Min väg genom den farliga psykvården (15 år)! Låt inte detta hända er.

Ja jo men droganvändande är en högre riskfaktor. Och många vill gärna få det till att psykoser är något som ligger latent och att cannabisbruk inte har något med saken alls att göra om personen utvecklar psykoser eller ej, detta stämmer inte.

Ärligt talat ts, du låter inte särskilt frisk. Du uttrycker dig helt klart som en person som är psykotisk, gränspsykotiskt eller har restsymptom. Sättet du uttrycker dig på och hur du verkar ligga i krig med psykiatrin.

Mycket klok beskrivning. Det vore bra att ha en klar tidsplan - hur ska en psykiatrisk konvalescens ske (2 - 4 - 6 månader) - ska den psykiska sjukdomen få juridiska konsekvenser? Det vore effektivare med en hyperspecialisering - indela hela Sverige i två områden - och ha psykiatriker/psykologer som enbart sysslade med exempelvis självskadande tjejer i puberteten eller bara arbetade med cannabisrökande killar och så vidare. Ungefär som en kirurg som enbart sysslar med höftledsoperationer - den kan utföra dom med förbundna ögon (utantill) efter några år. Alltså en genuint bättre expertkompetens via specialisering. Inte generalister (annat än akut).

Att många vill få det till det - beror på att det är så det ligger till. Du får inte psykos om du inte har det latent. Det är bara i Sverige man vill få det till något annat. Som sagt - drogbruk kan absolut vara en utlösande faktor men cannabis som drog påverkar inte det centrala nervsystemet på det sätt som krävs för att utlösa en droginducerad psykos - det är dopaminerga droger som amfetamin och kokain som kan göra det.

Vad innebär det att ha det latent?

Ja. I efterhand är sambandet rätt uppenbart:

avslut av medicin → psykos.

Men där och då fanns två problem samtidigt: tanketrögheten från medicinen + maktobalansen mot psykiatrin.

På medicinen var jag dåsig/apatiskt mentalt. Livet blev mat, spel, mat, spel. Innan psykiatrin hade jag högsta betyg, motivation och ett fungerande liv. Nu, 15 år senare och efter två bra år, känns det som att den personen äntligen kommit tillbaka.

Det är svårt att planera en väg ut när själva behandlingen gör en trögare i huvudet.

Samtidigt lär man sig ganska fort att man inte kan diskutera sin egen friskhet med systemet. Säger man "jag är inte sjuk" kan det istället tolkas som bristande sjukdomsinsikt. Alltså blir den rationella strategin till slut: tänk själv, men håll käften.

Man känner sin egen självbiografi bättre än en läkare man kanske träffat totalt tre timmar utspritt över några månader. Jag visste vad som hänt före psykiatrin, under den och efteråt. Men juridiskt och medicinskt vägde den kunskapen nästan ingenting jämfört med systemets version.

Det är därför jag beskriver det som en labbråtta i en bur: artificiellt obalanserad både medicinskt och genom relationen till staten.

Jag försökte sluta ett dussin gånger. Problemet var att försöken blev protester snarare än genomtänkta nedtrappningar:

"Det här livet fungerar inte längre. Jag måste bort från medicinen."

Sedan slutade man för snabbt, fick psykos och hamnade tillbaka i samma vårdveva.

Det jag önskar att någon hade sagt från början är egentligen väldigt enkelt: om du någon gång tänker sluta, gör det inte abrupt. Be om en långsam, medicinskt övervakad nedtrappning.

Det är harm reduction.

Inte för att läkaren håller med om att du bör sluta, utan därför att läkaren borde förstå att patienter ibland ändå kommer försöka.

Det är där jag tycker statlig psykiatri gör ett stort systemfel. Attityden blir lätt:

"Jag bestämmer om och när du trappar ned, därför behöver du egentligen inte veta hur man gör det säkrare själv."

Men människor tröttnar. Mår man dåligt år efter år kommer vissa förr eller senare försöka lämna behandlingen oavsett vad läkaren tycker.

Då är det bättre att de vet hur man minskar riskerna.

För mig blev resultatet annars 15 år av hopp och uthållighet. Livet var inte Auschwitz, men det var förnedrande, orättvist och väldigt mycket sämre än livet både före och efter vårdvevan. Under vården hade jag återkommande suicidtankar. Nu kan jag se tillbaka och tänka: hur fan stod jag ut?

Svaret är familjen + hopp.

15 år.

Det är också därför identiteten till slut börjar kretsa kring psykiatrin. Man lever hemma i samhället, men psykiskt känns det som att man fortfarande är en patient på ett gammalt mentalsjukhus: dämpad, passiv och beroende av ett system man inte vet hur man tar sig ur.

I mitt fall tog vården mer än den gav.

Och det är egentligen hela poängen med tråden.

Worst case scenario:

Man ramlar in i psyk av något relativt banalt eller kaotiskt i ungdomen: cannabis, familjebråk, något dumt telefonsamtal, nörderi, ung och dum, polis som kör en till psyk.

Sedan kommer diagnos → medicin → tanketröghet → protest → abrupt avslut → ny psykos → diagnosen stärks → mer medicin.

Ett hamsterhjul.

Och varje nytt varv används som bevis för varför hamsterhjulet behövs.

Jag säger inte att detta gäller alla. Många människor inom psykiatrin är svårt sjuka och behöver behandling, ibland även långvarig medicinering.

Men vad händer med dem som faktiskt hamnade fel?

Det måste finnas en mekanism för att med tiden ompröva diagnosen, testa lägsta effektiva dos och – när det är medicinskt rimligt – hjälpa människor att mycket långsamt trappa ned istället för att bara vänta på nästa desperata tväravslut.

Jag lyckades till slut göra min egen "PRISON BREAK" genom planering, tålamod, snällhet och genom att aldrig göra något förrän jag hade tänkt igenom nästa steg.

Min varning är alltså inte "sluta med medicinen".

Min varning är:

hamnar du väl i den statliga psykiatriska loopen kan det vara mycket svårare att ta sig ur än att hamna där.

Statlig psykiatri är lite som kloaken i ett badkar. Runt omkring finns det vanliga samhället, rent och normalt. Kloaken är liten – men råkar man falla ned i den kan det vara jävligt svårt att klättra upp igen.

Och det kan kosta 15 år.

I värsta fall ett helt liv.

Det är en symbol för Einsteins tidsuppfattning. Fetmarkerar alla tidstermer jag nämner följande:
Latent = du borde/har den nu,
men du har den inte för att du inte är cannabispåverkad.

"Alla som får cannabispsykos hade psykos i baksätet hela tiden, dvs fel på dem och inte cannabiset...
Cannabis utlöser bara något som skulle ha hänt av sig själv (i framtiden) ändå."
= det är saksamma om man röker cannabis eller ej. Är man frisk dvs "latens-fri (icke-latent)" så kan man inte bli sjuk.. av droger (?). Så går iaf teorin bland dem som vill rationalisera cannabisrökning och/eller få uppmärksamhet på Flashback för lite busposting om något så busigt som cannabis kombinerat med (pseudo)vetenskap.

Vetenskap relevant för detta (som iofs är helt off-topic) :
1% av samhället är schizofrena.
Cannabis ökar risken till låga ensiffriga nummer, typ 3-5%.
Men utöver permanent psykos (schiz) kan cannabis utlösa tillfälliga psykoser - ordet "latent" har ingen betydelse i denna kontext. Man kan inte lägga ordet någonstans i ett resonemang.
Röker man gräs kan man bli psykotisk precis som går man till ett bar kan det sluta i att man spyr.
Psykos såklart allvarligare, men Einsteins tidsuppfattning som den jag citerar talar om, där nutid, dåtid har någonslags latens visavi cannabis... pseudovetenskap nonsense.

Relevans till tråden är väl att:
jag rökte för mycket cannabis för 17 år sedan. Mängd i gram är mer värdefull info än någon info om någon ospecifik latens. Därför fick jag 15 år förstört - inte av själva drogen, utan av vården mot cannabis.

Allt är så nytt att ingen vet vad de gör (läkarna).
Sokrates var visast för att han sa att han inte visste.
Läkarna har en fasad (utbildning) om att veta allt om allt som kommer imorgon, ungefär som The War to End All Wars (WW1) betydde att mellanårsperioden mellan WW1 och WW2s människor tänkte att ett andra världskrig aldrig kan komma för de lever i så avancerade/fina/tekniska/vetenskapliga tider.
Bara för att psykiatriläkarna har fascinerande vetenskapliga instrument så pågår forskning dvs vi vet inte allt. Psykosmedicinerna som uppfanns "igår" (ur millenieperspektiv) pushades på bl.a. mig och är helt nya för mänskligheten utan att läkarna vet (precis som Sokrates vänner trodde sig veta mer än de egentligen visste). Tiderna må se ut som om de är avancerade/fina/tekniska/vetenskapliga men så sent som "igår" gick t.om. serievåldtäktsmän runt bland psykospatienterna (även efter att vissa tjejer tog livet av sig - rosenrapes.com är ett arkiv om det).
Poängen är att allt kanske inte är så ordnat och organiserat som det ser ut. Det ser fint ut som en fasad och många av mina läkare var som Sokrates vänner med högt självförtroende utifrån sin utbildningsstatus (maktobalans i statlig vård också).

Jag förnekar inte att sjuka finns. De finns såklart.
Hur många procent är friska som råkade trilla, och görs sjuka av systemet (en hel livstid, med familj inblandad - med allt vad det innebär dvs mamman till sonen kan få höra av läkaren att sonen är sjuk pga att han rökte cannabis, och mamman tänker att hon fallerat och inte kunde skydda sin unge från cannabissjukdom. Men egentligen är det den livslånga kuren läkaren ger som är boven i dramat - cannabis för 17 år sedan är helt obetydligt i kontrast till att få 15 år förstörda av staten.
Hellre riskera en psykos eller två fler i populationen (dvs hellre fria än fälla till vård) då de är mindre skadliga än någon livslång medicinbehandling mot något som inte finns/fanns där förutom under en tidslängd mätt i dygn för 17 år sedan pga knark.

Allt är nytt precis som innan WW2 i Weimar - "aldrig några nya krig" "för att tiderna nu är så avancerade med all vetenskap och mäktiga män (läkare bl.a.)" med stora egon/uppblåst självförtroende. Lobotomier var nyligen - systemet är inte perfekt än - snarare långt ifrån då denna tråd är (enl. mig) närmaste mänskligheten kommit problemet tråden diskuterar.

Hur många procent är oskyldigt dömda? Dvs egentligen friska men görs sjuka av starka molekyler och blir itutade av auktoritetsfigurer (som även pratar med familjen för att få dem på sin sida i att motivera en livslång medicinering) att det är bättre att de nyps/plågas kemiskt än att de "får en psykos*"? Jag skulle hellre ta 5 psykoser allvarligare än de jag någonsin haft (alltid av tväravslut av medicinen) än att decennier av ens liv i efterhand uppfattas som plågsamma och att jag nu ger mig en klapp på axeln över att jag inte tog mitt liv (något jag tänkte på dag ut och dag in konstant i 15 års tid - man blir kemiskt nypt 24/7 och inget djur vill lida det; varken kemiskt eller fysiskt).

*Psykos är ett hyffsat odefinierat begrepp enl. min uppfattning som ändå varit i "vården" i 15 år: en läkare kan se det som att glaset är halvfullt medan andra ser raka motsatsen och det är halvtomt. Alla är människor och därför behövs en domstolsliknande mekanism för att inte normala som trillar in i systemet (som kan ta vem som helst, vilket är varför jag varnar!) ska stå där förevigt. I dagsläget agerar enskilda läkare åklagare och domare samtidigt! och levererar straff såsom livslånga intermuskulära injektioner med någon molkeyl som uppfanns 2013 (forskning pågår) men bevisat sig trötta ut schizofrena som annars hade suttit fastkedjade eller lobotomiserats. Det är allvarliga straff utan riktig domare, och läkare ska ej agera åklagare mot sina patienter.

Det är min recension på statlig vård.
Privat vård är ljusår bättre.

Jag frågade inte dig.

Internet har funnits i mer än 25 år. Dessförinnan gratis bibliotek i över hundra år. Kunde du inte läst på om nedtrappning från psykosmediciner själv? Verkar märkligt att du först efter tio år förstod problemet. Det verkar som om staten gjort mycket för dig, men du har en välsittande offerkistan.

Förstår din poäng - den tanken borde ha slagit mig redan första dygnet!

Anledningar att det tog tills ChatGPT för att söka info:
- ens liv var i spillror i.om. att man var satt på medicin och genomgått en inlåsning på mentalsjukhus, så de saker man tänkte på i den stressreaktionen var de dagliga rutinerna, samt på hur man ska få hjärnan att tänka (bli normal igen) för man kände sig skadad - i efterhand var medicin=skadan, men läkarna sa att skadan finns och medicinen läker den. Eventuellt fanns det någon veckolång cannabisskada som dock ej föranledde de 15 år av vanvård. Dvs ens hjärna fungerade inte normalt pga medicinen och som grädde på moset var statspsykiatrins attityd att: det är ditt fel, sa de till mig, att de förgiftar mig.

Har man psykossjukdom så är man orsaken till problemet, har man inte psykossjukdom men lider av medicinen så är psykiatrin problemet - och det finns människor i båda grupper. Jag gissar 70/30.

----

I att vilja byta genom sammarbete med statliga vården: det blir ord mot ord, med läkaren som absolut maktställning utan balance of power såsom i rättssystem. Mitt ord vägde 0 - vilket många patienter erfarit (vissas ord bör väga, andras inte). Men nu 2 år in i att vara frisk utan läkemedel, så visade det ju sig att läkarna hade fel och jag rätt.
De argumenterade ur gammal makt och överlägsna utomrättsliga självförtroenden som gör nypande-medicinska ingrepp som straff som ej finns i rättssystemet annars.

Det kändes som om man behövde överleva dag för dag, i.om. "bieffekterna" (som egentligen är effekten de söker när de ska paralysera alla olydiga).
Jag var stressad över att ha fallit från bäst till att ha behövt vara på en psykavdelning där viss personal var våldtäktsmän (se länken tidigare post) kom DN och Attunda Tingsrätt fram till år senare, vilket jag visste när jag var där.
Anmälde man fick man längre tid inlåsning (brukar vara +1 månad åt gången) för misskötsamhet såsom att våldtäktsanklaga våldtäktsmän.
Sedan utsläppt till öppenvården för fortsatt medicinering som slöar/tröttar ut hjärnan.

1: Cannabisutlöst psykos,
2: Vården var hemsk,
3: Livet i spillror och svårt att tänka ang. hur man ska ta sig ur, när varannan tanke (i princip) är suicidtanke pga ovan, samt att man har statens obegränsade makt (ord mot ord med läkare) mot sig (trots att det finns systemfel titt som tätt som upptäcks, detta är en av dem). Medicinen gör en dämpad i tankeverksamheten dvs man har inte riktigt tillgång till minnen eller åtminstone analytiska förmågan att processa dem. Man kan inte tänka klart av schizo-medicin helt enkelt. Inte gällande planer/framtid heller.
Tror det är vad Farma-företaget och läkarna var ute efter: en medicin som sätter folk i passivitet, men att de ändå kan sköta sina basala behov.
Det var menat (hoppas jag) för de allvarligaste på riktigt sjuka,
men definitioner glider och vissa trillar dit, hoppsan, och ingen gör utredning - och offrets hjärna fungerar inte pga medicinen, så hon kan heller inte utreda med full förmåga utan kanske verkar sjuk i sina försök att göra så pga att hjärnan är drabbad av medicinen.

Tack för din fråga om varför jag inte googlade nedtrappning neuroleptika: Det var som om ens uppmärksamhet var riktad pga medicinen, inte till att börja googla på "hur själv avsluta neuroleptikakur" utan till elände och förvirring/obalans/stört nervsystem. I efterhand borde man ha tänkt tanken, men man litade alldeles för mycket på vården - borde antagit att den var ond istället för god* från första början.
*Tounge in cheek på orden god/ond, men för mig förstörde den dvs motsats till att hjälpa - inte av enskilds illvilja (även om spår av sådant fanns sällan) utan för att systemet inte överses - vilket är varför jag varnar/skriver.

Man var ung, dum och naiv att lita på statliga psykiater.
Att man inte googlade redan dag 1 om hur sluta:
Kombinationen av:
- noll livslust pga trauman från inlåsningen, +
- enorm maktapparat ("systemet") där ord står mot ord och ingen har tid att granska. Vetenskapen post-lobotomier ses som något milt som ges ut lite lättvindigt till alla som fått psykos, sedan bollar man över dem till en annan instans vars uppgift det är att göra så de... nästa steg (se till att medicinen behålls).
Det är ett kallt löpande band, en fabrik. Privat psykiatri är en helt annan värld.

De spolar ned friska i avloppet, i.om. att de spolat ned dem som bör spolas ned också.

- medicinen är en stor del av förklaringen till varför man inte googlade på "hur trappa ned neuroleptika?" men i.om. att ingen (på 10 år) sade ens ordet trappa så visste man ju inte vad man skulle söka på. Unknown unknowns. Men ffa. dåsigheten och tanketrögheten gjorde att man blev helt lobotomiserad kemiskt - 0 ork, 0 lust, 0 motivation, bara drar sig själv runt görandes så lite som möjligt då allt känns ruttet (dopaminet stört på ett sänkande vis).
Önskar jag hade läst min denna tråd för 15 år sedan, så hade jag lärt mig ordet "trappa" så hade jag sluppit allt vad jag och min familj gått igenom.

Orwellianskt att staten ger en medicin som gör att man blir mindre benägen och haltar i förmågan att göra komplexa planer/beslut (lobotomi simplifierar det mentala tillståndet) för att sedan patienten ska ha upplevelsen att staten dummar ned denne. Vissa patienter upplever det som ett hell-hole där man säkert skulle kunna lösa en Prison Break ur vården om man bara inte var medicinerad dvs kunde tänka.

Att hjärnan fungerar (medicinen stör) är viktigt när man utan minsta insyn ska försöka ha att göra med Psykiatrin som institution.

Nu i efterhand, tips till dem som trillar eller kommer trilla:
behandla läkarna som åklagare men var snäll,
säg nej till injektion utan tablett går bra,
ta emot vård frivilligt tills du byter från statlig till privat klinik,
byt till privat klinik.

Även om jag hade behövt lägga 1/4 av min inkomst på privat psykiatri vs statlig, så hade jag gjort det varje gång. Livet är värt så mycket mer än att lida och slösas bort.

✍️ Grymt välskrivet - om blivande psk. läser detta på allvar kommer flera liv räddas.

Det är precis det jag menar.

Man vill inte sitta år 2050 och blicka tillbaka på vår tid och konstatera att en grupp människor gick en halv livslängd på mediciner de egentligen inte behövde – bara därför att ingen hade byggt någon riktig väg ut ur systemet.

Första delen kan vara patientens eget misstag: cannabis, familjebråk, något kaos som leder till en psykos.

Men den oproportionerligt stora delen kommer efteråt, om en i grunden frisk person hamnar i ett vårdberoende som ingen sedan omprövar.

Det är loopen jag försökt beskriva:

diagnos → medicin → tanketröghet → protest → abrupt avslut → ny psykos → diagnosen stärks → mer medicin.

Vem som helst kan ramla in. Problemet är att vägen ut knappt syns.

Det är en av anledningarna till att jag startade tråden: både för att beskriva mekanismen och varna för fallgroparna i statlig psykiatri.

Psykiatrin kan nästan alltid avsluta diskussionen med:

"Du blir sjuk utan medicinen."

Men om patienten gång på gång tvärslutat efter lång behandling finns åtminstone en annan möjlighet som måste vägas in: att själva utsättningen bidragit till kraschen.

I den ord-mot-ord-situationen vinner nästan alltid den som har makten.

Och om systemet har fel blir konsekvensen inte liten. Det kan handla om årtionden av biverkningar, passivitet, suicidtankar, förstörd självbild och en familj som också dras in i eländet.

Jag säger fortfarande inte att psykiatrins grundbedömning oftast är fel. Tvärtom tror jag att den oftast är rätt.

Men "oftast rätt" är inte samma sak som "alltid rätt".

Om några procent av patienterna faktiskt ligger fel i systemet är det fortfarande väldigt många människor. Min gissning är höga ensiffriga procenttal, men själva procentsatsen är mindre viktig än systemfelet:

det finns för dåliga mekanismer för att hitta dem som inte längre hör hemma där.

Diagnoser borde kunna omprövas. Stabilitet över lång tid borde betyda något. Lägsta effektiva dos borde vara ett verkligt mål. Och när det är medicinskt rimligt borde kontrollerad nedtrappning vara ett alternativ – inte något patienten till slut försöker genomföra själv i desperation.

Läkare är människor. Under stress och stort ansvar är "hellre fälla än fria" förståeligt som försiktighetsprincip.

Men inom psykiatrin kan just den principen också innebära att den oskyldige får ett väldigt långt "straff".

Och vård ska egentligen inte vara adversarial från början. Det är också en av de stora skillnaderna jag upplevt mellan statlig psykiatri och privat vård.

Det värsta vore om framtiden tittar tillbaka på detta ungefär som vi idag tittar på gamla psykiatriska behandlingar och säger:

"De visste att vissa patienter kunde fara illa av systemet – men byggde ändå aldrig någon nödutgång."