Min väg genom den farliga psykvården (15 år)! Låt inte detta hända er.

JA, det finns ingen som helst koppling mellan psykos och cannabis.Det vet jag för jag började röka igår.

Jag är dessutom inte bara läkare, jag är psykiatriker med psykos-sjukdomar som specialite.

Vi har nu 60-års samlad erfarenhet av cannabis bruk och ingen har fått psykos pga av cannabis.

Den där medicinen är ett starkt gift som totalt förstör liv, vissa må behöva den livslångt men just för drogutlöst psykos bör läkaren vara försiktig med dosering om ens alls.

Att sluta tvärt är oxå en riktigt dålig ide om man legat på medicinen i månader i hög dos, det är helt sant.

Skönt att du tagit dig ur det där helvetet till rävsax och att du lyckligt nog slapp permanenta biverkningar.

Lösningen nu är förstås att aldrig mer röra droger, så får du vara tacksam till din andra chans i livet.

Vad gjorde så att du gick till vården i 10 år om du inte ens hade några problem???

Låter ju rätt korkat

Jag känner till svenskar som rest till Norge och där fått ett helt annat livslopp.

Det enda jag hänger upp mig på är att du autoseponerar och skyller insjuknade på det.

Förstår din poäng. Jag skulle nästan säga att ett större problem inom psykiatrin är att man är för snabba med att sätta diagnosen schizofreni när någon blir psykotisk. Sätter de den diagnosen är individen i princip tvingad att ta neuroleptika resten av livet.

När vården väl börjar pumpa i en medicinen så är det omöjligt att någonsin bli av med den, då ett avslut orsakar psykos. Detta för att medicinen dämpar glädje/dopamin-systemet och om medicinen tas bort abrupt så skjuter dopaminet i höjden på dåligt sätt - man blir manisk.

Dvs de leder in en i ett livslångt beroende av dem.
(Inte av ond vilja, utan för att systemet inte har någon översyn och/eller att man hellre offrar några friska för att hålla några sjuka i kemiskt koppel).

Min åsikt: Att slösa 15 år av ens liv är mycket värre än vad en eller flera psykoser kan vara.
På medicinen hade jag suicidtankar varje dag - senaste 2 åren utan medicin inte alls. Livet är normalt, istället för att medicinen ska störa nervsystemet så att man ser ut som en loser: man isolerar sig, undviker/lathet, sexualdriften hos normala brukar vara (på en 10-gradig skala) 1-2 eller 9-10 beroende på scenario - när man tar medicinen så är driften alltid på 5-6. Dvs allt dopaminrelaterat "balanseras" - man blir uppenbart äckligt sjuk i huvudet och folk undrar vad som är fel på en. Medicin stör nervsystemet, vilket är verkningsmekanismen för medicinens effekt - någon nyper en hela tiden medicinskt.

Precis som med knark (där vården är knarklangaren),
langaren ger första dosen gratis motsvarar:
Man får "psykosstämpeln på sig" av staten föranledd av t.ex. att bidragsfuska genom att sjukskrivas, cannabis, allmän icke-offentlig expertis som man försöker förklara för psykiatern (men i.om. tidsbrist hos denne så blir det bara "psykos (låt någon annan göra jobbet att förstå)".
Har sett patienter som av många anledningar hamnat i psykiatrin.

Sen kommer de inte ur den. Ser ni cirkeln där man går runt? Vården vill ge medicin i en evighet, man självmant avbryter (oavsett om 6 mån in eller 1 år in) = psykos (se ovan ang. dopaminsystemet).
Om man dansar enligt vårdens pipa så blir det ju ett livslångt handikapp det med.
Tails you lose,
heads you lose.
Play the game.

Jag lyckades kräla ur det svarta hålet, men den präglar ens liv (inte i samma intensitet, men med samma mekanism) som Auschwitz präglade dem som hade varit där tidigare i livet (PTSD).

Diagnos en gång räcker för att hamna i ovan veva.
Den kan sättas av illvilja: läkare är människor också och man bygger en fungerande/icke-fungerande relation med dem - tänk t.ex. om du är gift med en dr men har skilsmässa? I statlig psykiatri får Dr bestämma 100% om relationen går dåligt. Man brukar träffa dr en gång per månad generellt dvs man får en relation men i.om. att man konstant nyps av medicinen (lobotomin) så är man ej nöjd. Maktlös och ej nöjd; bara för att hamnat i statlig vård. Svårt att ta sig ur, men receptet jag hittade och vill sprida är:

Planera, Trappa! Snäll, Tålamod (konservativ)!

TLDR: bidragsfuska, försöka forska, cannabis, ekonomiskt strul, att man inte vill uppge info alls till vården i.om. att det finns våldtäktsmän i den (se tidigare post). Alla dessa kan enskilt eller i kombination få en (inkompetent) doktor att göra ens liv till en mardröm;
som någon skrev så är det här verkligen en andra chans i livet.
Började just överväga om det hade varit värt att leva just nu ifall jag inte hade krälat ut ur psykiatrin för 2 år sedan - och det är ju ett mysterium. Men mår iaf som normala människor nu - inte som de som (i onödan ibland) för schizofrenimediciner som om vi levde på 50-talets lobotomitider där alla är så glada över den nya uppfinningen och den överpreskiberas.

Denna snubben hade fått psykos oavsett om han rökte eller inte. Detta är något underliggande, tyvärr.

Det är inte alls säkert. Droger kan absolut utlösa psykoser som aldrig hade hänt annars.

30 psykoser och för en kamp mot psykiatrin och medicinering? Det låter som att sjukdomsinsikten är nära noll och att tvångsvård är ett rimligt alternativ för att skydda dig själv och samhället.

Medicinering är inte så hemskt som du beskriver det. Det gör människor funktionella i samhället. Viktuppgång är inget måste, människor som tränar och äter rätt går ner i vikt även om de äter medicin.

En stor del av att ha en psykossjukdom är att acceptera diagnosen och arbeta med den.

En röd tråd bland psykiater:
de (försöker omedvetet/automatiskt) lura in en i misskötsamt beteende,
för att sedan straffa dem.

Som en åklagare: "everything you say will be used against you" dvs hitta fel/patologier (även under tidspress där missförstånd sker). Blir lätt feldiagnoser i.om. lättaste vägen - "få jobbet gjort (för man är så utbränd) whatever the consequences".
Sedan Milgram-experiment på det: i.om. att världen är full med drägg (psykpatienterna är många, men man missar ofta dem på stán i.om. att man, som med tiggare, ignorerar dem). Nu talar jag om riktigt störda människor - de med faktisk sjukdom i huvudet.

Låt oss säga att de utgör 70% av en enskild läkares hela patientgrupp.
Om man då kommer dit som fullt frisk (men hamnade fel; bidragsfusk, cannabis, bärserkagång på släktmiddagen (verbalt och bara förbannelse), nörderi, godtycklighet gentemot staten) så är man de 30% som möter läkaren utan att sparka, spotta, klaga på henne/honom.
Så ordet "patient" (i.om. att dr bearbetar människor på löpande band, kanske 200 möten per månad) associeras med: "jag står högre än dem i makt och allt".

Dvs någon Stasi-Orwellian maktstruktur med laga kraft, utan rättegång pga en överbelastad läkare (med alla mänskliga brister), som medicinskt "dämpar ned" dvs nyper en 24/7 så man mår mycket sämre än utan medicinen. Den stör nervsystemet så mycket att man incapaciteras till att planera/göra mycket eller avancerade grejjer; det stör ens sociala funktion (så man kanske beskyller eländiga måendet på det) både internt och i.om. feedback från andra. Ett stört nervsystem är ett oproblematiskt nervsystem för regimen - man stör nervsystemet så att han inte skall störa andra.
Vilket kan vara bra i många fall - men ibland hamnar folk fel.

Ovan är statlig psykiatri.

I privat regi betalar du för tid med en läkare.
Du går till honom, istället för att staten/hon äger dig.
Det är en attitydförändring från vårdgivarens håll - istället för en kloss som kastats bort och syftet med livet enbart är att inte störa andra... så blir man i sammarbete med någon som tar sin tid.
Milgram-experimentets utlevande 2026 gör att konflikt mellan statlig psykiater mot 70% av sina 200 patienter, spiller över till de 30% som vill sammarbeta men undrar/förvånas över varför läkaren kategoriserade en som "bara en patient till" (dvs de 70% som på riktigt är sjuka) - they´re the enemy!!

Skapa en legion,
läkare mot patienter,
70% av patienterna anfaller,
läkaren har 200 patienter (överväldigad) så han gör en tummregel att patient = patient (behandla alla lika; riktlinjer, osv) - och evolutionärt så låses ju relationen in i (pga de 70% odugliga) i att man som patient är med i någon krigsförande patientgrupp (news flash för en själv) som läkaren ser som associerad med de andra 200.

Läkare blir (utan att kritisera dem) ofta Milgram´ade till att kalla alla drägg för "patient" och även i sömnen hatar de dem de "botar" (eller tjänar pengar på, för det är jobbet - psykiskt krävande: man blir som man umgås).

Jag uppskattar läkare men ser också systemfel i helhet och i neurologin/relationerna.
Försöker varna andra att aldrig "mess with the state" för det finns ingen mekanism i dagsläget för att testa om diverse patienter mår bättre av att vara utan medicin eller inte. Finns nog inte ens forskning som pågår om ämnet. Det jag vill föra fram framförallt är att:
mekaniken bakom är hypotesen/frågan: är det teoretiskt möjligt att någon feldiagnosticeras pga brister i välfärden/vård och omsorg, därmed livslång felmedicinering.
Framtida forskare kommer forska om vår éra och ställa frågan (såsom vi ställer den ang. lobotomier)
hur många procent hamnade på fel sida i "First do no harm"?

Det är inte som att psykiatriker släpar in folk från öppen gata och försöker "lura" dem. Du är där av en anledning.

Vissa människor behöver medicin eftersom de lider av en psykossjukdom. Varför skulle man bedriva forskning om att de INTE behöver mediciner? Om det finns en sjukdom så ska den behandlas, att medvetet inte behandla en sjukdom är i strid med läkaretiken. Det görs ingen forskning eftersom det är oetiskt och skadligt för de inblandade.

Ingen som inte har haft det latent. Att det kan vara en utlösare är absolut välbekant inom forskning.
Men om du inte har det, så får du det inte av cannabis.

Jag tror inte en sekund på att du är läkare.

Bah, det finns över 5000 år av dokumenterat bruk av cannabis.