Ekonomisk frihet har (orimligt?) hög prio för mig

Filmen går bara en gång.

Med det sagt så att gneta och lida i 10-20-30 år för att sen kunna göra en Exit känns som att du slösar bort hela ditt liv med att må dåligt över att vara fast i ett snåljåpshål.
Jobba livet ur sig för att sen få en hjärtattack lagom när man börjar hamna i det man fått för sig att man vill ha.

Lev nu men gör kloka beslut och investeringar som är bra på sikt. Skaffa dig ett jobb du verkligen gillar som betalar sig. Kan du starta eget så är det bra.
Köp ditt boende och pröjsa av det, då kommer du känna dig väldigt fri sen när du är äldre och lever på en pension.

Till skillnad från personer som gnetar och lider i 50 år och sedan går i pension vid 70 och trillar av pinn vid 75?

Då låter det betydligt mer nice att jobba riktigt hårt i 10-30 år och sedan kunna gå i pension vid 50.

Alltid bra med ett sparkonto med typ 100k men du måste också ha kul medan du kan. Vet flera som varit under 40 som dött i min närhet de senaste åren.

Samma faktiskt. Har sorgligt nog förlorat många runt mig under 40 de senaste 2-3 åren som positionerade sig för ett långt liv men aldrig riktigt "levde" om vi säger så.

Hade en kompis som levde väldigt snålt och hade fått ihop mååånga miljoner innan han helt plötsligt dog knall fall, inte fyllda 50 år.. Hans barn slogs om pengarna efteråt.

Har vart typ samma för mig..

Insett nu senaste tiden att instagram och fb är en del av det problemet, då dom vet vad man gör och därmed anpassar vad man ser.

En realistisk plan för mig har blivit att jobba till ca 55. För att då sluta, leva på besparingar till 65. Etc. Har tid på mig att kapitalisera mera 😊

Jag är likadan. Blir sällan eller aldrig särskilt glad av saker eller upplevelser som kostar pengar. Det enda jag drömmer om riktigt mycket är att kunna sluta arbeta och sluta oroa mig för ekonomi. Nu har jag hamnat i hjulet med villa och barn så det går betydligt långsammare nu än tidigare men det går aldrig åt fel håll i alla fall. Troligtvis kommer jag ändå att sitta på jobbet vid 65 ändå för att jag inte tycker att jag har tillräckligt mycket investerat eller att psyket tar för mycket stryk av att "gå back".

Låter som du får orationell ångest av ditt sparande.
Jag har kommit på mig själv med samma beteende. Mår orationellt dåligt ibland när jag väl spenderar pengar. Försöker jobba bort det och har blivit bättre. Min fru sa till mig i somras att "måste du kommentera på hur dyr glassen är, det är tråkigt", och jag fick mig en tankeställare av det. Vi har råd med glass för 250 spänn för 4 pers, även om det är hutlöst dyrt. Jag behöver inte förstöra stämningen för resten av familjen med min pengaångest en fin stund med glass en varm sommardag.

Gissar på att du är under 30 år eller där omkring.
Har du familj och barn? Om inte, vill du ha familj och barn? Ditt svar idag kan komma att ändras om 10 år.
Jag skulle säga att hurvida man väljer eller inte väljer att skaffa familj och barn är ett av livets absolut största och viktigaste val.
Det kommer också påverka dina möjligheter att spara. För min del är barn icke-förhandlingsbart. Det är troligtvis det viktigaste för mig som jag vill uppnå i mitt liv, och jag har familj idag.

Själv är jag strax över 40. Har jobbat (extrajobb) sen jag var 8 och kommer från en familj med små ekonomiska medel. Har aldrig fått någon som helst hjälp ekonomiskt av någon. Sparat ihop till både kontantinsats och segelbåt för 750,000 själv. Däremot har jag sparat 20-50% av min lön sen första lönen på första riktiga jobbet.

Jag är långt ifrån ekonomiskt oberoende i dagsläget, men om utvecklingen håller i sig kommer jag kunna pensionera mig vid 55 om jag skulle vilja med bibehållen köpkraft tills jag är 70+, och då har jag ändå levt bra under tiden. Eftersom jag har ett både välbetalat och intressant jobb så kommer jag nog vilja fortsätta jobba men kanske kan gå ner i tid och ägna mig mer åt andra saker.

Jag har valt ett mindre men bra boende i en annan del av staden än vad personer i liknande ekonomisk situation har valt. Jag köper nästintill aldrig lunch ute för egna pengar, men ändå äter jag väldigt bra med hälsosam och vällagad mat hemma eller i matlåda, eftersom jag är duktig på att båda handla bra råvaror ekonomiskt, planera och laga mat.

Jag har positionerat mig på arbetsmarknaden så att min kompetens är väldigt gångbar i många olika typer av verksamheter. Jag har tillägnat mig arbetslivserfarenhet som gör att jag kan ta flertalet olika roller inom mindre och större verksamheter. Jag är en doer, sprider kunskap och arbetar för struktur där jag är och räds inte att hugga tag i saker, vilket alltid gjort att jag snabbt fått mycket ansvar där jag befunnit mig. Med ansvar och resultat har frihet (inom ramen för tjänsten) följt. Detta har gett mig en stor frihet, och en stor känsla av frihet, för om något skulle inträffa med min nuvarande tjänst som gör att jag skulle vantrivas, är jag säker på att jag kan landa ett jobb med liknande eller högre lön, utmaningar, osv, som jag trivs med, inom 1 år. Men för att behålla denna frihet på arbetsmarknaden behöver jag bo kvar i storstadsområdet där jag bor.

Ju längre bort ifrån potentiella arbetsgivare man bor, desto mindre frihet i att kunna byta arbetsgivare när det behövs har man. Jag har många gånger drömt om att "flytta ut på landet", köpa ett hus för 2 MSEK, osv, och leva livet, men har nog insett i att jag då skulle behöva göra avkall på min frihet, även om det hade varit möjligt med min nuvandre tjänst.

En tredje sak som man även måste ta i beaktande är ens hälsa. Finns inget viktigare en den. Tid - Pengar - Hälsa. Den gyllene triangeln som måste balanseras. Förlora en och du blir djupt olycklig.

Jag har aldrig förstått mig på de som går in stenhårt för FIRE. Sluta jobba vid 40, men bo i en etta, äta pasta och processade köttbullar under tiden. Jobba och spara är det enda dom gör. Familj, relationer, upplevelser, osv, ska dom börja ta tag i det vid 40? Troligtvis blir dom djupt olyckliga den dagen dom säger upp sig och förlorar ett mål att jobba mot.

Kontentan är att jag tycker man ska leva smart. Jobba, visa framfötterna, var ekonomisk men inte dumsnål, tänk på hälsan, spara, bygg fina relationer. Ett exempel på att smart leverne: Välja en vandringsvecka i österrike med bra vänner som kostar 15,000 SEK framför en vecka i Las Vegas med kassa vänner, näspulver och som kostar 100,000. Bränn 1000 SEK på en utekväll på stan iställer för 10000 med drinkrundor till kreti och pleti. Köp fina kläder på 70%:s rea på Booztlet istället för fullpris på senaste kollektionen på N.K., osv. Det finns andra saker än rena pengar som ger frihet, t.ex. stort utbud av potentiella arbetsgivare.

Åfan. Hur stor är risken att man bara dör sådär innan femti fyllda? Är det 50% chans eller vad?

Mycket bra sagt.
Glöm inte att det är resan (livet) som du ska njuta av och inte leta efter ett "mål" någonstans.
Det kommer alltid en ny uppförsbacke, händelse det är bara lära sig njuta i nuet.


500 lax är inte mycket, det är en buffert.
Du behöver ungefär 2,5 mkr för att generera 14 tkr I månaden med snitt avkastningen 6-7%. Där har du en form av miniminivå enligt socialen.


Delvis håller jag med, det jobbiga är den sista meningen med resan. Det är där det gäller att inte gå i fällorna. Spardjävulen åker aldrig på något som de vill. Slösa åker på allt och förstår inte att en investerad krona är värd det dubbla på 10 år eller något. Balans behövs som vanligt.

Beror på hur lång tid det tar, om vi tar medelvärdet på 20 år av total besparing är tillräckligt längre för de flesta att vara fast I spardjävulen. Att spara pengar blir så inväntar i ryggraden att det är princip omöjligt att faktiskt unna sig något. Många behöver en nära döden för att ta sig ut.
Kan du göra det balanserat däremot 30 år med tydliga mål där du får unna dig saker så går det nog bättre.

Din kompis hade aldrig spenderat pengarna, han kan helt enkelt inte det efter så lång tid av sparande. Blir som ett beroende.

Om man gillar extrem hetta,muslimer,sharia,en kultur som är väldigt annorlunda den svenska,ett språk man förmodligen inte behärskar, att det alltid är uppenbart man är en utlänning samt att man har i princip noll gemensamt med lokalbefolkningen så är UAE eller Saudi fantastiskt.

Visst går det tjäna fina pengar där skatta noll och köpa horor.
Men personligen hade jag aldrig ens funderat på att emigrera dig som etniskt svensk.
Ett land där engelska är officiellt språk,kristen befolkning västerländsk kultur där jag kan ta del av och accepteras av lokalbefolkningen även om det kostade mer i form av skatter och levnadskostnader var mitt givna val

Det är 4-5% chans att du dör någonting mellan 0-49års ålder.
Tar vi bort självmord så minskar risken drastiskt.

Och ju äldre man blir desto större är chansen att man lever minst till förväntad snittålder.
En anledning är att tex att risktagande som kan leda till en olycka/död minskar med ålder.
En 18åring gör dumma saker En 45åring aldrig skulle etc