt. Men sekunderna därefter - då han stirrar på blodpölen som breder ut sig på golvet - börjar han inse vidden av vad han gjort.
Han släpper yxan och rycker åt sig några klädesplagg som hänger på en vägg i närheten och försöker panikartat täcka över mannen i ett lönlöst försök att få handlingen ogjord.
Samtidigt som Johan smiter in i ladan går Gerd förbi ett fönster på väg in i badrummet med två krukväxter. Hon får bara en skymt av mannen då han försvinner in i ladan, och tänker att det troligtvis är nån granne som kommit för att besöka Tor. För stunden bryr hon sig inte så mycket om det, utan ställer in växterna i duschen och spolar av dem vinter-dammet. Men på väg tillbaka mot köket märker hon att det inte står någon bil på gården och eftersom hon inte kände igen kroppsformen på personen blir hon nyfiken på vem det kan vara. Så hon går ut till ladan för att se vem besökaren är, för hon behöver kanske sätta på en kanna kaffe och plocka fram fikabröd.
Det är tyst i ladan då hon går in genom porten. Men det hörs att någon rör sig inne i verkstan så hon ropar: ”Tor! Är du där?”
Då Johan hör kvinnans röst och därefter ser hennes skräckslagna ansikte i dörröppningen sträcker han sig reflexmässigt efter yxan. Under en lång sekund stirrar de sedan stumt på varandra innan hon ger ifrån sig ett närmast djuriskt läte och börjar springa mot huset. Instinktivt rusar Johan efter - han måste få tyst på henne, han klarar inte av oljud, och hennes skrikande påminner honom om vad han gjort. Strax före altanen snubblar hon och innan hon hinner ta sig upp slår Johan yxan i huvudet på henne. Hon tystnar omgående och han släpper yxan till marken.
Han är extremt andfådd, och ser sig flåsande omkring, synen är suddig, och hjärtslagen dånar. Han förväntar sig att det när som helst kan dyka upp någon annan person i dörröppningen till huset, men är förmögen att röra sig. Han står han bara där medan tankarna rusar - Han har dödat två människor! Vad ska han göra nu?!
En bil som passerar på landsvägen nedanför huset får honom att kvickna till och han hukar sig ner bredvid kvinnan för att undgå att bli upptäckt. Hon ger ifrån sig ett rosslande läte och i rädsla över att hon ska börja skrika igen bestämmer han sig för att dra in henne i ladan. Men då han grabbar tag om fotlederna och drar henne mot ladan börjar hon till hans fasa skrika allt högre.
”Tyst! Du måste vara tyst!” väser han, mellan sammanbitna tänder, och ser sig oroligt omkring.
Men hon gör inte som han säger, så när han har fått in henne på verkstadsgolvet, hämtar han yxan framför altanen. På vägen dit plockar han upp en sko, ett par glasögon och ett trasigt armband som han slänger in under huset i samband med att han tar upp yxan. Sedan går han tillbaka mot ladan.
Kvinnan tittar upp på honom då han kommer in i verkstan igen och gör ett lamt försök att skydda sig då han höjer yxan. Han känner ingen barmhärtighet - för hennes skränande har retat upp honom. Men då hon äntligen tystnar släpper han yxan och flyr på darriga ben tillbaka till skogen. Han ser sig om flera gånger, rädd för att någon ska förfölja honom, och tar sig upp på en höjd där han kan sitta och bevaka huset.
Han kräks, gråter, och tänker på vad hans pappa ska säga om han hinner få reda på det här innan han dör, medan timmarna går. Han sitter där ända tills det blir natt. Då först, när han är säker på att det inte är någon annan i huset och att ingen besökare kommer dyka upp, går han tillbaka. Det tar emot, men hans plan är att hämta yxan och försöka skapa en inbrotts-liknande scen i huset.
Redan på avstånd hör han radion inne på altanen, men innan han stänger av oljudet går han in i ladan och tar på sig ett par av Tors arbetshandskar. Han stänger även av radion i köket för att kunna koncentrera sig på andra ljud. Men han har aldrig gjort något liknade förut, och eftersom han är pedantisk lagd och vill ha ”inbrottet” snabbt avklarat gläntar han bara på några skåp och lådor. Däremot sörplar han vatten direkt från kökskranen och tuggar i sig två kanelbullar som han hittat i en påse på köksbänken under tiden han söker igenom huset.
När han hade hittat några dokument i en tygpåse som verkade viktiga, och en handväska med en plånbok i, kände han sig nöjd med brottsplatsen. Men yxan var kvar, och det var mörkt inne i ladan, så han var tvungen att tända belysningen för att hitta rätt på den. Den låg på golvet strax bakom kvinnan så han skulle behöva kliva över henne för att komma åt den. Men åsynen av henne störde honom så han tog ett av plaggen som täckte Tor och lade över henne innan han tog sig förbi. Den blodiga yxan torkade han av med en trasa innan han med yxan i ena handen och handväskan och tygpåsen i den andra sprang han tillbaka mot skogen.
Han sprang inte långt utan gjorde ett kort stopp när terrängen blev allt för snårig. Han var dessutom väldigt svag i benen och hade börjat lipa igen. Han torkade bort tårarna och snoret med baksidan av handsken innan han plockade upp plånboken ur handväskan. Det fanns inte mycket pengar i den, några hundralappar bara, så han tog dem och ett bankkort innan han hivade in handväskan och påsen i ett ogenomträngligt hallon-buskage. Men handskarna behöll han på och yxan tog han med sig då han gick mot hygget där häggen hade stått.
Han kände ingen som helst sorg över att han hade dödat två människor, han var likgiltig inför deras öde, men då han lyfte upp den största av hägg-grenarna och vyssade den i famnen grät han hjärtskärande. Han kunde inte lämna kvar resterna av den här på det sönderkörda hygget. Egentligen ville han samla ihop och ta hem alla grenarna. Men då det skulle vara praktiskt omöjligt högg han istället av alla kvistar på den största grenen och samlade ihop dem i en bunt för att lättare kunna transportera hem grenen och kvistarna genom skogen. Det tog inte lång tid och när han var klar begravde han yxan och handskarna i marken bredvid hägg-stubben.
Klockan var strax efter två på natten då han kom hem till lägenheten, men han lämnade bara av grenen och pinnarna i hallen innan han gick ut igen och begav sig mot centrum. Han hade fortfarande kvar bankkortet, och under tiden han gick mot McDonalds, gnuggade han det frenetiskt med jackärmen för att inte lämna några fingeravtryck. Restaurangen var naturligtvis stängd, men som vanligt cirkulerade ett gäng ungdomar omkring på parkeringen i sina epatraktorer. Så när han satte sig ner på en parkbänk och lade ifrån sig bankkortet visste han att någon snart skulle lägga märke till det. Och om någon annan skulle använda kortet skulle den personen och inte han bli misstänkt för morden.
När han kom hem till lägenheten igen var han så slut att han sjönk ihop på hallmattan bredvid hägg-grenen och pinnhögen. Och fastän det senaste dygnet hade varit ett helvete kände han sig fullständigt trygg och lugn då han lade kinden mot den svala barken på grenen. Han blundade och lyssnade - och som vanligt sa häggen precis det han ville höra: ”Du gjorde rätt Johan. Du var duktig!”