Svenska filosofer

Ja, nu diskuteras väl här huruvida vi haft eller har några svenska filosofer i betydelsen stor tänkare värd namnet, inte huruvida om de finns de som försörjer sig på ämnet?

Av vilka skäl är inte vem helst filosof värd namnet som försörjer som akademiker i ämnet? Du förstår väl att en sådan lika vidöppen som ytlig attityd omöjliggör all diskussion och vi sitter med hundratal ja kanske tusentals döda som levande svenskar att kalla filosofer och kan stänga tråden och inleda en evig intellektuell fruntimmersvecka.

Lite oklart vem du avser föredrar den kontinentala framför den anglosaxiska traditionen. Är det mig du avser? Och vad får du det ifrån att jag, eller vem det nu är, bara föredrar den kontinentala traditionen? Du antyder att jag, eller vem det nu är, liksom avskyr naturvetenskap och rationellt tänkande. Usch, fult gjort!

Jag kan till och med sträcka mig så långt att tänka att Sverige inte har några stora filosofiska namn för att vi har en akademisk tradition där man tycker att rationellt tänkande och naturvetenskap inte bäst behandlas inom filosofi utan inom just teknik, naturvetenskapliga ämnen och matematik.

Sverige är så att säga inte bara sekulariserat religiöst utan även filosofiskt. En person som Tännsjö upplevs mest som en akademiskt överflödig kuriositet, en clown till kaffet. Litegrann kan man säga den anglosaxiska och analytiska traditionen dragen till sin spets, fast så klart inte medvetet då Sverige aldrig varit något filosofernas land.

Många har uppfattningen att Sverige ingår i en anglosaxisk tradition, men det är ju först i efterkrigstid som det blir gällande. Nietzsche exempelvis fick tidigt genomslag i Norden, både inom akademierna och bland kulturmänniskor rent allmänt.

Det här tar många av töntarna på våra universitet som att den anglosaxiska traditionen har ett större värde.

Hans Ruin har jag inte läst men där är en svensk som är tydligt kontinental. Man kan tycka att det är ”flum” att ägna sig åt Heidegger, men den typen av tänkare har mycket att ge i exempelvis hur vi ska förhålla oss till teknik. Det föder nya perspektiv som inte bara är flum, tvärtom.

Ruin kommer nog aldrig dyka upp i någon TV-soffa likt Tännsjö, men även om jag inte läst honom är jag ganska säker på att han gör sig bättre som filosof än Tännsjös eviga jakt efter att provocera.

Någon som läst Ruin? Kanske en svensk filosof värd namnet?

Titta på Tännsjö utgivningarna, de åldras mycket dåligt. Ett exempel är hans pinsamma bok om övervakning. Inte någonstans i den tar han fasta på de historiska erfarenheterna. Det är mycket typiskt för Tännsjö att skita i de historiska erfarenheterna och bara måla upp framtida utalitaristiska drömscenarion. Dynga helt enkelt!

Inte vet jag vad du föredrar, men i det inlägg jag svarade på och som postades med din signatur framgick, som jag förstod det, ståndpunkten att stora tänkare återfinns i en kontinental eller obskurantisk tradition.

Jag har inte yttrat mig om vad någon tycker om rationellt tänkande i andra avseenden eller om naturvetenskap.

Vad som kvalificerar någon till att på rimlig grund bli benämnd "filosof" torde vara en annan fråga än den gällande vilka "stora filosofiska namn" som finns. En rimlig definition av filosof kan vara en person som sysslar med filosofi för sitt uppehälle. Och det är väl just det Tännsjö pysslat med. Till skillnad från många andra i samma belägenhet har han också fått ett visst genomslag. Och det oavsett vad man nu råkar ha för uppfattning om hans uppfattningar.

Men du menar alltså att för att kallas filosof så ska man passera en bedömning som innebär att passa din smak?


Förstår ej, om det kan utvecklas.

Nej då, jag skrev ju att vi inte har stora tänkare som i exempelvis Tyskland OCH Storbritannien.

Angående det andra, det är väl rätt uppenbart att filosofi har låg status i Sverige som akademiskt ämne? Man kan som filosof i Sverige vara hur praktisk och analytisk som helst men blir ändå tagen för en kuriositet och något till fikat. Det är därför skoj med många svenska filosofer inom den anglosaxiska traditionen då de gör sig överflödiga i ögonen på svenska naturvetare, ekonomer, ja, människor med handfasta utbildningar som till skillnad från sina diton i stora kulturländer aldrig läst en rad filosofi. Den är väl en ganska riktig och vanligt g analys jag kommer med, Sverige, ett land som gjort sig av med inte bara religiöst utan också större filosofiskt inflytande? Känner du inte till ditt eget land?

Angående det sista, klart att jag gör min bedömning utifrån min egen bildning och kunskap, det som du förment kallar ”smak. Vad ska jag annars utgå ifrån? Din smak? Nej, tack. Eller du kanske vill att jag bara ska gå med på att alla som ägnar sig åt filosofi ska kallas filosof med stort f och bara tiga därom och inge gränsdragningar alls? En slags gränslös relativism bara som gör att vi kan stänga tråden?

Det här är också typiskt svenskt, inget får utgå från egen ”smak”, utan allt ska med, allt och ingenting. Man ska inte tro att man är något och smaken är som baken och Pernilla Wahlgren är lika mycket konstnär som El Greco.

Men visst, utan att lägga in vad jag anser vara en god filosof kan jag allmänt gå med på man kallar Tännsjö för filosof, men det är ju inte tråden är till för?

Du skev i denna tråd inte att Tännsjö var en usel filosof och inte att han var en betydelselös filosof, utan att han inte var en filosof. Trådämnet får du hålla reda på själv.

Oaktat det, trådämnet alltså, så skulle vad en filosof är kunna vara en filosofisk fråga och som kan belysa hur olika traditioner kan tänka nalkas den. Den analytiska hågade skulle börja nödvändiga och tillräckliga villkor för att kalla någon filosof, analysera begreppets logiska struktur och precisera det. Kanske till en kärna man kan enas om efter debatt. Viss examen, viss publicering, viss verksamhet eller vad det skulle kunna vara.

Den kontinentalt lagda börjar väl med någon hermeneutisk tolkning av hur begreppet formas och förstås i kulturen och skriver en personlig och knappt begriplig essä om saken. Skrev Heidegger den så är vi inne på fullkomlig obegriplighet och slumpmässigt travande av ord på varandra eller i bästa fall banaliteter mycket väl fördolda bakom utstuderad fördunkling.

Att den sistnämnda ansatsen har svag ställning i svensk filosofi är av godo, men den torde här återfinnas väl representerad i andra akademiska discipliner.

Din ansats är tydligen att det är din smak som avgör om någon är filosof eller inte (gäller det även andra begrepp?). Men sen kunde du visst "allmänt" gå med på att man kallar Tännsjö för filosof. Ok. Och utgjuter dig samtidigt över relativism och hur illa det är att det numera kan vara hursomhelst med saker olika begrepp.

Ja, du tycks åtminstone inte verka i någon tradition präglad av precision, tydlighet och konsekvens.

Vem har påstått att det kontinentalfilosofiska utbredningsområdet känner några strikt geografiska barriärer.

Angående filosofins sjunkande status i Sverige under efterkrigstiden så hänger den nog ihop med de starka intryck den tog av naturvetenskap och av analytisk filosofi och att den i och med det blev ett mer tekniskt universitetsämne till skillnad från i de här vuxna, kontinentala, länderna där filosofin fortsatt varit en del av en mer litterär bildning.

Jag föredrar nog den svenska, mer praktiskt inriktade, varianten.

Underförstått är det så klart usel filosof jag menar när jag säger att Tännsjö inte är filosof. Hårklyverier att tro och mena att jag i det lägger in att han kategoriskt inte är filosof alls.

Jag föredrar båda traditionerna av olika anledningar. Vet inte riktigt om filosofin på kontinenten fortsatt vara en del av mer litterär bildning, vad du nu menar med det.

Sedan efterkrigstid finns det exempelvis ganska många tyska filosofer med en mer analytisk inriktning eller de som står med fötterna i båda traditionerna. Gillar du mer tekniskt inriktad filosofi är ju nutida tyska filosofer du verkligen bör läsa. Fast det vet du väl som älskar analytiskt skarp filosofi så mycket …

nick boström och max tegmark

Det finns massvis med svenska genier men de har sysslat med teknik.

Allt filosofiskt och religiöst tänkande i Sverige har kommit utifrån. Religion och filosofi verkar inte vara svenskens område.

Jag kan ej avkoda de ironier eller vad det är, som det nu tydligen blivit, att kalla någon för inte filosof. Av skälet att för mig innebär det ingen upphöjning för någon att vidhäftas den benämningen, utan den är neutral. Att en sån som Heidegger sysslade med rent nonsens innebär inte att jag pejorativt inte skulle kalla honom filosof.

En kategori verksamma inom området jag skulle kunna kalla för "inte filosof" är den som aldrig tar ställning och bara ägnar sig åt vad olika företrädare menat i någon fråga och å ena sidan och å andra sidan i all evighet. Då bedriver man filosofihistoria eller gubbologi. Tännsjö är väl motsatsen till detta, han tar sannerligen ställning.

Jag menar att kontinental filosofi ligger närmare humaniora och uttryck likt litteratur, poesi och konst än den analytiska som har ett mer naturvetenskapligt ideal. I exempelvis Tyskland ingår eller har den typen av filosofi (den kontinentala) ingått i ett borgerligt Bildungsideal.

Vad är det för tyska filosofer då? Jag är nog inte särskilt intresserad filosofi, bortsett från vissa frågor som befinner sig i gränslandet mellan naturvetenskap och filosofi.

Detta är en naiv futurist och en platonisk fysiker. Inte mycket att hurra för. Det är allvarligt att Sverige saknar filosofer.

Du är inte särskilt intresserad av filosofi, ja, det har jag lyckats ”avkoda” redan. Heidegger kan du samtidigt allt om.

Nick Boström nämns i tråden. Studerar man hans transhumanism har man mycket ut av att också studera Heidegger av skäl som jag inte tänker gå in på. Ingen mening och diskutera det med någon som bestämt påskina dig veta hur det ligger till med Heidegger.

Får lön för mödan och tar ställning, Tännsjö är verkligen en gigant som filosof.

En nutida tysk filosof med minst sagt analytisk inriktning är Ansgar Beckerman.

Sverige är ett teknikinriktat samhälle. Filosofi hamnar mycket långt ned på dagordningen. Stora begåvningar vet så klart att i Sverige finns det inget att hämta att studera filosofi på svenskt lärosäte, ty där kommer man mest möta överliggare och aktivister.

Nu kan man för all del undra varför exempelvis Tyskland då som är minst lika teknikinriktat har så många filosofer värda namnet.

Grejen är dels att Tyskland som kultur är mer flexibel och inte lika konformistiskt plus värderar klassisk bildning på att sätt som vi inte ens är i närheten av i Sverige, där sådant är en kuriositet.

Nu kan man som Roerlig undra vad fan man ska med Heidegger och Hegel att göra, tja, de ingår i alla stora filosofers tankevärld, och det så klart inte bara på ett okritiskt sätt. Föreställ en sociolog som inte kan ett skit om Marx, Weber eller Durkheim.

Tyskland har också ett mer diversifierat akademiskt liv. Kan vara stor skillnad i filosofisk inriktning mellan två universitet i Tyskland. I Sverige är det samma utalitaristiska hegemoni i Lund som i Umeå. Finns noll dynamik mellan lärosätena, i alla fall om vi talar om den praktiska filosofin.

En snäll förklaring vore att Tyskland har betydligt större folkmängd. Nog spelar det roll kortsiktigt men ur historiskt perspektiv inte den främsta anledning till att Sverige inte är en mylla för en filosof att växa fram i.