Min väg genom den farliga psykvården (15 år)! Låt inte detta hända er.

En psykos kan utlösas av vilken traumatisk händelse som helst.

Det är vanligt att medicinerna själva orsakar psykoser.

Long-term Antipsychotics – making sense of the evidence

In my view antipsychotic drugs can be useful in suppressing psychotic symptoms, and sometimes, when people are beset by these symptoms on a continual basis, life on long-term drug treatment, even with all its drawbacks, might be preferable to life without it. But most people who experience a psychotic breakdown recover. In this situation, antipsychotics are recommended not on the basis that they provide relief from severe symptoms, but because they are said to reduce the risk of relapse.

There are two problems here. First, the studies that provide evidence that antipsychotic treatment reduces relapse are flawed in a number of ways. They do not consist of a comparison between people who are started on long-term treatment and those who are not, but of a comparison between people who are withdrawn from long-term antipsychotics, usually abruptly, and those who continue to take them. Hence these studies are likely to be influenced by the fact that people who stop drug treatment, especially after being on it for some time, are likely to experience withdrawal-related effects, which we know include agitation, insomnia and occasional psychotic symptoms (sometimes known as supersensitivity psychosis).

Moncrieff är professor inom psykiatri.

Det finns mycket evidens om att psykiatrin skapar sina egna patienter och är byggd på mycket pseudovetenskap.

Det låter som TS har fallit offer för vanvård som bara lyckas med att fördjupa deras problem istället för att åstadkomma någon som helst lösning eller lindring.

Och då istället för att ta en introspektion väljer disciplinen att beskylla patienten.

Uh-uh
Jag knullar läkarens mamma
Uh-uh
Tar jag min medicin eller inte gör det detsamma
Uh-uh
Era läkar-horungar
uh-uh
Ni våldtar patienter och runkar

Av ren nyfikenhet TS, tycker du att du själv kan avgöra att du har en psykos när du är i en?

Medicinerna orsakar väldigt mycket. Man kan bli en stundtals psykotisk, alltid dement och förvirrad zombie.

I vissa fall föreligger kroniskt förhöjda dopaminnivåer och då har man inget annat val egentligen, men många i vårt sjuka samhälle har en annorlunda syn på verkligheten och då kan man välja att klassa som schizofren, eller helt enkelt många som bara har stressutlösta psykos, och få en livstidsdom av en förvirrad tillvaro. Livet blir betydligt kortare av dessa mediciner också. Det används också som lugnande ska tilläggas, för att lugna ner problempatienter.

Neuroleptika borde i de flesta fall ses som en tillfällig lösning för att häva psykoser, absolut inte något som ska tas längre perioder förutom när det faktiskt föreligger konstant förhöjt dopamin.

Exakt det resonemanget använder systemet/psykiatrin.

Grovt räknat har mina senaste två år utan psykoser betytt mer för mig än de föregående 15 åren. Jag kan inte "bevisa" min egen livskvalitet med någon Youtube-video; jag kan bara beskriva skillnaden: jag fungerar idag enormt mycket bättre och känner mig normal igen.

Problemet är att medicinen inte bara påverkar "psykos". Den påverkar hela människan. Dopamin handlar också om motivation, ork, sömn, sexualitet, belöning osv. För mig hamnade allt i något konstant konstigt mellanläge. Sexdriften är ett tydligt exempel: på medicin låg den hela tiden på ett obehagligt halvaktiverat läge. Utan medicin fungerar den normalt igen – låg större delen av dagen, hög när den faktiskt ska vara hög.

Det låter kanske som en detalj, men multiplicera samma princip med motivation, känslor, energi, socialt liv och självkänsla. Då förstår man vad jag menar med kemiskt koppel: man är ute i samhället men känner sig ändå kemiskt inlåst.

Sedan kommer fällan. Efter lång medicinering kan ett snabbt avslut ge kraftiga rebound-/utsättningsproblem och i vissa fall psykos. Patienten tröttnar på vården, slutar för snabbt, kraschar hemma hos familjen, polis/psykiatri kopplas in – och kraschen används sedan som bevis för att personen ”behöver medicinen”. Resultatet blir ännu mer av samma behandling.

Det är en kedja som är väldigt svår att bryta.

Särskilt absurd blir situationen om grunddiagnosen från början var fel eller åtminstone tveksam. Patienten kan ha tänkt på händelsen i åratal, medan läkaren som satte diagnosen under tidspress sedan länge glömt personen. Man behandlas inte längre av en person som känner ens historia utan av systemet, där en gammal diagnos fortsätter leva sitt eget liv.

Det är detta jag försöker förmedla.

Nyansering är viktig: jag säger inte att alla psykpatienter borde sluta med medicin. Absolut inte. Det finns människor med svåra återkommande psykoser där medicin uppenbart fyller en viktig funktion och där även jag som läkare hade varit mycket försiktig med utsättning.

Men motsatsen måste också få existera: människor som mår sämre av långvarig medicinering och som kanske skulle fungera bättre med lägre dos eller utan medicin.

Var finns mekanismen för dem?

Varför testar man inte systematiskt, när patienten varit stabil länge, lägsta effektiva dos och ibland mycket långsam nedtrappning under medicinsk uppföljning?

Nu blir modellen ofta:

patienten tröttnar → slutar själv → slutar för snabbt → kraschar → kraschen ”bevisar” sjukdomen → tillbaka till ännu mer medicin.

Då går det inte längre att skilja ordentligt mellan:

- sjukdom som återkommer utan medicin
- problem som uppstår därför att en långvarig medicinering avslutades för snabbt.

Det är hela poängen med tråden: nyansering behövs.

Det finns människor i båda grupperna. Hur många som egentligen hamnat fel i systemet vet jag inte. Men jag tror inte gruppen är obetydlig, och det stora problemet är att det finns väldigt få tydliga vägar ut för den som en gång hamnat i långvarig medicinering men senare fungerar bättre och vill pröva en försiktig väg mot mindre medicin.

Att avsluta behandling av någon med psykossjukdom är samma sak som att låta bli att behandla ett brutet ben för att se vad som händer ifall man inte gör något åt saken. Vem vet, det kanske blir bättre av sig självt och det visar sig att akutmottagningen inte behöver behandla brutna ben?

Det är oetiskt. Det är därför det inte görs någon forskning.

Dessutom så vet man redan vad som händer ifall man inte behandlar en psykossjukdom.

Psykos.

Vilket innebär lidande för den drabbade och människor i närheten, det kan vara en fara för den drabbades och/eller andras liv.

Människor med psykos vet inte om att de har psykos vilket gör psykoser till ett så pass allvarligt problem att det kan kräva vård mot patientens vilja.

Om människor med psykos visste att de hade psykos så skulle det inte kräva omfattande insatser.

Därav är du den sämsta källan i sammanhanget. Att psykiatrin konstaterat att du lider av psykos och behöver behandling väger däremot väldigt tungt.

Som en anonym medlem "in the crowd" säger jag:
det handlar, på något konstigt vänster, om vem som ska offras:
Axel har riktig faktisk psykossjukdom (som värsta djuren man ser på TV) så om han tillåts "testa trappa ned" så riskerar man att offra dem han kan skada.
Pelle bråkade med pappa, ett glas föll i marken och polis tillkallades. Pelle var utbränd och stressad av jobbet. Ni förstår. Nu vet Pelle att han var, är och kommer vara frisk fast på så sätt att han inte har någon sjukdom - men han mår dåligt av medicin (som används för att förlama agressiva schiz på mentalsjukhus) och det finns ingen utväg pga Axel.

Vem ska vi offra?

Psykotiskt folk är ofta agiterade/aggressiva, så om Axel får en psykos hemma hos sin mor så kan hon och Axel skadas.
Pelle får därför ett livslångt lidande där han på pappret är "sjuk" men i verkligheten la statliga psykiatrin honom på medicin utan avsikt eller instruktioner på hur avsluta. De som tröttnar på medicinen slutar till slut ta den -> ... steg emellan ... -> "bevisar" hans sjukdom & "bevisar" att han behöver medicinen permanent. Rävsax.

Dvs de på riktigt schizofrena drar av misstag ned vanligt folk in i statlig psykiatri.
Man offrar några friska för att slippa de sjuka.
30/70?

Jag var medicinerad för psykossjukdom och bipolär sjukdom i 16 år. Sedan så slutade jag med medicinerna, det gick bra i några månader, sedan fick jag psykos och gjorde intoxikation. Psykiatriker tyckte sen att jag har ingen sjukdom alls fast jag haft 15 olika diagnoser eller misstankar om det, sedan 2010. Detta för att jag hade klarat mig i några månader utan. Men jag hade psykos syntom som jag kunde hantera hyfsat. Men pga av att jag kunde hantera dom, så anser han att jag är frisk och ska ”motionera”. Nu hjälper ingen mig, och jag mår sämre än någonsin. Sedan går mina symtom i vågor, de brukar ofta smälla till 2 - 4 gånger per år och bli ohanterligt. Jag har en helt osannolik sjuk berättelse att berätta om deras vanvård. Det skulle behövas för att andra ska veta hur sjukt det kan gå till. Men jag vet inte om jag orkar. Jag är omedicinerad och sjuk nu. Jag orkar inte göra någonting. Jag bara ligger i sängen med medicinskador och tänker på att avsluta mitt liv om jag ska vara ärlig. Har en ”specialistläkare” bestämt sig för att stänga ute dig från psykiatrin så baserar alla andra läkare du möter sitt omdöme på vad han skrivit i journalen. Och de tar dig inte på allvar. Dessutom, får du skador av medicinerna så vill dom inte veta av dig.

Det är svårt att bedöma mig med för jag är ofta tyst när jag mår som sämst och gömmer mig. Ingen vet vad som pågår i mitt huvud. Mitt fel var att jag inte tog mediciner, då ansåg de att jag inte kan ha sjukdom, för jag klarade mig utan. Det gjorde jag inte. Men jag sa inget. För jag trodde att jag kunde bota mig själv. Ändå slutade det med allvarliga psykos symtom med hallucinationer. De säger nu att de tror jag ”inbillar mig”.

Jag inbillar mig tex inte en hallucination, ser jag den tydligt så gör jag det. Dessutom hävdar jag klart att alla hallucinationer jag sett är på riktigt, de är en portal som öppnas till en annan verklighet. Och det står jag fast vid, fast jag vet att det ska ses som ”sjukt” inom psykiatrin.

Jag lider verkligen med dig och är glad att du tagit dig ur detta helvete.

Misstänkte du någon gång att abrupt utsättning låg bakom dina förnyade psykoser? Om jag förstod dig rätt kunde du inte prova att trappa ner på egen hand eftersom du fick injektioner.

Vanliga människor blir inte "offrade" i psykiatrin. Du har haft 30 psykoser för att du lider av en psykossjukdom. Du är inte en "vanlig" person i sammanhanget eftersom du bevisligen drabbats av otaliga psykoser.

Därför blir du behandlad, inte offrad, av vården.

Människor utan psykoser blir inte behandlade för psykos.

Svaret på det moraliska dilemmat är att behandla dem som behöver det. Vilket man redan gör.