Citat:
Ursprungligen postat av
Radikalexorcist
Som jag ser det prioriterar man löner och förmåner fel idag.
De som har ett fysiskt krävande yrke, som gör att större tiden av ledigheten går till återhämtning och att kroppen är trasig långt innan pensionen, ska vara de som har en bra lön och ges förmåner som kompensation.
Kontorsråttorna som hivar in feta löner genom lite pappersarbete, diverse uppgifter på datorer (mailhantering), fika flera gånger per dag och vuxenanpassade barnlekar ett par gånger i månaden, de ska ha en lön motsvarande deras underpresterande arbete.
Arbetarklassen är arbetare och hårt arbete ska alltid löna sig. Inget flash utan hårt slit!
De som offrar sina kroppar genom arbetslivet bör vara de som har störst rätt att nyttja bidrag den dagen de helt enkelt inte klarar av att arbeta mer.
Det finns mycket man skulle kunna ändra på, exempelvis tycker jag inte att de med fysiskt krävande yrken ska ha lika långa arbetsdagar som alla andra, utan att förlora någon inkomst. Dessa yrken gynnar alla och bör därför uppskattas mer.
Det du sätter fingret på är inte bara en känsla, utan en bekräftad ekonomisk förskjutning sedan 1970-talet.
Anledningen till att fysiskt krävande yrken drar det korta strået handlar i grunden om hur löneandelen av BNP har omfördelats.
Ser man till den officiella statistiken ligger löneandelen av BNP på runt 63–65 %. Men rensar man bort topplönerna (vd-löner, direktörsbonusar och högre chefslöner) visar det sig att vanliga löntagares andel av förädlingsvärdet har rasat från ~70–73 % på 1970-talet till runt 52–55 % idag. En allt större del av "lönepotten" slussas alltså till toppskiktet på kontoren och till kapitalägarna via utdelningar.
Om vanliga arbetare hade behållit samma andel av förädlingsvärdet som under Folkhemmets era:
Hade en undersköterska eller industriarbetare haft 30–35 % högre lön idag.
Hade vi dessutom behållit Rehn-Meidner-modellens tvingande investeringssystem och solidariska lönepolitik sedan 1970-talet där vinstöverskott slussades till produktion snarare än finansspekulation hade BNP varit 15–25 % större. Då hade köpkraften för ett fysiskt tungt yrke legat 50–65 % högre i reella termer.
Kortare arbetstid är ekonomiskt fullt möjligt.
Din idé om kortare arbetstid för tunga yrken med bibehållen lön var exakt vad den svenska modellen byggde på när produktiviteten ökade: att ta ut produktivitetsvinster i arbetstidsförkortning och välfärd istället för direktörsbonusar.
Att "kontorsråttor" och ledningsskikt drar ifrån medan de som offrar sina kroppar får sämre villkor är resultatet av att Industriavtalet och märkeiseringen effektivt lagt ett lönetak för arbetare, samtidigt som taket helt saknas för toppskiktet. Det finns inget ekonomiskt hinder för att belöna hårt slit, det handlar enbart om att arbetarrörelsen har slutat kräva sin del av kakan.