Citat:
Ursprungligen postat av
VinnyPotsandPans
Kortfattat så har jag haft pågående relation där vi lärt känna varann på internet, pratat i telefon + facetime. Det har varit ett moment där både har känt att man har hittat den rätta i livet. Men när första dejten är bokad samt den ena tjejen har flygit hit (inrikes) så hade jag tydligen fel. Båda tjejer 8 år i mellan var otrogen dagen eller dagen innan vi skulle träffas.
Detta har förstört så mycket för mig. Jag har varit social väldigt mycket under mitt liv + jag har ADHD så det är ett personlighetsdrag. Har fått höra att jag är väldigt rolig och trevlig att vara med. Jag är för snäll. Men nu känns det som om jag har tappat förmågan att prata, jag svamlar mest när jag öppnar munnen. Inte pga nervositet, jag är bara allmänt ointresserad och i en annan värld. Har ej någon glädje för att göra något eller prata om något.
Misstänker att jag sitter på odiagnostiserad autism vilket jag har fått höra av psykiatrin. Jag har väldigt svårt att känna riktig sympati. Har väldigt specifika krav på en partner som jag bara inte kan ignorera. Jag är fast i en ond cirkel där jag vet vad jag än gör så blir det inte bättre. Dom ända två jag mött som var perfekta lurade mig för uppmärksamhet. Efter det har jag raderat allt om mig själv på nätet, alla bilder och minnen kastade jag i soporna för jag känner att dom inte glädjer mig längre. Det känns som jag är maxlevlad i ett spel där det inte finns något nytt att lära sig eller göra (det har jag visserligen känt i flertal år nu, men blivit värre efter senaste otroheten mot mig).
Hur jag vrider och vänder på orden kommer jag aldrig få fram det jag vill. Ingen kommer förstå mig och kommentarer om att ”gå en danskurs” eller ”kontakta psykiatrin” kommer ej hjälpa. Psykologen sa att de ej kan hjälpa mig. Jag kommer med mindsettet att argumentera varför deras ”lösningar” är fel. Och jag kommer fortsätta så. Det är den jag är, jag vet att det inte går att lösa min situation. Har ingen aning om vad jag vill fråga eller förväntar mig för svar här, kanske någon autistisk grabb i 20-års åldern som jag är i känner samma? Vad vet jag
Tillägg: Jag är helt inkompetent att socialisera efter allt dessa åren. Jag har inte heller någon erfarenhet som dom flesta har i min ålder, jag lever i en annan värld än dom andra. Har inget jag kan relatera till som många har i min ålder.
Otrohet är alltid förjävligt. Styrkekramar till dig.
Däremot kanske du, när den värsta besvikelsen lagt sig, kan försöka se det som att du faktiskt blev räddad från en betydligt värre situation. Det är trots allt något helt annat att bli bedragen innan man hunnit bygga ett liv tillsammans än efter att man levt ihop i flera år eller kanske till och med har barn. Jag har själv varit med om båda, även om det såklart är individuellt hur hårt man påverkas.
Det du beskriver låter samtidigt som att det handlar om betydligt mer än bara otroheten. Jag får intrycket av att du varit väldigt länge i ett läge där du känner dig färdig, som att det inte finns något kvar att upptäcka eller se fram emot, och att det här blev det som knuffade dig ännu längre ner alltså så tycker jag det här låter mer som djup depression än någon form av diagnos.
Jag kan förstås ha helt fel, men jag får också en känsla av att det finns någonstans i bakgrunden en stark känsla av att du måste bevisa något för dig själv eller för någon annan. Känner du igen dig i det?
Hur ser den sociala biten ut?
Droger?
Sociala medier?
Umgänge?
Isolering?
Det är mycket som påverkar unga idag så jag tycker inte att du ska utesluta någonting för att du känner att "det inte kommer hjälpa", det är väldigt lätt att tänka så när man mår piss.
