Citat:
Här väljer jag, i Biskopsskrud, att träda in som ställföreträdare då detta var ett svar på ett av mina tidigare resonemang.
Nåväl, jag tror att ni missar själva poängen med resonemanget. Ingen påstår att tvåorna från 1987 bevisar hur en 57-årig man känner. Betygen äro blott en pusselbit bland flera, och tämligen ointressanta betraktade för sig själva.
Det intressanta uppstår först när man lägger dem bredvid resten av bilden: en ung man med tämligen svaga studieresultat, en krokigare utbildningsväg, och därefter ett helt vuxenliv där han synes hava arbetat sig uppåt och byggt en betydligt starkare yrkesmässig position än skolåren kanske gav anledning att förvänta. Om detta dessutom sammanfaller med den bild av stark självhävdelse, integritet och lättkränkthet som andra uppgifter i tråden tecknar, blir skolhistoriken åtminstone värd att begrunda. Bit för bit har flera mycket arbetssamma medborgare hjälpt oss att måla upp ett personporträtt där vi kan se mer än en kontur. Om man friar eller fäller resonemangen får vara upp till var och en.
Och här blir just bildningskomplexet intressant. Icke som bevis, utan som möjlig förklaringsmodell. Ty en människa med synnerligen höga tankar om sig själv kan vara betydligt känsligare för den som får henne att känna sig liten än den som redan förlikat sig med sin egen litenhet.
Varför skulle en känsla från fyrtio år sedan vara försvunnen bara för att kalendern fortsatt framåt? En människa glömmer icke nödvändigtvis den känsla som en gång brände sig fast, snarare tvärtom. Minnet har en förmåga att fungera på det sättet. I synnerhet om en stor del av det följande livet kan ha kommit att handla om att bevisa motsatsen.
Det är fortfarande en hypotes, naturligtvis. Men att därför kalla resonemanget absurt är att stirra på en enskild pusselbit och förundras över att den icke föreställer hela tavlan. Ty det är först när pusselbitarna läggs bredvid varandra som man börjar ana bilden.