Man ser mycket sällan människor sänka en chipspåse på jobbet. Ingen skäms över att gå med två decimeter Snickers i handen, kebabtallrik eller liknande skräp. Men chips - nix pix!
Jag förutsätter att de flesta riktiga personer älskar chips privat. På jobbet råder däremot fullständigt tabu. Inte på någon arbetsplats jag varit på i mitt liv har jag sett en vuxen människa med en (stor) chipspåse. Fast det är så jävla gott.
I går var jag på en uteservering med gumman och fuktade näbben i solskenet. I min periferi ser jag då bartendern i sin containervagn smyga upp en rejäl påse chirre. Skammen i hans ansikte när han försökte vara diskret skvallrade om ett socialt kodbrott. Han mosade i sig en snabb näve när han trodde att ingen såg. Men jag såg. Jag gick naturligtvis dit och berättade att jag bevittnade hans skamsna glufsande, och muntrade upp honom med lite ärlig beröm. Jag förklarade kort om det svenska chipstabut på jobbet och att såna som han och jag kastade konvention all världens och levde friare än de andra fåren.
Jag nämnde även att jag på mitt kontor har ett stort skåp med skjutdörr. Där innanför har jag ibland en chipspåse öppnad mot mig som jag går och småäter ur. Det sker inte så ofta, men det händer att kollegors barn säljer chips till klassen och sånt, och då fyller jag på förrådet med några påsar. Jag förstår att det inte ser helt professionellt ut i ett arbete där man träffar kunder - men ni andra, vad har ni för ursäkt?
Förstår du vilket tabu jag menar?
Håller du med?
Hur gömmer du ditt chipsätande för att undvika sociala sanktioner?
Jag förutsätter att de flesta riktiga personer älskar chips privat. På jobbet råder däremot fullständigt tabu. Inte på någon arbetsplats jag varit på i mitt liv har jag sett en vuxen människa med en (stor) chipspåse. Fast det är så jävla gott.
I går var jag på en uteservering med gumman och fuktade näbben i solskenet. I min periferi ser jag då bartendern i sin containervagn smyga upp en rejäl påse chirre. Skammen i hans ansikte när han försökte vara diskret skvallrade om ett socialt kodbrott. Han mosade i sig en snabb näve när han trodde att ingen såg. Men jag såg. Jag gick naturligtvis dit och berättade att jag bevittnade hans skamsna glufsande, och muntrade upp honom med lite ärlig beröm. Jag förklarade kort om det svenska chipstabut på jobbet och att såna som han och jag kastade konvention all världens och levde friare än de andra fåren.
Jag nämnde även att jag på mitt kontor har ett stort skåp med skjutdörr. Där innanför har jag ibland en chipspåse öppnad mot mig som jag går och småäter ur. Det sker inte så ofta, men det händer att kollegors barn säljer chips till klassen och sånt, och då fyller jag på förrådet med några påsar. Jag förstår att det inte ser helt professionellt ut i ett arbete där man träffar kunder - men ni andra, vad har ni för ursäkt?
Förstår du vilket tabu jag menar?
Håller du med?
Hur gömmer du ditt chipsätande för att undvika sociala sanktioner?