Min väg genom vården (15 år)
Så jag rökte cannabis som ungdom, right?
Fick en psykos, vårdades på tvångsvård (LPT) ett par månader - där de satte in psykosmediciner.
Blev hänvisad av läkaren inom ovan att gå till Öppenvården - ung och naiv gjorde jag som läkaren sa (visste inte bättre).
Frågade öppenvården hur länge den ska pågå: "ett halvår, men det kan bli livslångt - beroende på hur du mår".
Hämtade tabletterna hos öppenvården varje vecka i ett halvår, men tog aldrig dem. Lagrade på mig en hel ask full.
Sa ovan till läkaren på sättet: "titta! Jag är frisk! Inte behövt medicin ett halvår, ändå inga psykoser!".
Läkaren svarade att ovan var dåligt, i.om. att jag inte följde (statens) instruktioner. Hotade med att sätta Lagen om Öppen Psykiatrisk Tvångsvård på mig.
Men i.om. min rädsla för mannen och tillit till "läkare" så kom vi till "kompromissen" att jag ska få psykosmedicinen i muskulär injektion istället.
Så gick ett par månader i slöhet, seghet och man samlar på sig rejält med fettma.
Efter 5 mån var mitt liv så värdelöst att jag helt enkelt sket i att gå tillbaka till Öppenvårdskontoret.
Saken med anti-psykosinjektioner är att de måste trappas ned under flera månaders tid gradvis, jättelite per månad. (Ingen sa det till mig de första 10 åren av vård). Så jag slutade tvärt och därav fick en psykos.
Åter till LPT.
Där fanns det skötare som våldtog inlåsta patienter i brandtrappan. www.rosenrapes.com har ett arkiv om den mångåriga misskötseln.
Väl ute så hade jag som inlåst på LPT fått injektionerna igen.
Sedan slöhet, tanketröghet, samlar på sig fettma - och livet helt enkelt inte är värt att leva. (Testa en antipsykosmedicin så får ni se - det känns som någon nyper en hela tiden (det är iofs en tänkbar verkningsmekanism då djur lyder bättre om man nyper dem)).
(Det fördelaktiga i modern statlig psykvård är iaf att den kommit bort från den era då den utförde lobotomier - men det är del av samma historiska spår). Dvs nutida psyk-läkare vet inte var de gör varje gång.
10 år in i cirkeln av att må dåligt pga vården, sedan sluta med den, därmed få psykos för att jag inte trappade över flera mån, därefter tillbaka till vården på tvång. Runt runt i cirklar i 10 år. Över att ha rökt cannabis 10 år sedan.
Staten (till skillnad från privata psykiater) har lagligt utrymme att utöva tvång. Läkare, efter ett tag i det jobbet (och ha sett många risiga patienter och tröttnat/hatar allt vid namn "patient"), agerar ut att de äger andra människor. Fullständig makt. Patienten helt maktlös.
Sådant händer inte i privat vård.
-----
Jag säger inte att alla patienter bör frigöra sig från statlig psykvård - precis såsom alla inte blir våldtagna på Danderyds LPT. Men många har nog, såsom jag, råkat in i "fel kretsar (dvs statspsykiatri)" från att ha varit helt normala.
Nu när jag hade tålamod och vänlighet i 1 år, så lyckades jag planera min flykt samt samla på mig tillräckligt med tabletter psykosmedicin för att trappa ned och sluta.
Idag är jag helt normal igen - inga skador av de 10 förlorade åren.
Det var inte en enstaka läkare som "var ond" (vilket många patienter tror och skyller på för den usla behandlingen - som f.ö. är anpassad till 70-talets stora barnkullar, dvs löpande band massproducerad psykiatri för de utslagna fattiga). Men privat regi är en helt annan värld.
Så jag rökte cannabis som ungdom, right?
Fick en psykos, vårdades på tvångsvård (LPT) ett par månader - där de satte in psykosmediciner.
Blev hänvisad av läkaren inom ovan att gå till Öppenvården - ung och naiv gjorde jag som läkaren sa (visste inte bättre).
Frågade öppenvården hur länge den ska pågå: "ett halvår, men det kan bli livslångt - beroende på hur du mår".
Hämtade tabletterna hos öppenvården varje vecka i ett halvår, men tog aldrig dem. Lagrade på mig en hel ask full.
Sa ovan till läkaren på sättet: "titta! Jag är frisk! Inte behövt medicin ett halvår, ändå inga psykoser!".
Läkaren svarade att ovan var dåligt, i.om. att jag inte följde (statens) instruktioner. Hotade med att sätta Lagen om Öppen Psykiatrisk Tvångsvård på mig.
Men i.om. min rädsla för mannen och tillit till "läkare" så kom vi till "kompromissen" att jag ska få psykosmedicinen i muskulär injektion istället.
Så gick ett par månader i slöhet, seghet och man samlar på sig rejält med fettma.
Efter 5 mån var mitt liv så värdelöst att jag helt enkelt sket i att gå tillbaka till Öppenvårdskontoret.
Saken med anti-psykosinjektioner är att de måste trappas ned under flera månaders tid gradvis, jättelite per månad. (Ingen sa det till mig de första 10 åren av vård). Så jag slutade tvärt och därav fick en psykos.
Åter till LPT.
Där fanns det skötare som våldtog inlåsta patienter i brandtrappan. www.rosenrapes.com har ett arkiv om den mångåriga misskötseln.
Väl ute så hade jag som inlåst på LPT fått injektionerna igen.
Sedan slöhet, tanketröghet, samlar på sig fettma - och livet helt enkelt inte är värt att leva. (Testa en antipsykosmedicin så får ni se - det känns som någon nyper en hela tiden (det är iofs en tänkbar verkningsmekanism då djur lyder bättre om man nyper dem)).
(Det fördelaktiga i modern statlig psykvård är iaf att den kommit bort från den era då den utförde lobotomier - men det är del av samma historiska spår). Dvs nutida psyk-läkare vet inte var de gör varje gång.
10 år in i cirkeln av att må dåligt pga vården, sedan sluta med den, därmed få psykos för att jag inte trappade över flera mån, därefter tillbaka till vården på tvång. Runt runt i cirklar i 10 år. Över att ha rökt cannabis 10 år sedan.
Staten (till skillnad från privata psykiater) har lagligt utrymme att utöva tvång. Läkare, efter ett tag i det jobbet (och ha sett många risiga patienter och tröttnat/hatar allt vid namn "patient"), agerar ut att de äger andra människor. Fullständig makt. Patienten helt maktlös.
Sådant händer inte i privat vård.
-----
Jag säger inte att alla patienter bör frigöra sig från statlig psykvård - precis såsom alla inte blir våldtagna på Danderyds LPT. Men många har nog, såsom jag, råkat in i "fel kretsar (dvs statspsykiatri)" från att ha varit helt normala.
Nu när jag hade tålamod och vänlighet i 1 år, så lyckades jag planera min flykt samt samla på mig tillräckligt med tabletter psykosmedicin för att trappa ned och sluta.
Idag är jag helt normal igen - inga skador av de 10 förlorade åren.
Det var inte en enstaka läkare som "var ond" (vilket många patienter tror och skyller på för den usla behandlingen - som f.ö. är anpassad till 70-talets stora barnkullar, dvs löpande band massproducerad psykiatri för de utslagna fattiga). Men privat regi är en helt annan värld.
