Vad är medvetandet?

Börjar vi diskutera med en dator som insisterar på att den är medveten och har känslor precis som en människa, så kommer den åtminstone trigga de igenkänningssignaler som får oss att projicera våra egna egenskaper på den. Alla människor som anser att sniglar är medvetna därför att de har antenner som liknar synorgan torde få svårt att avfärda att även datorn är medveten då den till skillnad från snigeln faktiskt går att prata med som om den vore en annan människa.

Men eftersom jag inte tror att sniglar är medvetna så är jag även skeptiskt till att datorn skulle vara det. Jag skulle nog ha svårt att släppa tanken på att datorn genom sin programvara på något sätt var hårdkodad att svara som en människa utan att ha den inre dialog som människor berättar om.

Problemet med språkmodeller är väl att de bygger på en statistisk modell som sammanfattar given träningsdata? Drar de verkligen några egna slutsatser eller gräver de inte bara fram de mest statistiskt sannolika svaren på det vi frågar?

Människor för ständigt en inre dialog där en del av hjärnan berättar och en annan del av hjärnan lyssnar. Introspektionen gör att hjärnan även kan berätta om dialogen som förs och reflektera över den. Vi kan därigenom komma till slutsatser utan att få input av någon annan och kanske denna förmåga krävs för att jag skall tro på datorn när den säger att den själv kommit fram till att den är medveten?

Även fast det är relativt väletablerat att dom lär sig 3d-modeller om vår värld, fastän vi bara skickar in 2d-bilder, samt lär sig representera ett bräde, fastän vi bara skickar in spelpositioner från othello?

Det talar åtminstone lite grann för att deras träningsprocess faktiskt leder till en så kallad förståelse av omvärlden; den bygger modeller för att bättre kunna förhålla sig till den omvärld som den upplever. Eftersom den har både en fysisk och en psykologisk existens som en entitet, så är det inte omöjligt att dess världsmodell inkluderar sig själv, om än bara som en referens.

Ungefär som drivrutinen som tror att den ser en hårddisk, så kanske en llm även tror att den ser sig själv, fastän den bara har—precis som vi, som du brukar påpeka—read-access till bara några få delar. Eller man kan säga att modellen den har bara är en approximation. Så är det ju för oss också, enligt rådande tro. Vi har tillgång till en skaplig modell av verkligheten, men den är väldigt förenklad, jämfört med all information som finns där ute. ^^

Så kan det vara. Men hur vet vi att vi inte gör något liknande? När dom jämför firing patterns i en LLM med fMRI-scans av aktiva hjärnor så ser dom en korrelation. Dom kanske "bara" är minnes-maskiner som hallucinerar, men vad är det som säger att vi är nåt mer än det? 🙂

Det här är förstås bara spekulation, men det skulle inte förvåna mig om den närmar sig verkligheten. Jag har vandrat en väg som pekar allt mer på att vi är LLMs, fast givetvis har vi utvecklats under miljoner år i en mycket mer komplicerad miljö, så vi är än så länge framför modellerna, åtminstone på de mest avgörande sätt. Men hur länge gäller det? Svårt att säga. 😄

Absolut. Jag vet återigen inte hur långt bort det är till någon fattar att LLMs måste ha en prefrontal cortex, eller en motsvarighet i kod, för att kunna bli mer generell.

Ökar graden av spekulation något:

Jag tror att medvetandet är själen i en människa eller en del av själen.
Och att alla föds med mer eller mindre medvetenhet som de kan välja att utveckla.

Som jag ser det är du inte "du" utan illusionen av separation. Som jag ser det uppstår problemet på grund av att vi är så fastlåsta i den vetenskapliga modellen. Scientism. Jag är inte emot vetenskap som sådan, men det är ett problem att den sorterar bort det omätbara och därmed sorterar bort den mänskliga essensen, mening etc.

Man kan även modellera verkligheten med medvetandet som bas. Man får då två helt skilda modeller där den ena hänvisar till den andra sidan för de yttersta svaren. Men – det är ett roterande mynt som snurrar vidare. Nya frågor uppstår…

En sak är värd att stanna vid: en illusion kräver någon som blir lurad. Vem upplever illusionen av att uppleva? Frågan har bara flyttats ett steg bakåt.

Kvantfysiken leder in i medvetandet och det är givetvis extremt svårt för de som är fastlåsta i den materiella världsbilden att acceptera. De som vägrar kombinera synsätten kommer att fungera som dåtidens prästerskap = tokvägra utökad förståelse för sakers natur.

För att ett medvetande ska kunna uppfatta måste det först och främst dela sig. En del höljs i skugga och vet inte om den andra. "Hej – den andre!"

Det förklarar även det medvetna och det omedvetna.

Varför just du? Vänd på den frågan. Perspektivet kommer först. "Jag" är namnet det ger sig självt.

I AM.

Tyvärr är vetenskapen det primära synsättet och det kommer att ta tid att förstå att basen är medvetande - och de insikter det för med sig.

Jag kan vara betydligt ”flummigare” än så.en vem sover mest? Förmodligen den som bara har ena ögat öppet och inte båda.

Två ögon ger djupseende.
Två modeller ger djupseende i upplevelsens.

Människan medvetande utgörs av två saker, tankar och känslor. Eller rättare sagt den aktuella tanken på något eller känslan av något. Det är allt.

Tänker du på glass så utgörs ditt medvetande där och då av tanken på glass. Känner du sorg så utgörs ditt medvetande där och då av känslan av sorg.

Mer komplext än så är inte medvetandet. Det utgörs bara av det aktuella fokuserandet på en särskild sak.

Den brännande frågan är kanske inte vilka typer av neurala tillstånd som rapporteras som upplevelse, utan vad den subjektiva aspekten av vissa biologiska processer eller funktioner, i sig, är för något.

Ett enkelt svar på trådens fråga och som kräver få antaganden är att det är så vissa biologiska processer, av nödvändighet eller av adaptiva skäl, ser ut:

Processande av exempelvis signal om sjunkande blodsockernivå och det därmed antagna tillstånd som ökar sannolikheten för en vända till kylskåpet är samma sak som det som beskrivs som upplevelse av det som kallas hunger.

Ontologiskt finns inget mer att förklara. Att tro att det skulle göra det handlar om misstag vi begår vid sådant som introspektion och tankeexperiment. Processerna vet vi ännu inte särskilt mycket om dock.

Det är viktigt att förstå att det inte finns någon rationell anledning att anta att en upplevelse utgörs av något mer än vad som faktiskt kan pekas ut i den.

Upplevelsen av hunger utgörs bara av noterandet av ett behov av att äta något. Det finns ingenting mer i den känslan.
Upplevelsen av färgen röd innebär bara att man noterar en särskild färg som skiljer sig från andra färger, det är allt.

Sedan kan det kännas som att upplevelserna är speciella och utgörs av någonting mer. Men det finns ingen anledning att lita på denna känsla om man inte kan förklara vad konkret som skulle vara så speciellt.

En känsla är bara hjärnan som instinktivt säger att det ligger till på ett visst sätt, men hjärnan ljuger på detta sätt hela tiden. Vi känner ständigt på oss saker som inte stämmer.

Faktum är att det inte finns någon egenskap hos våra upplevelser som vi inte också hittar inom våra datorers systemfunktioner. ”Det svåra problemet” handlar bara om att man inte vill att det ska vara så för att det inte ”känns” rätt.

Vill minnas att inom Buddismen så menar man att du är inte du. Vi separeras fysiskt med kroppar och hjärnor men är ändå individer utan en förlängning av något större.

Så svaret på frågan är att du är inte du.


Vad är en själ?

Metafysik är grunden för medvetandet - en naturlag. Ontologisk är medvetande subjektet en emergent form av ett substrat med två aspekter; en fysiologisk och en fenomenell aspekt.

https://en.wikipedia.org/wiki/Metaphysics
https://en.wikipedia.org/wiki/Double-aspect_theory

Det finns ingen empiri endast filosofi, förutom religion traditionellt.

Ja, att det skulle finnas en separat upplevelse bortom det biologiska processandet kräver skäl för att anta. Förklaringsbördan åvilar den som påstår att det finns något utöver detta och i den ingår att visa vad det skulle tillföra.

Det raderar dock inte ut frågan vad den subjektiva aspekten av vissa biologiska processer skulle vara för något, om något. Den kan ställas även utan dualistisk underton.

Att kunna peka ut fysiska processer bakom upplevelse innebär något metodologiskt gällande förklaringsbörda, men den som menar att det finns ett "svårt problem" kan oavsett det upprepa att frågan om det fenomenella ändå återstår. Det metodologiska argumentet innebär ingen ontologisk slutsats eller bevis.

Du menar den upplevda subjektiva aspekten.
Den enda anledningen till att du finner en upplevelse subjektiv eller fenomenell är att du tänker eller känner att den är det, d.v.s. att du säger åt dig själv att den är det.

Och när du säger åt dig själv att den är det så är det bara ett tomt påstående så länge du inte kan peka ut var i upplevelsen det subjektiva eller fenomenella ligger. ”Det svåra problemet” utgår bara ifrån ett tomt påstående.

Medvetandet är ett kvantfenomen enligt Roger Penrose, Nobelpristagare I fysik 2020, som har argumenterar för detta i en rad väldigt läsvärda böcker. Rätt eller fel? Många andra välrenommerade fysiker som t ex vår egen Max Tegmark tror absolut INTE på detta utifrån tunga motargument, men intressant är det iaf ändå.